Den helige Johannes Döparens dag (Luk. 1:57-80)

För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han skall heta Johannes." De sade då till henne: "I din släkt finns det ingen som har det namnet." Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på  fridens väg." Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.  Luk. 1:57-80

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Doparens_dag.htm

Bloggen skrev om undret med Messias ankomst och hur han föddes av en jungfru, avlad av den helige Ande, i enlighet med Skriften och vår urgamla kristna bekännelse och hur detta under förnekats och satts under tvivel av religiösa ledare i vår tid. Nu sker ett födelseunder också med Johannes och hans gamla och ofruktsamma mor Elisabeth som blir havande och föder Vägberedaren Johannes. 

Alla profeter hade talat om Messias ankomst men det var Johannes som var den messianska tidens profet. Johannes i sig är inte större än någon annan profet men hans uppdrag är större än någon annans, varför Jesus säger att ingen större profet har blivit född än Johannes.

Johannes födelse har också stora likheter med Isaks födelse. Abraham och Sara var precis som Sakarias och Elisabet barnlösa och gamla, utan möjlighet att på naturlig väg få barn. Men för Gud är inget omöjligt (Luk 1:37, Matt. 19:26 m fl) . Och det är löftet till Abraham som nu uppfylls med Jesu födelse. Det är Abrahams ättlingar, de rättfärdiga genom tron, som nu ska födas i Kristus Jesus och bli som stjärnornas antal. Att tänka på för den som säger att inga mirakler sker idag är detta födelsens och trons mirakel. 

Här finns mycket att skriva om, vilket också Luther gjort här, men vi ska bara ta några utvalda stycken från Luther om denna evangelietext som handlar om denna tro och nåd från vår Gud. I några veckor har domen och avfallet behandlats i Huspostillan och i denna blogg, trista och tunga ämnen, varför det är hög tid för nåd och evangelium, till vår tröst och uppbyggelse. Och få är bättre än Luther på att förmedla detta:

Huspostilla (utvalda verser)

De kristna bör fatta mod, tänka på sin kallelse och tjänst samt tjäna Gud i helighet, d. ä. akta sig för synden och vara fromma. Då skall de erfara, att den helige Ande står dem bi och hjälper dem att övervinna kött och blod, ja, djävulen själv. På detta sätt skall de kristna tjäna Gud, sin Fader i himmelen, i helighet i alla sina livsdagar.

Men här finner vi vår svaghet, att vi ofta stapplar i den tjänsten. Ty det händer ofantligt lätt, att en människa faller i en eller annan synd. Köttet är för starkt, den onde anden för verksam, och den nya anden i oss är mycket svag. Därför kan vi icke bevisa någon fullkomlig helighet. Ty här på jorden får vi blott förstlingen, såsom Paulus säger i Rom. 8:23, och icke ens tiondelen, ännu mindre den helige Andes fullhet. Hur skall nu en kristen göra, när han antingen fallit i synd eller känner, att han icke är fullkomlig eller fri från synd? Jo, den helige Sakarias undervisar därom i fortsättningen. Han säger, att Gud har ännu en tjänst som kallas rättfärdighet. Och den består däri, att, när vi märker att det finns synd i oss, vi skall erkänna denna synd, avstå från den samt hålla Gud för rättfärdig, som för Kristi, sin Sons, skull vill förlåta och efterskänka oss all vår orättfärdighet. Detta är att tjäna Gud i rättfärdighet. Då förtvivlar man icke i sina synder utan avstår från dem och tror och hoppas säkert syndernas förlåtelse för Kristi skull. Denna tjänst i rättfärdighet hjälper upp tjänsten i helighet, så att den blir fullkomlig, i det att det som ännu fattas i helighet blir ersatt genom tron och syndernas förlåtelse.

Detta är Kristi rike. Och den förmån som hans folk, de kristna, skall hämta därav är att de genom syndernas förlåtelse blir rättfärdiga och genom den helige Ande göras heliga och icke behöver rädas för vare sig död eller djävul. "Detta skall Kristus uträtta", säger Sakarias, "och min son skall vara den förste budbäraren som gör det känt och uppenbart i världen, såsom det nu vidare heter: Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet."

[...]

Men att Johannes kommer med ett sådant finger och en sådan predikan, och att han pekar på den som är all glädje och tröst, nämligen Guds Lamm som borttager världens synd, se, det är något som tröstar och fröjdar alla troende hjärtan. På detta lamm pekar han icke för gäss och kor, för stenar eller träd, utan han visar det för oss människor, som är fattiga syndare. Och det gör han för att vi skall taga emot det och trösta oss av det. Därför heter det nu vidare: "Till att giva hans folk kunskap om frälsning i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden."

[...]

Visst bör vi vara fromma och föra ett heligt leverne. Men saliga blir vi endast genom syndernas förlåtelse. Och den får man på det sättet, att man lär känna Gud, att han vill vara nådig och förlåta synden. Säg så till Gud: "Räkna icke med mig efter mina synder, ty jag kan dock aldrig bestå för dig med mina gärningar. Visst vill jag gärna akta mig för synden och vara from. Men därmed är jag icke hjälpt. Det enda som hjälper mig är det, som du låtit predika genom den helige Johannes, nämligen att vi skall bli saliga genom syndernas förlåtelse."

Men lägg nu väl märke till följande: om världen skall bli salig genom syndernas förlåtelse, bevisar detta ju, att världen är idel synd. Ty har man ingen synd, behöver man icke syndernas förlåtelse. Men nu behövs syndernas förlåtelse. Det bekräftar ju Sakarias, då han säger, att Gud vill giva sitt folk kunskap om en frälsning, som just skall bestå däri, att synderna blir förlåtna. Men behövs syndernas förlåtelse, måste där ju finnas synd. Härav kan man tydligt draga den slutsatsen, att alla människor är syndare och, så vitt på dem själva beror, fördömda. Skall de bli saliga, så är den enda vägen därtill den, att deras synder blir förlåtna. Och detta sker, såsom Johannes lär oss, endast genom Guds Son, som är det lamm, på vilket alla våra synder ligger, och som måste hjälpa oss. Ty om synderna skulle ligga på oss, så att vi måste bära dem, då vore vi i evighet förlorade.

Detta är Johannes predikan. Av den får vi lära, hur man skall bli salig, nämligen endast genom syndernas förlåtelse. Detta kan påven och hans anhang icke tåla. De sjunger visserligen denna Sakarie lovsång varje dag i ottesången. Men de förstår den icke. Utan de bestrider och förföljer det som den värsta villfarelse, när vi lär, att man kan bli salig endast genom syndernas förlåtelse men icke genom goda gärningar.

Men varifrån kommer då egentligen syndernas förlåtelse? Vem ärdet som ger den? På den frågan ger Sakarias ett mycket bra svar, nämligen Guds barmhärtighet. Därmed är ju, skulle jag tro, all vår egen förtjänst och alla våra goda gärningar alldeles uteslutna. Ingen kan nu säga, att jungfru Maria, Petrus eller Paulus fått sina synder förlåtna därför, att de varit så fromma och heliga. Nej, säger Sakarias, syndernas förlåtelse kommer endast därav att Gud är barmhärtig och på grund av denna sin barmhärtighet har sänt och skänkt oss sin Son, för att denne skulle betala för oss och vi genom honom bli saliga. Att Gud har älskat oss, som för våra synders skull icke förtjänat annat än fördömelse, är ju icke förtjänst och goda gärningar, utan det är vår Guds innerliga barmhärtighet. Det är hans bottenlösa barmhärtighet, som har uträttat detta. Genom den har ljus gått upp och skådat ned till oss från höjden.

Sådan är predikan om vår käre Herre Kristus. Sakarias ger honom här ett särskilt namn, som är värt att lägga märke till. Han kallar honom (enligt grundtexten) "uppgången av höjden". Det betyder, att Kristus är över alla varelser i himmelen och uppgår av Fadern liksom glansen av solen. Så talar också Kristus om sig själv enligt Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen." Hans tillvaro börjar nämligen icke först här på jorden, då han avlas och födes. Nej, han kommer från himlens höjd hit ned till jorden. Han har besökt oss. Han har kommit till oss på jorden och har givit oss, arma, förtappade syndare, syndernas förlåtelse, vi som annars hade gått evigt förlorade. Detta är idel nåd och barmhärtighet. Vi kan således icke berömma oss av att ha gjort något åt det varken med ord eller gärning. Ty ingen har vetat någonting om detta. Johannes är den förste, som med sitt finger pekar på honom och för oss till honom. Annars skulle vi blott liksom judarna ha sett honom och ansett honom för en människa som alla andra. Ty han förde icke något ovanligt levnadssätt såsom munkarna. Därjämte var han fattig och arm. Vem skulle väl ha ansett honom för "uppgången från höjden" eller för "Guds lamm", om icke Johannes utvisat honom för oss och lärt oss att känna honom. Därför kan ingen här berömma sig av något. Allt äridel nåd och barmhärtighet.

"Till att skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga och så styra våra fötter in på fridens väg." Här slutar Sakarias sin tacksägelse- och glädjesång. Och han inbegriper i dessa ord icke bara sitt eget folk judarna utan också hedningarna och låter oss förstå, att hela världen sitter i död och mörker. Ty hur länge vi än får leva, uteblir dock icke den sista stunden. En gång skall våra ögon tillslutas i döden. Ingen människa är alltså frikallad eller undantagen från döden. Alla är under dödens våld. Nu säger Sakarias, att för dem, som måste fara ned under jorden och sitta i mörkret, har Gud tänt ett ljus, som skall lysa dem även under jorden och i döden. Om de trott på detta Guds lamm och blivit döpta, skall de ha ett ljus, ja, ett livets ljus, som skall lysa dem genom döden och så hålla dem uppe, att djävulen icke kan skada dem.

Detta är nu vår glädje. Det är icke en dåraktig världsglädje med mat och dryck, dans och lek. Icke heller är det en glädje över pengar. Nej, det gäller något större och högre, nämligen hur vi skall bli levande, när vi ligger döda och förmultnade i jorden, hur vi skall kunna bli fromma, när vi är syndare, och hur vi skall kunna komma från helvetet till himmelen, ur fördömelse till salighet. Vi måste dock en gång se och erfara vad det vill säga att sitta i mörker och dödsskugga. Och detta sker åtminstone i den sista stunden. Då måste varje kristen komma därhän, att han rätt känner synden och döden. Och då finns ingen annan hjälp eller råd, än att man rättar sig efter Johannes finger och ser på lammet, som borttager världens synd, tröstar sig därmed och säger: "Den som tror på honom, skall icke någonsin dö, ja, han skall leva, om han än dör."

Från dessa stora ting: synd och evig död, rättfärdighet och evigt liv kommer den glädje, med vilken vi bör fira den helige Johannes döparens dag. Ty vi bör på den dagen tacka Gud för att han givit oss en sådan profet och låtit oss få se hans finger och höra hans predikan. Om gärningar kunde hjälpa, skulle de ha hjälpt Johannes. Då skulle han ha tröstat sig av dem. Men han tiger med alla sina goda gärningar och sitt stränga levnadssätt och säger till Kristus: "Jag behövde att bli döpt av dig." Han söker och begär intet annat, än att Gud skall vara honom nådig genom Kristus. På samma sätt har också jungfru Maria och alla heliga blivit saliga av nåd och icke på grund av förtjänst.

Detta är nu Johannes predikan om frälsningens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta, att syndernas förlåtelse är den enda vägen att bli frälst, är en kunskap och visdom som varje kristen måste äga. Johannes är den förste, som har infört denna predikan i världen och med sitt finger pekat på Kristus. Därför är det visst tillbörligt, att man älskar honom och gläder sig över honom. Det lär oss själva namnet Johannes. Ty Johannes betyder en som är i nåd, en huld, älsklig, vänlig man, som åtnjuter allmän tillgivenhet. Det namnet har Johannes icke fått för sin persons eller sitt levnadssätts skull. Då skulle han i stället bort heta Hårdeman eller Strängman. Hans levnadssätt hjälper oss föga, och med det gör han oss ingen glädje. Men hans lära medför tröst och glädje, ty genom honom lär vi se och känna Kristus, vår Frälsare, och blir därigenom saliga.

Därför bör ungdomen observera och lägga märke till, att vi icke firar denna dagen för att dansa, äta och dricka. Utan vi firar den, därför att Johannes har lärt oss, hur man skall bli salig. Därför må vi alla tacka och lova Gud, för att han givit oss den käre Johannes, och genom honom det fröjdefulla ord och det saliga finger, som gör att vi nu kan veta, var vi skall finna frälsning och evigt liv. Ändamålet med denna högtid är således icke att Johannes person skall bli berömd, utan meningen är, att Guds barmhärtighet skall bli prisad, och Gud av oss få tack för att han givit oss sin son och därtill en trösterik pedikan om denne. Därför behöver vi nu icke frukta varken synd eller död utan får trösta oss av Guds godhet och nåd i evighet.

Det förläne Gud oss alla! Amen.

 

Jungfru Marie bebådelsedag (Luk. 1:26-38)

 

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Marie_bebdag.htm

Det som sägs ovan av ängeln Gabriel är central kristen bekännelselära. Därför bekänner vi inför Gud och Världen:

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria

Messias ankomst är det största som hittills skett med mänskligheten och vi ser det genom de många under och änglabesök som befäster vikten av att Frälsaren och Guds Son kommer till jorden för vår frälsning från synd och död. Det är löftet som getts genom profeterna som nu uppfylls och befäster Guds trofasthet och sanningen i hans ord och löften. Det är trevligare att skriva om denne gode Gud och hans Son och detta underbara löfte som nu ska uppfyllas. Men givet hur detta under i vår tid har förnekats måste uppmärksamheten riktas mot denna allvarliga förnekelse som inte var aktuell på Luthers tid men tragiskt är det i vår tid. Denna förnekelse måste bemötas och bekämpas.

I det här inlägget ska det därför bara kort sägas något om det stora under som sker med jungfrun Maria och som blivit en stötesten till fall för många, i det uppblåsta förnuftets, den skenbara kunskapens och otrons tid i vilken vi lever. Och vad undret betyder för bekännelsen. Framförallt är det inom det religiösa ledarskapet och inom akademiska kretsar som man haft förtvivlat svårt att våga stå upp för detta otroliga mirakel att en jungfru blir havande genom den helige Ande och blir moder till Guds Son, Jesus Kristus. Inför detta vetenskapligt osannolika skäms de högreligiösa akademikerna inför sina sekulära fränder och man förnekar denna viktiga bekännelselära för att inte förlora anseende i Världen. Samtidigt som man förnekar så proklamerar man trosbekännelsen i kyrkorna. Den anden känner vi till, som säger ett i ena rummet och ett annat i det andra. Ja, i kyrkan förställer man sig men i Världen slingrar man sig. Gud vare tack att Gud berett oss utvägar i form av bibeltroende präster och pastorer och nybildade troende församlingar som håller fast vid ordet och inte förhandlar med världens otro och förnekelse. För detta må vi tacka ofta och be att vi blir bevarade i sanningens tro och att Guds ord har framgång ibland oss och alla människor (1 Pet. 4:11; Apg. 6:7; 12:24; 19:20).

De riktigt stora miraklen, som jungfrufödseln, ska inte tolkas bokstavligt heter det. Detta för att inte väcka anstöt och hån från de höga kretsar i vilka man figurerar. Man förnekar Guds ord för att gå Världen till mötes i sin förnekelse och otro och för att undvika Världens dom. Men med detta kommer en stor dom uttalad från Ordet själv; att den som förnekar honom ska också han förneka inför sin Fader (Matt. 10:33). Och man sår tvivel i församlingarna som om det första inte vore illa nog. Men för en kristen är Skriften ingen smågodisbutik utan Guds heliga och sanna ord, givet oss till vår frälsning. Bara den som håller fast vid ordet som sanning kan bli frälst. Ty de fega ska Gud straffa (Upp. 21:8). Detta är allvarsord. Såsom Gud hållit allt han lovat ska han också framgent hålla allt sitt ord.

Nej, det är ingen allegori vi läser om utan ett konkret faktum att Jesus är avlad av den helige Ande. Att detta ska ske sägs av ängeln Gabriel själv direkt till Maria vilket befäster att det ska ske som Gud har talat genom sin budbärare och ängel. Det är ingen slump att Jesus uttalar domen över förnekarna och knyter det till den stora domens dag, en dag som rycker allt närmare. I detta kan vi alla komma att prövas och då gäller det att ha vakat och stå upp för den frälsande sanningen och erkänna och bekänna allt Guds ord, även när man hånar oss.

Så vad är det man förnekar? Ängeln säger ju att "därför ska också barnet kallas heligt och Guds Son". Man förnekar alltså Jesus som helig och Guds Son, d v s man förnekar helt och hållet evangeliets hörnsten, Kristus. Petrus uppmanar oss att hålla Herren Kristus helig i våra hjärtan och att alltid vara beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger (1 Pet. 3:15). Petrus varnar oss därmed att bli förnekare eller att göra eftergifter i tron. Låt oss ta det till oss och be för att församlingen samlas och står upp för sanningen. Om inte församlingen tror kan den inte klaga över att Världen inte vill tro eller att kyrkor stängs i brist på tillbedjare. Låt oss uthålligt be för att ordet har framgång ibland oss och i Världen. Och igen, låt oss tänka på uppmaningen från Petrus att alltid vara beredda att svara. För dessa frågor behöver vi förbereda oss och vara beredda på att de kan komma när som helst och i de mest obekväma sammanhang. Gud hjälpe oss i detta. Förtröstar vi på Gud i Kristus sker allt till det bästa.

Huspostilla (utvalda stycken)

Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

[...]

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

[...]

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

[...]

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Kyndelsmässodagen (Jesusbarnet i templet, Simeon; Luk 2:22-32)

 

När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren." De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag. På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel." Luk. 2:22-32

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Kyndelsmass.htm

Ofta finns det inte utrymme att skriva all text som behövs för att försöka beskriva ett litet stycke evangelietext, ibland ser man för sitt inre öga hela böcker som kunde skrivas bara om några verser, och detta stycke är verkligen inget undantag. Här finns i dessa korta rader mycket grundläggande om tro, om Gud själv, om människan, synden och döden för att nämna något i dessa rika evangelieverser.

Om tron får vi lära oss att Simeon hade trott på Guds löfte om Messias och såg fram emot hans ankomst. Genom denna Simeons tro hade han fått ett ytterligare löfte direkt från Gud, att han skulle se Frälsaren med egna ögon innan han dog. Vi ser väldigt tydligt att Simeons rättfärdighet och gudfruktighet kommer av tron på Guds ord. Även kristna idag har ett löfte att se fram emot och det är att Jesus kommer tillbaka i härlighet som vi såg i förra predikotexten baserad på Matt 25. 

Messias kommer från en enkel och oansenlig familj, inte från rika och mäktiga vilket säkert förväntades av folket och deras ledare, mycket i evangeliet tyder på det. Bl. a. när det knotas om att Jesus är en enkel snickarson. Men Simeons tro har gjort honom rättfärdig, inte bara till namnet vilket vi får när vi tror, utan i sinne och handling. Därför ser inte Simeon till det yttre utan har kommit dithän att det yttre och pråliga inför Gud och död har förlorat sitt bländsken. Detta har han vunnit med tiden genom den helige Andes verk som alltså nu leder honom till platsen i templet där Jesus bärs fram. Vi ser att den helige Ande är verksam bland troende judar, d v s de som sätter ordet före lagen.

Det finns mycket att säga om denna evangelietext men en sak är den särskilt lämpad för och det är vad vi kan kalla för inlevelseläsning. Det är ett mycket bra bibelstudieverktyg som innebär att läsa ett litet berättande stycke och leva sig in i händelsen från olika personers perspektiv och ställa många frågor. Så är all bibeltext bra att studera men det kräver lite mer tid på små stycken.

Huspostilla (utvalda stycken)

Här har vi en mycket lärorik berättelse och därjämte en god predikan och profetia, som den åldrige Simeon offentligt framsäger i templet om barnet Jesus. Den hör med till de andra uppenbarelserna. genom vilka detta barn skulle bli känt i världen, i synnerhet bland sitt eget folk.

[...]

Strax skyndar han fram till barnet, vilket han med glädje tar ur moderns armar, omfamnar och kysser. Därefter håller han för alla en skön predikan om vad han trodde om detta barn. För folket var detta säkert en rätt underlig predikan. I synnerhet torde prästerna ha hållit den gamle Simeon för en dåre. Ty barnet Jesus var sex veckor, likt andra, och dessutom hängde det anstötliga vid det, att det var av fattigt folk som inte hade något anseende. Men Simeon låter sig inte förvillas utan säger rent ut: "Detta barn är det som vi alla måste göra oss rätt nytta av; så vitt vi annars vill bli saliga, inte bara vi judar utan också hedningarna och hela världen."

Käre gamle Simeon, hur vet du detta? Hur kan du se det på barnet? Det är ju ett likadant barn som alla andra. Man bär ju året om in många barn i templet, som är av förnämt folk och av vilka det göres stor ståt. Ja, detta är det rätta undret, detta är den helige Andes uppenbarelse. Däröver måste Josef och Maria förundra sig och förstå, att den helige Ande är med den gamle mannen och talar ur hans mun. Ty annars kunde Simeon omöjligt veta, vad de båda, Maria och Josef, endast av en ängel hade hört och lärt.

Härav ser man, hurudan församlingen då var, och hur den helige Ande upplyste och regerade henne. I Jerusalem fanns översteprästerna, Herodes, de skriftlärda, leviterna och fariséerna. Dessa frågade varken efter skriften eller efter Messias. De tänkte inte på annat än hur de skulle kunna leva i stor ära, makt och prakt.

Å andra sidan fanns där en fattig, liten och ringa hop, Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna. Dessa hade sin förhoppning och tröst inte till det som världen tillhörde utan till löftet om Kristus. Därpå väntade de, därav fröjdade de sig, därför blev de också delaktiga därav. Men översteprästerna fick vara utan.

Så går det till än i dag. Den rätta kyrkan är en fattig, liten, ringa och föraktad hop, som har sin tröst i Gud och hans ord. Med detta sysselsätter den sig, något annat frågar den inte efter. Påven däremot och hans anhang, som ger sig namnet, att de är den rätta kyrkan, vill inte ge sanningen rätt i fråga om Gud, Kristus och hans ord. De kommer inte heller att finna sanningen, så länge de endast frågar efter det som tillhör denna världen och vill berömmas såsom kristna, därför att de har mer makt, myndighet, gods och penningar än andra kristna.

[...]

Vi skall därför flitigt tacka Gud för hans nåd, att han frälst oss från sådan blindhet, så att vi nu kan se det sköna och saliga ljus, som Simeon här talar om. Må vår käre himmelske Fader i sin nåd låta oss behålla detta ljus och därmed upplysa oss, trösta oss, göra oss glada och låta oss bli evigt saliga. Amen.

Domsöndagen (Matt. 25:31-46, Människosonens återkomst och dom)

 

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matt. 25:31-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Domsondagen.htm

En bra läsning till detta är 1 Tess. 4 och 5. Båda dessa kapitel har koppling till Matt. 25:31-46 och Paulus förklarar där vad församlingen bör tänka på och ha för ögonen i detta.

Denna evangelietext har nog många brottats med och bland teologer är den särskilt debatterad, framförallt beroende på moderna socialiseringstrender inom förnekelseteologin. En svårighet har också uppstått för vanliga kristna när moderna eskatologier har gjort det svårare att få profetiorna att gå ihop. Den är då kanske svår i sitt större sammanhang men enklare att förstå i mer överskådlig form; Jesus ska komma tillbaka i stor härlighet och döma folken, och de som betjänat "dessa minsta" Kristi "bröder" i nöd ska ta riket i besittning och de som inte gjort det ska dömas till evig eld. Den är uppenbarligen en final på det Jesus talat till lärjungarna i kap. 24 och 25 om den sista tiden och tidstecknen före hans ankomst. I dessa verser ovan talar Herren nu om själva ankomsten och domen över alla folk. Det är en av skapelse- och frälsningshistoriens största händelser. Först skapelsen, sedan syndafallet och lagen, sedan den världsvida frälsningen i Messias Jesus och Guds Sons ankomst till jorden, hans död och uppståndelse till frälsning för var och en som tror evangelium och sedan slutet och Jesu återkomst i härlighet då han ska döma människorna. När Guds Son kom till jorden som Messias var det inte i världslig härlighet utan i ringhet. Återkomsten blir det motsatta och får all jordisk "härlighet" att blekna. Då ska han skilja människorna åt (grek. domsordet betyder att åtskilja) i två grupper, fåren som får ta i besittning det rike som stått färdigt sedan världens begynnelse och getterna som går bort till evig eld och evigt straff.

I domen ser vi att "fåren" betjänat Kristi minsta bröder, d v s de kristna. Men rättfärdig kan ingen bli utan tro så fåren har haft en Jesus-tro och gjort det rätta mot Kristi bröder just av trons barmhärtighet och kärlek, d v s genom den helige Anden som de fått i tron. De som haft en falsk tro eller ingen tro alls har inte brytt sig om "dessa minsta" och går alla till den eviga elden. Alla falska kristna, avgudadyrkare och världsliga går därför under ett och samma kriterium som också dömer samtliga. Kärleken eller okärleken till de kristna är det som fäller avgörandet, det som avgör den sanna tron, den enda tro som frälser. Det var också den befallning Jesus gav sina lärjungar "och detta befaller jag er, att ni ska älska varandra" (Joh. 15:17 m fl). Det är alltså helt omöjligt att älska vare sig kristna eller Kristus utan trons Ande. Kärleken är av Gud och kan bara fås genom tron. Utan tro hatas istället både Herren och hans tjänare. Och deta ser vi genom att man hatar sanningen. Ja, all slags lögn tar världen gärna till sig, men sanningen som är Guds ord och evangeliet om Jesus, den skyr man och motarbetar med alla medel.

Så både de som betjänas och de som betjänar är verkliga kristna. Det är tydligt i en mängd skriftställen som talar om "de minsta", Jesu "bröder" och fåren. Allt har tydliga kopplingar till troende kristna och aldrig kan dessa begrepp kopplas till otroende. Det handlar därför inte om otroende människor, något som förnekelseteologerna i storkyrkorna försökt hävda i sin socialiseringsteologi. Det är alltså inget socialt FN-projekt Jesus talar om utan om hur tro och otro kommer att avslöjas och vara den ensamma faktor som avgör till frälsning eller straff, riket eller evig eld.

Vi ser idag tydligt hur Västvärlden och vårt eget land medvetet nedtystar och nonchalerar extrem förföljelse av kristna i många delar av världen. Detta ignorerande av förföljelserna sker medvetet av maktetablissemanget inom politik och massmedia (dessa som falskeligen säger sig värna det goda och sanna) och bidrar till mer och större förföljelser eftersom kristna, till skillnad från alla andra grupper, kan förföljas och dödas utan att det uppmärksammas eller får konsekvenser. Men det finns en som ser och dessa getter ska inte komma undan i domen, alldeles oavsett hur de hjälpt andra folkgrupper. Bristen på support och hjälp till förföljda kristna fäller domen och avgör deras eviga vistelse i elden som aldrig slocknar. De uppvisar sin kärlekslöshet och hur falskt deras tal om människors lika värde och annat fagert tal är. Mellan Gud och Djävulen, sanningen och lögnen finns inga gråzoner, här är det antingen riket eller elden. Här finns ingen förhandling, inga ursäkter, inga mutor eller överklaganden som man vant sig vid. Nu träder Gud fram och dömer i sanning och oböjlig och slutgiltig rätt. Därför ska vi inte bedra oss och tro annat än att det är absolut slutgiltigt och helt så som Gud har talat och varnat i sitt ord att det ska bli. Genom Guds ord blev världen och allt till och allt ska också bli så som Gud har talat.

Det spelar alltså ingen roll att Världen nu gör små kärlekshjärtan med händerna och tror sig vara kärleksfull när den samtidigt förnekar och undertrycker sanningen. Nej, denna uppblåsta värld har ingen kärlek och inga goda gärningar utan bedrar sig själv i sin gudlösa skenkärlek och ska till den eviga elden, med alla de andra getterna som förnekat sanningen och fårens gode herde. Guds ord står fast och gäller alla alltid, inte bara de som tagit det till sig. Samma med all lag, den gäller vare sig vi hört eller läst den eller ej, vare sig vi vill att den ska gälla eller ej. Så låt oss lära ordet och hålla det när nu Gud gett oss detta trons förstånd som vi tagit emot med glädje och tacksamhet. Eller, om vår dårskap leder till frälsning, vart leder då Världens uppblåsta förnuft? I elden ska det, där det hör hemma, såsom allt vi inte vill behålla går i vedugnen. Ska vi tala sanning är dårskapen Världens egenskap och det ser vi på dess frukter; onda begär, girighet, idel lögner, förstörelse, lidande och död och inget av detta har någon plats i riket. Men till vår glädje ska lögnen och hyckleriet i elden och det är en god tröst att vi har en evig tillvaro att se fram emot utan denna ondska som nu bara ökar och blir värre. Därför behöver vi be att Guds ord har framgång och att det rycker många ur elden. Vi behöver be att ordets framgång hastar så att Herren snart må komma och rädda sina kristna från Världen.

Att säga att otroende och gudsfientliga är Kristi bröder, vilket är vad den moderna tolkningen hävdar, är hädelse. Att Jesus umgicks med prostituerade och publikaner, d v s syndare, har inget med Kristi bröder att göra. Jesus visade med sin verksamhet att det glada budskapet var för alla, inte att alla per automatik blev frälsta. Frälsningen kommer genom tron allena och allena den levande tron frälser. Det budlösa evangeliet är det önsketänkande som förnekelsekyrkans "teologer" gärna för fram, ett gudlöst, trolöst, och omvändelselöst evangelium. Ett evangelium utan synd och straff och utan nåd och frälsning, bara sociala önskebeteenden, en kristen buddhism för att man ska passa in i en Guds- och sanningshatande värld och därmed bevaka och förkovra sina akademiska karriärer och titlar. Vad man bör säga är att vi inte vet vilka dessa minsta Kristi bröder är och därför ska vara beredda att betjäna alla människor i nöd och ge dem vad vi kan, till hjälp och tröst, vilket hör till det grundläggande dubbla kärleksbudet. Här finns också en djupare och andlig dimension, en nöd för ett andligt bröd och vatten, en andlig klädnad o s v, vilket är i frälsningens evangelium om Jesus Kristus, för den som vill äta och dricka och iklä sig Guds goda ord och löften. Också för detta ska vi sörja om vi ska tjäna Gud. Detta tjänande är som vi ser av Jesu ord lika naturligt som att andas för den kristne som förvånad och oförstående hörde Jesu prisande av gärningarna. Det sker genom den helige Ande som fås genom den sanna tron, den tro som har omvändelsen och sätter Gud först och förtröstar på Gud. Den tron lever inte i synd utan i nåden och gärningarna följer med den, vare sig den vet det eller ej.

Gärningarna tar bloggen upp då och då. Även här är tron avgörande och gärningarna är inga massunderverk eller viftande med trollstavar till människornas underhållning och religiösa extas, utan små saker som lemmarna i Kristi kropp gör. Kroppens uppgift är detta stora missionskall och lemmarna i kroppen har olika funktioner för att kroppen ska kunna göra denna sin uppgift (ex. Rom. 12; 1 Kor. 12). Det är inte gärningarnas "storlek" Jesus berömmer i evangelietexten, utan vem de har gjorts för: 

Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Eller "vadhelst ni har gjort" enligt annan översättning. 

Studiebibeln (Band I) nämner tre domar, den första gäller de uppryckta och sker i himlen, den andra, som sker är på jorden när Jesus kommer tillbaka, enl. verserna ovan, den tredje är enligt Studiebibeln efter tusenårsriket då alla döda och levande ska dömas. Det är ett stort avsteg från Luther och traditionell kristen eskatologi, det kan man se tydligt utifrån denna Luthers predikotext i Huspostillan. Studiebibelns hållning liknar den modernare dispensationalistiska medan Luther håller den bredare, mer traditionella synen om ett "helevent" och s k amillenialism, d v s att tusenårsriket pågått under hela kyrkans tid och återkomsten innehåller både uppryckande och "får-och-get-domen" i ett relativt samskede. Får-och-get-domen blir då den stora domen, vilket också Luther är inne på, och vi har ingen mer dom utan här avgörs allt. Så lyder också trosbekännelsen enligt gammalt; "igenkommande till att döma levande och döda". Trosbekännelsen är alltså tydlig med en dom för både levande och döda i direkt samband med Jesu återkomst, en urgammal trosbekännelse som går tvärtemot den moderna föreställningen om dispensationalism.

Det finns många problem med dispensationalismen, framförallt är dessa verklighetsanknutna problem. Inte minst finns frågan om Jesu synliga härlighetsstyre under tusenårsriket och hur Satan i slutet av dessa tusen år kan lyckas vilseleda människorna. Om nu Jesus är fullt synlig i sin gudomliga makt på den nu rättfärdigställda jorden tycks det svårt för människorna att bli bedragna av Satan, än mindre att Satan är lössläppt i Gudsriket, dit ju inget ont kan komma eller tillåtas. Men som vi vet tillåts det i mellanskedet, det rike som nu är i kyrkan och världen, där ogräset tillåts växa med det goda vetet. Och i slutet av detta släpps han lös och frågan är om det inte är vad vi ser början av nu med sällsynt ondska som sprids snabbt i en värld som tycks ha blivit rasande galen som i ett enda trollslag.

En ytterligare anledning till att den äldre tolkningen är rimligare är att uppryckandet inte kan ske obemärkt på jorden och måste därför ske i direkt anslutning i tid med återkomsten. Dispensationalister har hängt upp sig på sina tolkningar av "vedermödan" och "årsveckorna" och ser flera år mellan uppryckandet och återkomsten och i detta tidspaket har man också knycklat ner Antikrist. Problemet man har är att man inte ser ett uppryckande/försvinnande, av kanske hundratusentals kristna, som anmärkningsvärt. Vi ser ingen reaktion här i Bibeln, vilket borde nämnts om det varit en reaktion varför en reaktion inte tycks finnas och därmed ingen jordisk erfarenhet av uppryckandet som en mirakulös världshändelse, för att uttrycka det milt. Den reaktion som nämns är människornas jämrande och bävan "när Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom", bl. a. i Matt. 24:30; Upp. 1:7. 

Vad ska vi då ta med oss i detta? Ja, hur och vad som ska ske i profetisk exakthet är inte lätt att förstå eller ens läsa sig till. Många har försökt och det finns många teorier och tolkningar. Vi måste inse att det är både uppenbarat och dolt för oss av en anledning och för det behövs både ödmjukhet och förstånd, något som var vanligare i kristendomens ädlare tidsålder. Det är tydligt att vi inte vet detaljer men vi görs medvetna om tidstecken. Tack vare ordet vet vi att vi är i den sista tiden och att Jesu ankomst sker som en tjuv om natten. Det kloka är att ta Herren Jesus på orden och att leva i tro, den tro som Herren uppmanar oss till i evangelium och genom sina apostlar. Att vi ska lägga oss vinn om att i sanning älska Gud och varandra och hjälpa varandra i jämmerdalen i vilken vi alla lider och plågas. Så säger också Paulus (läs 1 Tess. kap. 4-5) att vi ska vara vakande och nyktra och trösta varandra med Herrens ankomst och med vår frälsnings evangelium och hopp. Är det inte till tröst utan till fruktan så manar det oss till bättring, så profetiorna har många nyttiga funktioner, utöver att vara ett hoppets ljus i världsmörkret. Och detta ser vi; Guds ord och lag står fast som urberget, gäller alla, alltid och utan att vika sig för ursäkter och utan att kunna mutas står det fast, fastare än någon mänsklig lag. Samma ord och lag som verkat genom allt kommer stå fast i domen och bara de som trott och älskat Guds orubbliga, goda ord kan ärva riket. Och som alltid när det gäller dessa profetior om Jesu återkomst måste vi påminna oss om vakandet där också vi uppmanas att stå fasta. Sällan finns så många förmaningar till oss i evangeliet och breven som detta; Vaka!

Här finns en gömd pärla, tron gömd och uppenbarad på Jesu Kristi bergfasta grund. Och sist men inte minst, det som så ofta läggs bort, det stora hopp de kristna har i Kristus och hans rike, där ingen ondska längre finns, ett evigt och fullkomligt rike där salig frid och rättfärdighet råder. Vi får också blicka in i detta rike i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

 Huspostilla (utvalda stycken)

Meningen med detta evangelium är klar och tydlig. Det är talat dels till tröst och uppmuntran för de trogna och dels till skräck och varning för de onda, om det hos dessa kunde uträtta något. När det att de flesta andra evangelier lär och påyrkar tron, så tyckes detta endast tala om gärningar, som Kristus på den yttersta dagen skall draga fram. Och därav kan man se, att han inte vill ha gärningarna åsidosatta utan tvärtom att de skall iakttagas och utföras av dem, som vill vara kristna och höra till hans rike.

Den förmaningen driver han här själv så kraftigt som möjligt, i det att han både tröstar med löfte om en härlig och evig belöning och förskräcker med hotelse om en evig vrede och pina över dem, som föraktar hans förmaning. Den som inte rörs och beveks härav, han låter sig visst inte röras och bevekas av någonting. Ty Kristus säger, att han själv skall på den yttersta dagen komma i sitt majestät med alla heliga änglar. Och då skall han i sin Faders eviga härlighetsrike införa alla dem, som trott på honom och bevisat kärlek mot hans kristna. Men alla dem som inte velat leva som kristna, skall han däremot skilja ifrån sig och de saliga och nedkasta dem till helvetet. 

[...]

Och denna [dom] skall tillgå så, att Kristus genom uppståndelsen skall församla alla människor som någonsin levat på jorden. På samma gång skall han komma ned i stort majestät och outsäglig härlighet och sätta sig på domstolen som domare med hela den himmelska härskaran svävande omkring sig. Då skall han visa sig för alla både onda och goda. Även vi måste då offentligt ställas fram för honom och ingen skall kunna dölja sig.

[...]

Vi som är kristna bör därför hoppas och längta efter, att denna dom skall komma. Det är ju därom vi ber, då vi säger: "Tillkomme ditt rike, ske din vilja, fräls oss ifrån ondo." Ty då ber vi om att vi måtte få höra de hugneliga orden sägas till oss: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Efter denna dom väntar vi. Det är därför vi är kristna och det är för detta vårt hopps skull som vi blir plågade, först av djävulen och vårt eget kött, vilka inte unnar oss, att tro detta och glädja oss däröver, sedan också av världens ondska och fientlighet. Vi måste därför allestädes känna på den ondska, som djävulen och världen förövar mot evangelium, och därför lida så mycken vedermöda här på jorden, att vi väl må känna oss trötta på detta livet och ropa: "Kom snart, käre Herre, och förlossa oss!"

[...]

Gud förläne oss sin nåd och uppehålle oss tillika med vår svaga hjord, så att vi måtte undgå hans förskräckliga vrede och vara bland dem, som älskar och tjänar Kristus i hans fattiga kristna och med fröjd förväntar att i hans dom få stå saliga på hans högra sida. Amen.

Söndagen före Domssöndagen (Matt. 25:1-13; de tio jungfrurna)

 

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.  Matt. 25:1-13

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Son_f_domson.htm

Denna Jesu liknelse handlar om att ha eller inte ha en relation till brudgummen. De enda skillnaderna mellan de förståndiga och de oförståndiga var att de förståndiga hade olja med sig och att brudgummen kände dem. Brudgummen kände inte de oförståndiga som inte heller hade olja med sig.

Luther noterar att de oförståndiga jungfrurna vill låna av de förståndiga och att de inte frågar brudgummen om olja. Det är hos brudgummen vi får den olja vi behöver när vi vakar över vår relation och litar på honom och hans ord och håller det för sant och gott. Denna olja kan varken bytas, köpas eller säljas. Det är vanligt idag att människor bygger sin tro på andras tro, man har en lampa som ger ett slags sken med andras olja. Det ska vi alltså inte göra utan bygga vår tro på brudgummen och relationen med honom i bönen och den personliga läsningen av Guds ord. Han undervisar oss och ger oss allt vi behöver när vi förtröstar på honom. Då känner han oss, när vi ber i ande och sanning om allt vi behöver och delar allt med honom i tro och förtröstan, då delar han av sitt goda med oss. 

Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Huspostilla (utvalda stycken):

Här må nu de se sig väl för, som har Guds högsta gåvor och hans evangelium. Ty här talas inte om gudlösa turkar och hedningar utan om dem som kallar sig evangeliska kristna, men ännu vandrar efter sina egna tankar på en väg som inte är god.

Brudgummen dröjde. Vi faller understundom i sömnaktighet och synd. Vi har väl då och då goda tankar om vår brudgum, men vi är inte alltid så brinnande i anden. Mot detta har vi här den trösten: "Var inte förskräckt. I Guds rike finns människor som blir sömniga, och de blir inte därför förkastade, fastän de begår en svår synd. Brudgummen är inte alltid hos oss. Han döljer sig och låter oss göra ett fall, men upprättar oss snart igen."

Vid midnattstiden ljöd ett anskri: "Se brudgummen kommer. Gån ut och möten honom." Om det inte gick så till, måste vi alla förtvivla. Ty vi håller oss inte alltid fast vid brudgummen. Vi sysslar med kött och blod, synder, onda tankar, påfund och list. Men det är en tröst, att brudgummen låter ett anskri gå förut och så kallar oss till sig. Ingen må därför förtvivla eller se blott på sitt skröpliga leverne. Om endast kärleken till brudgummen är ren, så är vi dock rena jungfrur och snövita själar. [...]

De stackars jungfrurna går bort och söker allehanda hjälp av människor. Därför får de varken frid eller ro. Men de förståndiga har stor glädje av brudgummens röst. Ty av honom har de fått allt. Bruden låter sitt eget namn och gods fara och ger det åt brudgummen och får i stället av honom allt både namn och gåvor. Det är de förståndiga jungfrurnas högsta glädje att höra Herrens vänliga röst. Då David genom profeten Natan väcktes ur sin synd, bad han ivrigt: "Tag inte din helige Ande ifrån mig. Håll mig uppe med en villig ande (Ps. 51:13, 14), så att jag må lyda dig utan tvång, med lust och kärlek." Med sådant bönerop skall man nalkas brudgummen.

Men de oförståndiga är inte övade till att på det sättet söka hjälp endast hos brudgummen. Därför kommer de på skam inför hela världen. Deras kunskap är inte rätt och levande. Därför hjälper det dem inte, när de ropar: "Herre, Herre, öppna för oss!" Herren svarar: "Jag känner er inte."

De förståndiga jungfrurna låter säga sig och är villiga att lyda Gud. När de inte kan komma ut därmed, ropar de till Herren om hjälp. De oförståndiga söker inte hjälp hos brudgummen. De löper i början väl men håller inte ut. De vill lägga till av det de själva äger. Så hade Esau en god kunskap, var en ärbar man och hade rätt till den första välsignelsen. Men han blev till skam, därför att han inte tog vara på sin förmån utan föraktade den och sålde den för en grynvälling. Därför blev han räknad bland de oförståndiga. Han ropade väl till sin fader och ville också bli välsignad. Han fick också en välsignelse men endast en jordisk. Jakob blev välsignad med himmelens dagg. Esau med jordens fetma. Han hade dröjt för länge, han hade aktat saken för ringa.

Så säger också Gud till oss: "Gå, var icke tröga. Nu har ni predikan av himlen. Förakta den inte! Den tid skall komma, då ni inte mer skall ha den." Amen.

25 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 24:15-28: del av Jesu domstal)

 

När ni då ser 'förödelsens styggelse', som profeten Daniel talar om, stå på helig plats - den som läser detta bör noga lägga märke till det - då måste de som är i Judeen fly bort till bergen. Den som är på taket skall inte gå ner för att ta med sig det som finns i huset, och den som är på åkern skall inte vända tillbaka för att hämta sin mantel. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten. Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas. Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara. Där den döda kroppen är samlas gamarna.  Matt. 24:15-28

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/25_son_e_tref.htm

Detta Jesu domstal har av Luther och många andra setts som två delar där den första handlar om Jerusalems och templets förstörelse och den andra delen om Jesu återkomst, två delar som också hör samman. Den verkar lite märklig eftersom Jesus knyter an första och andra delen med "om någon då säger till er", vilket vi normalt skulle förstå som att det handlar om samma händelse eller tid. Det kan alltså handla om det Studiebibeln (I, 1978) talar om i sin kommentar till v. 28, som gäller både den äldre tidens dom och den sista tidens; "Versen gick i uppfyllelse när Jerusalem förstördes, men skall få sin slutliga fullbordan när Jerusalem blir belägrat , strax innan Jesus kommer igen för att sätta sina fötter på oljeberget."

De kristna lär enligt traditionen ha hunnit fly Jerusalem till området öster om Jordan, till städer som Pella och Dekapolis-området, tack vare att de påmindes om denna profetia. Samtidigt är det viktigt att ha hela Matt. 24 och andra evangelietexter och dessutom att se detta tillsammans med Skriftens övriga profetior om de yttersta tingen och Jesu återkomst, hos profeterna, några av breven och Uppenbarelseboken. Men detta är inte nog eftersom det finns mycket som är kopplat till annat i Guds ord.

Studiebibeln menar därför också att oreningen av templet, "förödelsens styggelse", profeterad av Daniel och som skedde genom Antiokus IV Epifanes, 168 år före Jesu födelse, ska ske igen. Detta kräver dock ett nytt tempel men vi kan notera att Jesus bara säger att det gäller "helig plats" och vi kan se hela Israel som heligt och inte minst Jerusalem, eftersom det är platsen för Jesu verksamhet, lidande, död och uppståndelse. Vi ser denna princip i 2 Mos. 3:5 och Jos. 5:15. och vi kan också fråga oss varför man vill se ett nytt tempel, eftersom templet hör judarnas offer och ritualer till och inte fyller någon funktion för förbundet i Kristus, hela världens eviga synd- och försoningsoffer. Tvärtom. Hebréerbrevet är en stark varning till kristnade judar att återgå till "döda gärningar". Så också Galaterbrevet.

Vi kan också se att tempelplatsen redan är vanhelgad genom de hädiska byggnader som står där idag, genom den religion som de representerar och vars hädelseverk saknar motstycke i människans historia. Ett minnesmonument över judarnas otro som också tjänar som varning till kristna länder att inte avfalla och erfara detsamma. Och detta ser vi ske i vår del av världen, avfall följt av invasion av Satans legioner och hur samhällen urartar och förstörs. När man släcker ljuset blir det mörkt. 

Något människobyggt tempel är därför omöjligt att få ihop med frälsningen för vare sig hedningarna eller Israel (Rom. 9-11; Gal.; Heb.), eftersom Guds vilja är att alla folk, inklusive judarna ska omvända sig till sin Messias, Jesus, inte att de ska återgå till sina gamla ritualer och traditioner enligt det gamla förbundet och vänta en annan Messias. Någon annan Messias finns inte förutom Guds Son, Jesus. Det finns bara en frälsning genom en Messias, Jesus, och vi är frälsta av Guds nåd genom tron på honom, utan stentempel, djuroffer eller gärningar och genom Guds lamm allena. Idag finns långtgående planer och förberedelser för att bygga ett tredje tempel i Israel och här planerar man att återigen börja offra djur och göra sådant som man gjorde i forna dagar i templet. 

Verserna i slutet av Matt. 23 och början av Matt. 24 är viktiga för att förstå det sammanhang ur vilket lärjungarnas fråga uppstår. Jesus har precis nämnt templet som "edert hus" och att det ska läggas öde och förstöras, varpå lärjungarna vill visa honom alla magnifika byggnader. Men Gud är inte längre i något stentempel utan i Kristus och de som genom tron tillhör honom. Han bor inte längre i tempel av sten, utan i omvända hjärtan av kött, i vilka han har lagt sin lag. "De har sitt tempel i Gud och Lammet; och Gud och Lammet har sitt tempel i dem." (Wetterlund, Guds tempel, 16). Vi kan alltså förvänta oss att Jesus besvarar just dessa frågor som ställs i v. 3. och att det handlar om templets och Jerusalems kommande förstöring, och händelser lika dessa som ska föregå hans återkomst. 

I detta kan vi också förstå att domen över Jerusalem och templet år 70 är god och helig och direkt kopplad till judarnas förkastning och dödande av Messias, den levande Gudens Son (se Matt. 21:28-44). Med detta i åtanke bör vi akta oss för att dra slutsatser om Guds avsikter i mänskliga tempelbyggen som det nu flitigt pratas om. Istället bör vi ta Jesu och apostlarnas många uppmaningar till vaksamhet och de starka varningarna som hör till dessa, på största allvar. Judarna hade bildat sig en föreställning om den kommande Messias efter eget huvud. Tvärtemot vad alla judar hade lärt och trott kom inte Messias för att bli en världslig konung i Israel och för att kasta ut den ockuperande romerska makten, utan Jesus kom för att frälsa dem och hela världen från synden och så skapa frid mellan människa och Gud, att  besegra synden och döden och återskapa den ursprungliga relationen för att slutligen ta sin boning bland sina heliga. 

Precis som under Jesu vandring på jorden så är det också idag religiösa människor som inte förstår Guds ord och inte heller vill och därför inte kan förstå. Dessa ska vi inget ha med att göra och inte ta till oss deras villfarelser och nyheter. Villfarelsen kommer att bli stark med alla Satans tecken och under. Låt oss hålla fast vid Herren Jesu ord och befallningar och förbli i honom allena.

Huspostilla (utvalda stycken):

[...]

Om denna Jerusalems jämmerliga förstöring skall det nu årligen predikas för våra församlingar, för att vi allesamman må noga betrakta det. Och vi skall då ge så mycket flitigare akt på, vad det kan ha varit för en synd, som förorsakat detta gruvliga elände, så att vi måtte lära oss att själva taga oss till vara för den. Ty det är lätt att räkna ut, att när Gud inte har skonat sitt eget folk, då det föll i synd, så skall han sannerligen inte heller skona oss, om vi inte tar oss till vara för sådana synder. [...]

Kristus namnger den i Luk 19:44, där han säger till Jerusalem: "De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig." Det vill säga: när Gud sänder sitt ord, och världen inte vill ta emot det utan förföljer det och trotsigt framhärdar i synden, det är just Jerusalems synd. Och på den måste följa förstöring och ödeläggelse. Man ser ju, hur trofast Gud var mot judarna. Han sände sina profeter, Johannes Döparen, ja, sin enfödde Son själv ävensom apostlama. Alla dessa bemödade sig om att visa människorna vägen till det eviga livet och lära dem att leva så här på jorden, att de måtte kunna ha ett gott samvete och få del i Guds nåd och välsignelse.

Men vad gör då Jerusalem, och för resten hela världen? Hon vill varken veta av eller höra talas om Herren Kristi salighet och lära. Utan hon ger sig till att dräpa inte bara apostlarna utan Guds egen Son, och tycker, att hon mycket väl kan vara honom och hans lära förutan, och bli salig ändå. [...]

Det gick på samma sätt med konungariket Israel. Därom säger profeten Hosea i 8:3: "Israel har förkastat det som är gott, därför skall fienden förfölja dem." Ty den som inte vill ta emot Guds nåd och ord, han måste förbli under Guds vrede. Det kan omöjligen vara länge utan måste sluta med ett stort fall. Detta är orsaken till att under tidens lopp så många riken och välden har fallit. Och det går så än i dag.

Därför borde vi aldrig släppa detta exemplet på Guds vrede ur våra hjärtan eller ögon, på det att vi med allvar måtte lära Guds ord, rätt lyssna till det och bättra oss därefter. Ty det är därför det blir predikat för oss. Men de som inte bättrar sig utan antingen förkastar eller förföljer Ordet, de må här lära sig förstå, vilken jämmer som skall komma över dem. Ty Gud översåg ju inte hos sitt eget folk med detta förakt eller denna förföljelseanda. Då skall du inte heller inbilla dig, att han skall ha överseende med det hos dig.

Vi ser ju, hur inte bara Juda och Israels rike och den heliga staden Jerusalem ligger i aska för sådana synders skull, utan vi har för våra ögon många länder i Europa och Asien, i vilka Guds ord rikligen har bott, men där sedan djävulen slagit sig ned och förhärjat allt. Där har människorna inte blott förlorat gods och lemmar utan också sina själar, ty Guds ord har alldeles vikit bort och där finnes inte längre varken dop eller nattvard i de trakterna. [...]

Detta är det första stycket, alltså att vi gärna skall höra Guds ord, bättra oss såsom det befaller och inte förakta eller förfölja det. Ty Gud straffar på ett så förfärligt sätt föraktarna eller förföljarna, men dem däremot som tar emot hans ord och är fromma, dem varnar han i nåd, beskyddar och räddar.

Det andra stycket är, som jag sade, en varning, som syftar på vår tid, ty det är denna som är den yttersta tiden. Herren börjar denna varningen med att säga: "Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas." Detta är förskräckliga ord. Vi bör inprägla dem djupt i våra hjärtan och så mycket flitigare hålla oss vid Ordet. Ty här är det inte, såsom när det gällde Jerusalem, tal om krig och blodsutgjutelse, utan om en annan mycket större och svårare fara. Och den faran heter villfarelse, orätt lära och orätt gudstjänst. Genom sådant förspiller vi nämligen inte bara liv och lemmar utan också vår själ och vår salighet. Så säger Herren ju också, att om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst.[...]

Nu kunde det knappt behövas att göra skillnad på dem som falskt säger sig vara Messias och på falska profeter. Men emedan denna profetia stämmer så väl överens med historien, så kan man utan fara göra en sådan åtskillnad och säga, att de förra syftar på turkarna och deras lära, men de falska profeterna på påven och hans lära. Ty dessa två makter, turkarna och påven, är utan tvivel den rätte antikrist, för vilken Daniel, Kristus, Paulus, Johannes och andra apostlar har varnat oss.[...]

Därför varnar Kristus allramest för antikrist. Denne gör inte någon annan Kristus eller förnekar honom såsom turken. Men han visar genom falsk lära bort från den rätte Kristus till de skapade tingen och egna gärningar. [...]

Djävulen gör också under, såsom Kristus här betygar, oss till varning. Paulus kallar dem för lögnaktiga tecken, därför att genom dem blir lögner bekräftade och människor dras bort från sanningen och från ordet. Så talar turkarna än i dag om många underverk, som deras Muhammed gjort och ännu gör. Och det må så vara, att det till en del kan vara underverk. Men det är då sådana som inte Gud utan djävulen gör för att därmed bekräfta deras villfarelser. Likaså är alla kyrkor i påvedömet fulla med under och tecken. Det ena helgonet gör ett, det andra ett annat. Fastän man nu därvid ljugit med besked, och berättat mer än som verkligen hänt, så har dock ett och annat tecken skett. Ty Kristus säger själv, att de falska profeterna skall göra stora under och tecken, som skall tjäna till att förföra människor och få dem att antaga dessa lögner och villfarelser och hålla dem för sanning. [...]

Här må du besinna varpå den rätta läran vilar, ifrån vilken man inte får vika. Märk då väl: den rätta läran gör inte något annat, än att hon visar och på det rätta sättet framställer Kristus för dig, på det att du genom honom skall trösta ditt hjärta mot synd och död. Detta sker därigenom, att man lär oss att tro, att Kristus är sann, evig och allsmäktig Gud tillika med Fadern och den helige Ande, samt att han är kommen till oss människor på jorden, avlad av den helige Ande och född till världen av jungfru Maria. Vidare, att han dött på korset för våra synders skull, inte för sina egna, ty såsom sann Gud kunde han inte synda, utan för våra synders skull, på det att Gud genom hans död måtte bli försonad och vår skuld betalad, och vi genom Herrens Kristi uppståndelse från de döda komma till det eviga livet.

Alltså har Kristus oss till godo övervunnit synd och död, så att de inte skall kunna skada oss. Och nu sitter han på Guds högra sida, för att beskydda mot djävulen, benåda oss med sin Ande och bönhöra oss i allt det som vi behöver till kropp och själ och i hans namn beder om. Den som predikar så han predikar rätt om Kristus. Det stämmer också fullt överens med ordet. Därför behöver man därvid inte frukta för antikrist och hans lögner. Ty när denna lära rätt träffar ett hjärta, så driver den människan till att prisa Guds nåd och godhet, av hjärtat älska Gud och tänka på, hur hon skall kunna leva en så nådig Gud till behag. Så börjar hon att av hjärtat göra allt vad hon vet, att Gud har befallt och att akta sig för allt vad hon vet, att Gud har förbjudit. Sådana är rätta, fromma och heliga kristna, som genom tron har syndernas förlåtelse och förblir i Guds fruktan och lyder honom.

Därför förmanar Kristus oss så enträget, att vi skall hålla fast vid denna lära och inte låta intala oss något annat. Han lovar också, att han inte skall låta sig innestängas på någon särskild plats, utan att han vill vara och förbli hos oss överallt med sitt ord och sin nåd. Om fienderna är än så onda och mäktiga, skall det då inte kunna skada de kristna, som håller sig vid Kristi ord.

Detta förläne oss vår nådige Gud i himmelen genom sin helige Ande för Kristi, sin Sons och vår käre Herres, skull. Amen.

24 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 9:18-26; blödarsjuka kvinnan och Jairus dotter)

 

Medan Jesus talade till dem, kom en synagogföreståndare och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen." Då steg Jesus upp och följde honom, och hans lärjungar gick också med. Och se, en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. Hon tänkte: "Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk." Jesus vände sig om, och då han fick se henne, sade han: "Var vid gott mod, min dotter. Din tro har frälst dig." Och från det ögonblicket var kvinnan botad. När Jesus kom fram till synagogföreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som höll dödsklagan, sade han: "Gå härifrån! Den lilla flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. Men så snart folket hade visats ut, gick han in och tog flickans hand, och hon steg upp. Och ryktet om detta gick ut över hela det området. Matt. 9:18-26

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/24_son_e_tref.htm

I denna evangelietext sker två underverk, ett där en blödarsjuk kvinna botas och ett där synagogföreståndaren Jairus dotter uppväcks. Båda visar på trons frälsande kraft och hur Jesus prisar och upplyfter tron över all annan mänsklig tanke och gärning, ja t o m över lagen. Kvinnan var oren genom sin blödarsjuka och fick inte komma i kontakt med en jude. Lukas (8:47) beskriver hur Jesus undrade vem som rört vid honom och hur hon därför "skälvande" föll på knä och bekände att det var hon som rört vid Jesu mantel. Men Jesus vill inte veta av Mose lag om orenhet eftersom trons lag trumfar allt annat. Tron allena på Jesus renar och ger liv. 

Därför kan Jesus säga till den nu livrädda stackars kvinnan; "Var vid gott mod min dotter. Din tro har frälst dig." Så kan också vi känna oss orena och vara rädda i vårt mänskliga tillstånd inför himlens och jordens Gud allsmäktig, helig och rättfärdig. Då ska vi minnas Herrens ord till kvinnan och denna princip att tron på Jesus frälser oss och jagar all synd och orenhet på flykten. Då säger han också till oss att vara vid gott mod och att inte frukta utan tro. Honom ska vi förtrösta på och lita på, att han är god och vill vårt goda. Ingen som förtröstar och hoppas på honom kommer på skam (Ps. 25:2-3).

Vi får veta av Lukas att hon sökt läkare och försökt bota sin sjukdom med världens hjälp och Markus berättar hur hon plågats i 12 år och lagt allt hon ägde på sin sjukdom och "lidit mycket hos många läkare". Men nu jagade hon ifatt Jesus med hopp om läkedom, i tron att han kan hjälpa och bota. 

Så har också Jairus trott och satt sitt hopp till Jesus att rädda hans dotter ur dödens grepp. Vi ser tron och hoppet gå hand i hand. Vi har vårt hopp i Herren Jesus att han ska frälsa oss och hela skapelsen från all ondska, synd och död och tror detta. Vi hoppas vad vi tror och tvärtom, vi tror, därför har vi hopp. Kvinnan och Jairus hade båda hört glädjebudet om Jesus, såsom vi, och satt sin tro till honom. Och vi tror och hoppas på hans evangelium om frälsningen och livet, dessa båda som vi får genom tron allena och som vi ser i denna evangelietext.

Det är Jairus tro på Jesus som räddar hans dotter. Här ser vi hur gränslös tron är. Tron ska vara positiv och inte tvivla eller knota, utan med hopp och glädje förvänta sig det goda av Gud. Då ska den också få vad den hoppas av Gud, oavsett hur verkligt eller overkligt detta hopp kan te sig och oavsett människornas hån och Djävulens sådd av tvivel. Den tro vi ser och blir upphöjd av Jesus i evangeliet är ingen annan tro än vad som förväntas av oss idag. Och det är samme Jesus idag som då. Låt oss bli påminda om det.

Huspostilla (utvalda stycken):

I dagens evangelium omtalas två underverk. Båda är de stora och underbara. Det första skedde med den sjuka kvinnan, som hade en så fast tro på Herren Kristus, att hon hoppades, att hon genast skulle bli frisk, om hon blott i hemlighet och utan att han visste om det fick röra vid hans kläder. Det andra skedde med föreståndaren för synagogan. Även han trodde, att Jesus kunde återge livet åt hans dotter, fastän hon var död. I båda dessa underverk blir tron förhärligad. Och när vi ser att tron på Kristus förmår så stora ting, skall detta beveka oss att komma till honom. Ty ingen har hoppats något gott av honom, utan att det också gått honom såsom han hade trott. [...]

Här skall vi särskilt lägga märke till, att Herren inte tillåter att hjälpen stjäles från honom, så att ingen skall få veta det. Utan han frågar, vem det var som rörde vid honom. Apostlarna tyckte, att det var en tämligen enfaldig fråga. Han frågade ju vem som hade rört vid honom, när folket trängdes med honom på alla sidor. Men Herren visste det som var fördolt för dem. Det var nämligen inte ett blott och bart vidrörande med händerna. Utan hon vidrörde honom med hjärtat, d. ä. med fast förtröstan på hans nåd och allmakt. Därför hade också en särskild kraft gått ut från Herren Kristus. Och detta kände han hos sig själv.

Herren ville nu inte, att detta vidrörandet skulle förbli okänt. Därför åstadkommer han med sin fråga, att kvinnan blir tvungen att komma fram och visa sig och öppet inför alla bekänna, vad som hade skett med henne. Detta gjorde Kristus, för att han skulle få anledning att berömma hennes tro. Därmed ville han låta oss alla förstå, vilken honom behaglig tjänst vi gör honom, därmed att vi förtröstar på hans hjälp och väntar allt gott av honom. Han berömmer alltså denna kvinna mycket och tilltalar henne hjärtligt, i det att han säger: "Var vid gott mod min dotter; din tro har hjälpt dig." Då måste lärjungarna ju själva erkänna att Herrens fråga inte var onödig. Det var nämligen inte fråga om ett blott och bart vidrörande, utan om något särskilt som var mycket viktigt både för kvinnan och oss. [...]

Vi är därför i sanning - och vi må beklaga det för Gud - dåliga människor, när vi har Guds ord så rikligt och likväl inte kommer någon väg med vår tro. Därtill är djävulen skuld och vår usle gamle Adam. Om vi verkligen hade en uppriktig önskan att bli rättfärdiga och saliga och få vad vi behöver, så skulle vi ju annars tro på Kristus och hoppas allt genom honom. Ty tron kan inte slå fel. Det hörde vi ju nyss. Därför berömmer Herren här tron mycket och säger: "Din tro har hjälpt dig." Samma tro på Kristus skall också hjälpa oss. Den skall uppväcka oss ur döden till livet, övervinna djävulen, fördriva synden och göra oss saliga. Fast det är Kristus som utför dessa gärningar, kallas de likväl trons verk. Ty utan tron får man dem inte. Ni vet ju att varken Kristus själv, eller de heliga sakramenten, Guds ord eller predikan kan hjälpa oss eller göra någon nytta utan tro. Tron måste göra det, annars förblir det ogjort. Detta var det första underverket.

Det andra skedde med den döda flickan. Hon var, enligt vad Lukas berättar, lika många år gammal som denna kvinnan haft sin sjukdom. Ingen visste nu något annat än att flickan säkert skulle dö. Därför var allting ordnat, som man brukade göra när man skulle begrava en död. Flöjtblåsarna stod inne i huset. Ty judarna hade inga kyrkklockor, utan liksom vi ringer för den döde, brukade man i stället blåsa en sorgesång framför dörren. Så hade folket samlats för likbegängelsen; och där var stort sorl och mycket gående ut och in i huset, såsom det brukar vara på sådana ställen, när någon förnäm person har dött. [...]

Vem har nu i all sin livstid sett eller hört talas om underligare människor? Kvinnan har måst ge upp hoppet om att få hjälp av någon i hela världen. Men ändå tänker hon, att hon skall bli frisk, om hon blott fick komma Herren så nära, att hon kunde röra vid hörntofsen på hans mantel. Och hennes tanke bedrar henne inte. Det sker henne såsom hon tror. Likadant var det med fadern. Han hade fått den tanken, att om blott Herren fick lägga sin hand på henne, så skulle hon åter bli levande.[...]

"Åh nej", säger de då, "hon sover visst inte. Hon är död och vi är här för att bära henne till graven. Du måtte inte vara riktigt klok, som tror, att vi inte kan skilja på en sovande människa och en död." Ja, evangelisten säger, att de hånlog åt honom och ansåg honom för en narr, som inte visste vad sömn eller död var för något.

Men Herren blir vid sin mening. Och nu kommer det an på, om han med sin gärning kan bevisa, om han har rätt eller inte. Där är ingen som håller med honom, eller anser att han talat sant, utom flickans fader. Därmed låter Herren sig nöja. Och för hans skull, för hans tros skull, bevisar han det också med gärningen. Om fadern däremot inte hade haft en sådan tro, så hade flickan verkligen fått förbli död och inte bara sovit. Så stor betydelse har det, att man tror, att man av Herren får tillförse sig något gott.

Lär dig då av denna dagens evangelium, att för Herren Kristus är döden inte något annat än en sömn. Vi ser ju här, hur han med handen väcker upp den döda flickan såsom ur en sömn. Kvinnan har sin sjukdom, och har den likväl inte, när hon kommer till Kristus. Sjukdomen är för honom ingen sjukdom. Det ser vi av det som berättas om kvinnan. Hon var mycket sjuk. Men så snart hon kommer till Kristus och rör vid hans kläder måste sjukdomen upphöra och vara botad. [...]

Sådan visar sig Kristus också när det är fråga om annan nöd eller annat betryck. De blinda, som söker hjälp hos honom, blir seende, syndarna blir rättfärdiga, de förtappade saliga. Så underligt beter han sig mot oss. [...]

Alltsamman går, kort sagt, ut därpå, att vi inte skall betrakta vår nöd efter förnuftet, med köttsliga ögon, utan med trons ögon. Det är sådana ögon, som, när de skådar ned i synden, döden och helvetet, med visshet kan säga: "Jag känner ingen synd. Jag ser ingen död. Jag är inte fördömd, jag ser inte något annat än helighet, liv och salighet genom Kristus. På samma sätt är det, om jag är fattig. Då känner jag inte till någon fattigdom utan tycker mig ha fullt upp av allt. Ty jag har Kristus, och han kan alltid ge mig vad jag behöver, om jag också inte äger någonting." [...]

Om vi tycker oss själva vara fattiga och döda, eller ligger i synder eller lider av pest eller andra sjukdomar, så skall vi alltså ändå tro, att allt detta ser helt annorlunda ut för Gud. Och då kan vi glada säga: "Fastän här är fattigdom, pest och död, så vet jag såsom kristen dock inte av varken det ena eller det andra. Ty för min Herre Kristus är det idel rikedom, hälsa, helighet och liv. Visserligen ser jag det ännu inte. Men han behöver endast säga ett enda ord, så får jag även med mina lekamliga ögon se, att det är sant och alldeles visst skall ske."

Gud give också oss för Kristi, sin Sons och vår Återlösares skull, genom sin helige Ande, sådana ögon att vi betraktar all nöd annorlunda än världen, behåller denna trösten och blir saliga. Amen.