Människans Mars-ambitioner - en bild för den mödosamma jakten på tomhet

I nåt TV-program häromdagen pratade man om att man ska åka till Mars och hur detta kan vara möjligt inom en inte för avlägsen framtid. Projekt som drivs av stater och multimiljardärer med enorma budgetar som kan hjälpa mängder av samhällen och människor och göra otroligt mycket gott i världen.

Men det slog mig nu vilken solklar bild det är av hur den gudsfrånvända och fallna människan fungerar:

Istället för att se vilken underbar planet jorden är (bild för Gudsgemenskap i denna allegori) så ska människan planera för att leva på en öde, död och kall planet (bild för avskildheten från Gud).

Mars är oerhört ogästvänlig. Du kan inte vistas utomhus utan rymddräkt. Strålningen är direkt dödlig och temperaturen kan ofta sjunka ner mot över minus 100 och ännu lägre. Inget kan växa och inga organismer kan leva på ytan.

Trots att vi med jorden har en sådan fantastisk gåva från Gud att leva på och ta hand om så ska man till en närmast apokalyptisk planet och talar om detta med stora ord. Mars ska "koloniseras" heter det, och de av oss som läst lite historia vet ju hur kolonisering sett ut i människans historia. Lyckligtvis finns inga att mörda och förslava på Mars och inte mycket att förstöra.

Så jag tänker på vad Jesus sa, som en jämförelse mellan mödan och besvären människan har i världen jämfört med gemenskapen med Gud genom försoningen i Jesus:

Kom till mig, alla ni som arbetar
och är tyngda av bördor, och jag
ska ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig,
för jag är mild och ödmjuk i hjärtat,
och ni ska finna ro för era själar.
För mitt ok är milt, och min
börda är lätt. Matt 11:28-30