I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Matt. 18:1-11 |
Mästaren undervisar mätarna.
Mästaren är Jesus, som i sig själv är sanningen. Jesus talar alltid sanning och viker aldrig från att säga sanningen oavsett tryck från omgivningen. Vi ska komma ihåg att evangelium är en fullständig chock för det judiska samhället, mycket går emot alla deras föreställningar om Gud och "Guds sanning", ja hela deras världsbild ställs på ända. Och mycket har att göra med just frågor om status, något som bottnar i föreställningar som lärt människan att mäta och bedöma sig själv i förhållande till andra. Anledningen är i grunden ett sökande efter status av olika slag eller "fåfänglighet och ett jagande efter vind" som Predikaren uttrycker det (Pred. 1:14). Jesus går alltid emot dessa föreställningar och har en lära som går tvärtemot det som världen lär.
Mätarna är lärjungarna (och alla människor) som vill mäta sig själva och sin omvärld och nu t o m himmelens invånare. Ibland talas det om lärjungarna lite faderligt från många predikstolar, som om de är lite dumma och oförstående. Men man ska komma ihåg att de är som alla andra i det judiska samhället vid Jesu tid och varken dummare eller klokare. De är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar precis som människor idag är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar och denna tid är inte klokare eller bättre än deras var. Dagens människor har bara andra föreställningar och dumheter i sinnet och tror sig därför vara bättre och klokare än människor i andra tider. Men gemensamt för alla människor i alla tider är detta jagande efter status, efter fåfänglighet och vind.
Jesu svar är ibland för oss märkliga och svårbegripliga. Vi kan förstå till en del men sällan helt och hållet vad han menar i alla stycken. Detta går direkt tillbaka till Jesus som Sanningen. Vi, syndamänniskan, är så främmande för sanningen att vi helt enkelt inte förstår de djupare liggande orsakerna och sambanden som Jesus ibland talar om, och detta många gånger trots att vi är frälsta och lever i tron. Han måste tala om detta eftersom han är sanningen, vare sig vi förstår eller inte. Men är vi uthålliga och ödmjuka i ordet och har denna grundläggande förståelse för Jesus som sanningen, ja då kommer vi också att få svar med tiden. Men det tar tid och kräver intresse för brudgummens ord, ord som kristna som brud bör vara mycket intresserade av att förstå. Älskar vi honom så älskar vi sanningen. Dessa växande insikter ges till oss av Gud genom den helige Ande, lite i taget och under ett helt liv i Herren. Det är livets ord och ett ord för hela livet.
Jesus bemöter alltså detta mänskliga behov att mäta, döma och bedöma som lärjungarna återigen visar prov på. Tidigare har de frågat sig vem ibland dem själva som är störst och har blivit tillrättavisade av Herren (Luk. 22). Nu har man nått ända upp till himlens ordning och visar hur svårt vi människor har att inte mäta och bedöma oss själva och vår omgivning och sätta betyg och grader på allt och alla. Vi har varken kunskap eller rättfärdighet att döma eller bedöma. Det har bara Gud, och som barnet litar på sin faders omdöme bör också vi omvända oss och överlåta mätning, dom och bedömningar åt vår Fader som bedömer och dömer sant och rättvist. Det jordiska barnet är i detta oförstört men färgas senare av vuxenvärldens behov av att mäta, rangordna och bedöma status. Barnet tar intryck av de vuxnas sinnelag och korrumperas in i Världens sinne. Därför säger Jesus nu att de måste omvända sig från sina sinnesföreställningar och bli som barn, annars har de ingen plats i himmelriket överhuvudtaget. Det här är en allvarlig varning som vi måste ta till oss och arbeta med under bävan i vårt kristna liv (se ex.vis Fil. 2:1-16).
Grundsynden
Vi kan också se hur detta går direkt tillbaka till Eden och Satans högmod och uppror mot Gud och hur denne ville mäta sig med Gud. Satan fick ett mätar-sinne som drog denne och hans änglar i fördärvet och med dessa också hela skapelsen. Satan förledde ju Eva genom att locka henne till mätning och en högre status när han säger; ni blir som Gud (1 Mos. 3:5) och sådde tvivel till Guds ord och löfte att de med visshet skulle dö om de åt av frukten. Därför talar Frälsaren så starkt mot detta högmodets konsekvenser, ty därför har han kommit till världen, för att frälsa världen från detta fördärv. Vi har alltså med själva grundsynden att göra och därför är Jesu undervisning här akut och allvarlig. Jesus griper direkt lärjungarnas status-tankar om nacken och knyter den till kvarnstenen, ja till värsta straff där en kvarnsten om halsen och sänkning i djuphavet är en nåd i jämförelse. En bra sak att ha med sig i sitt bibelstudie är när Jesus talar specifikt om Gehenna, det vi kallar helvetet. Satan försöker så tvivel kring detta Gehenna i vår tid, men som kristna ska vi ge akt på Guds ord utan vilket ingen tro och ingen frälsning finns (Rom. 10:14-17).
För att inte förleda dessa små måste vi alltså lära barnaskapet, litenheten, ödmjukheten och ett tjänande sinne och allvarligt akta oss för att lära någon form av status eller tankar som hör till världen och Satan så att vi inte förleder "någon enda av dessa små". Det måste vi var och en göra genom att själva uppvisa barnaskapet och akta oss för att framställa oss som högre eller större än en annan kristen eller mäta ibland oss. Nej, ska vi tävla så låt oss tävla i litenhet, barnaskapets förtröstan på Gud och i att tjäna varandra i kärlek. Det är Kristi lära. Det andra är en annans lära och vart den leder vet vi och hela Världen följer den.
Förebilden och föredömen
Alltifrån barnsben studerar vi andra människor och lär oss sedan att mäta oss med andra. Ja, en mer noggrann observatör än det lilla barnet får man leta efter. Detta gör man också bland kristna, man tar intryck av andra, vad de säger och vad de gör. Men Gud bedömer oss inte utifrån hur vi står oss jämfört med andra utan om vi lever i tron på hans ord. Och detta är också den enda perfekta förebilden; Jesus Kristus, och det enda rättesnöret; Guds ord.
Vi läser att dessa små har änglar som alltid ser Faderns ansikte. Jesus lär oss att dessa små barn har stora tjänare i himlen, vilket helt kullkastar Satans och världens sinne som handlar om världslig status som något eftersträvansvärt. Ja, Jesus själv blev ringare än änglar (Heb. 2:9) och betjänade människorna, ja t o m de allra mest föraktade och "minsta" i samhällets ögon, prostituerade och skatteindrivare, m fl., tvärtemot det judiska samhällets föreställningar och normer.
Luther understryker ofta den mellanmänskliga och samhälleliga aspekten av evangeliet och vi kan förstå att Jesus som sanningen inte är enkelspårig utan ofta har många lager av sanning som går igen i både det andliga och det jordiska. Dels har vi det andliga barnaskapet men vi får inte glömma människobarnen och de unga som också ingår i vad Jesus här talar om. Såsom Jesus var ett föredöme i sitt tal och sina handlingar måste också kristna ge akt på vad de säger och gör, d v s hur de uppfattas, av Guds barn och bland världens barn.
Luthers Huspostilla (utvalda stycken)
För det första är det sorgligt, att man skall predika detta evangelium för sådana människor, som inte bryr sig om att lägga det på hjärtat eller med allvar begrunda det. Ty det är något stort och viktigt när Herren här säger om barnen: "Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Det skulle redan varit något stort, om han blott hade sagt om barnen, att de har sina egna änglar. Men han gör det ännu större därmed att han säger, att dessa änglar ser den himmelske Faderns ansikte. Därmed vill han säga: "Jag lägger er på hjärtat att inte förföra de unga utan uppfostra dem väl, ty de ligger Gud ömt om hjärtat. Om ni föraktar dem och inte bryr er om att skona dem, så skona ändå deras änglar. För dem skall ni frukta och lära er förstå, att dessa så högt upphöjda andar, som står inför Guds ögon och alltid ser och hör honom, likväl hjärtligt gärna tjänar de små och gör vad som tjänar till deras bästa. Då skall ni göra på samma sätt, så att ni inte förför de små utan gärna tjänar och vårdar dem, eftersom ni är mycket, mycket ringare än änglarna."
[...]
Herren vill således lära oss äldre, att vi måste ge akt på ungdomen och hindra odygden, medan den ännu kan hindras. Ty överser man en gång med den, så är det sedan ohjälpligt. Här behövs allvar och uppmärksamhet och det så mycket mer, som ungdomen, såsom nyss sades, är som fnöske som lätt fattar eld. Om du svär eller låter ett oanständigt ord undfalla dig, i tanke att barnet inte hör det, så snappar det upp det på ögonblicket. Och när du sedan inte är närvarande, säger barnet efter det och glömmer det kanske inte i hela sitt liv. Så lätt är det hänt, att en ung människa blir fördärvad. Därför måste man göra sig all möda för att förebygga det och ha noga akt på sig själv.
[...]
Detta får nu vara nog sagt om det stycket i dagens evangelium, att man skall akta sig för förförelse och i synnerhet se till, att man inte förför de små, som för sin ålders skull inte kan ta vara på sig själva. Hur stor synd detta är, kan vi tydligt se av det straff, varmed Gud hotar den. Till och med för dråp har Gud inte stadgat något svårare straff än att dråpare skall avrättas med svärd och liv tagas för liv. Men om dem, som blir de små till förförelse, säger Herren, att de skall få ett sådant straff, att de hellre borde låta sig sänkas i havet. Därför är det här inte fråga om något skämt, utan när ungdom är närvarande bör vi alla med särskild omsorg ha akt på oss själva, så att vi inte blir någon till förförelse.
[...]
Denna varning syftar alltså åt båda hållen. Du skall akta dig för förförelse, så att ingen bli förförd genom dig. Ty då vore det bättre, att en kvarnsten bundes om din hals och du sänktes ned i havets djup. Men du skall inte heller låta dig ryckas med av förförelsen Utan du skall förbli vid ordet och inte göra mot detta. Och därvid skall du inte fråga efter vad människor säger om det, antingen de ler eller ser missnöjda ut, hjälper dig eller tillfogar dig skada.
Detta vill vår käre Herre Kristus ha befallt sina kristna. Ty han vet, hur stor vikt det ligger därpå, och hur svårt det är att akta sig, så att man varken själv förför eller låter sig av andra förföras. Må Gud, den evige Fadern, genom sin helige Ande för Jesu Kristi skull nådigt bevara oss för all förförelse, i nåd behålla oss i den rätta tron och vid sitt ord utan all förförelse och göra oss evigt saliga. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar