Den tredje förlåtelsen ingår

 

Guds ord ger en tydlig bild av en dubbel förlåtelse, den förlåtelse Gud ger oss genom Kristus och den vi därmed också avkrävs gentemot vår nästa.

Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. Matt 6:14-15

Så ber vi ju också så som Herren själv lärt oss: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." 

Samtidigt kan man stöta på ytterligare en dimension av förlåtelse som kristen. Inte nog med att man kan ha svårt att fatta hur ens synder kan förlåtas, det kan vara nog så svårt att förlåta sig själv ibland. Att fatta djupet och vidden av förlåtelsen Gud skänker oss genom tron är inte alltid lätt, precis som djupet av synden i sig inte är lätt att omfatta. 

Kanske har vi något i vårt förflutna som har svårt att ge med sig, d v s något vi har svårt att förlåta oss själva för. Men då gör vi många fel samtidigt, bl a reducerar vi Guds förlåtelse och vi binder oss själva till synder skuldmässigt. Så får det inte vara. Det Gud talat i sitt ord står för evigt fast och sant. Alla som håller Guds löften för sanna och förtröstar på dem har också del i löftena. 

Det finns alltså en enkel anledning till att varken Skriften eller kyrkan går in i detta och det är väldigt viktigt att inpränta i sig om man har detta problem. 

Och den enkla anledningen är att om Gud förlåtit oss så kan vi inte hålla fast vid en synd som inte längre finns. Vi kan inte påstå att vi fortfarande har synd när Gud tagit bort synden för Jesu skull, "deras skulder är det han som bär." (Jes. 53:11). Så detta ska man man komma ihåg: Nu har Gud förlåtit mig mina synder i sin gode och älskade Sons namn, vem är då jag att hålla kvar vid dessa och därmed indirekt påstå att de existerar? Det är Gud som dömer, inte vi. Alla hjärnspöken är bara just det, anfäktelser som vill  hindra oss på vägen.

Du skall kasta alla deras synder i havets djup. Mika 7:19

Så kom ihåg det varje gång det förgångna gör sig påmint och denna slags anfäktelser kommer upp, att Gud har borttagit synderna och förklarat dig rättfärdig i Kristus Jesus. Och Guds löften ska vi tro på och inte förminska på något sätt. Tvärtom behöver både vi som enskilda och hela kyrkan sätta mer tro till löftena. 

"Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike." Luk 9:62

Så säg nu så här: Gud, eftersom du har förlåtit mig mina synder har jag ingen rätt att hålla fast vid det som varit, i varken sinne eller hjärta. Eftersom du som är den ende sanne och rätte domaren har förlåtit mig så förlåter jag också mig själv. Ditt ord är sanning. Du vill att jag ska se framåt mot dig så det vill jag nu göra, fri och ren. Du har själv klätt mig i vita kläder till saligheten vid vägens slut.

Så ska vi inte se på det onda som är bakom oss utan se framåt, alltid framåt, mot det goda som är vårt mål. Det onda ligger bakom, det goda framför.

Som i Noas dagar: Utbrett våld på Noas tid vetenskapligt bekräftat

 Ja, att Bibeln är Guds sanna ord tror varje kristen och en mängd vetenskap stöder nu Bibelns uppgifter om det utbredda våldet under tiden då Noa levde. Dels har mängden dödade och skadade (läkta skador) funna i gravar från Europa, Mellanöstern och Asien visat på att våldet var utbrett och omfattande, vilket man känt till sedan länge. Men det har visat sig vara värre än man först trott och detta har man nu sett via avvikelser i DNA som visat på en extrem nedgång i den manliga befolkningen. Något man faktiskt aldrig sett tidigare, alltså ett så utbrett våld att det är svårt att ta till sig intellektuellt huruvida det ens är möjligt. Men datan är samtidigt entydig. Man pratar om att ett sådant utbrett våld aldrig har setts varken tidigare eller senare.

 Och tiden för detta beräknas till en längre period (sen-neolitikum till bronsålder) vars senare del sammanfaller med den tid då Noa levde. Det var då Gud fick nog och gav Noa instruktioner att bygga arken och så rädda mänskligheten undan total förintelse. Floden är också en berättelse som finns över hela världen, t o m i delar som inte haft kontakt med varandra, d v s inte kunnat känna till andras berättelser.

 Låt oss nu titta på bibeltexterna och se vad detta kan ha att säga oss idag. Låt oss först besvara frågan om det verkligen var våldsamt enligt Bibeln vid tiden då Noa levde, d v s under samma period som forskningen säger var extremt våldsam.

 Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld. Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. 1 Mos. 6:11-13

 "Våldsverkare" och "våld" nämns tre gånger i sjätte kapitlet så det är tydligt att ondskan och fördärvet som Gud talar om innefattar det utbredda våldet. Våldet är alltså en konsekvens av den utbredda ondskan och en direkt orsak till Guds dom.

Bibeln säger att jorden var "full av våld". En dokumentär om denna period uttryckte det så här; "alla dödade alla".

Men vi har faktiskt också en hel del om Noas tid i Nya Testamentet och allt är kopplat till den sista tiden och Herrens dag, d v s kopplar Noas tid till hur det kommer att vara vid ändetiden då Jesus kommer tillbaka. Så här säger Jesus själv om detta:

Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara. Matt. 24:37-39

Vi ser alltså generalscenariot i ändetiden och att det handlar om ett extremt utbrett våld som ska komma över världen och vi ser också tecken på att den utvecklingen har tagit sin början på flera håll. Det är inte den enda ondskan, utan falska profeter och falska messiasgestalter ska framträda och har ju redan framträtt och mycket annat ont som Paulus talar om i 2 Tim. 3.

Även om vi idag kan tyckas vara långt från det utbredda våld som vi kan tänka oss från Noas dagar så ser vi våldets moder hatet breda ut sig. Det är framförallt hatet som sprids som kommer leda till det ofrånkomliga våldet. Hatet är ett svårbekämpat ogräs som lätt sprider sig. 

"Den som hatar sin broder är en mördare." 1 Joh. 3:15

Våldet är ondskans ansikte, onskans yttersta uttryck. Jesus och apostlarna mötte ondskan och våldet och förstår vi något av Skriften så knyter den ofta an till den mänskliga verkligheten av historiens upprepning.