Det blodiga allvaret måste tillbaka upp på dagordningen

Läste nyligen att kristna talar allt mindre om synd.

Det är inte bara det faktum att det verkar vara så att synden inte längre är en del av predikan, det värsta är intrycket att man rycker lite på axlarna. Det var nog det som kändes mest. Bryr vi oss inte om varandra längre? Vi är ju inte kallade till mänsklig omtanke utan till att älska varandra i tron.

Jag hittar liksom inga bra formuleringar att ge för att uttrycka min chock och sorg över hur långt det har gått. Sorg framförallt för alla unga, och dom som inte varit länge i tron som behöver lära sig den kristna trons grunder och bygga sin tro på evangeliet, att bygga sitt hus på berggrunden.
För stormarna kommer, och många är av andlig natur.

Jag förstår inte. Nåden predikas tydligen ganska friskt, men när slutade man att tillsammans med nåden redogöra för lag och synd? När försvann ex. vis Romarbrevet från Bibeln och var var jag under tiden? För i min Bibel är Romarbrevet och alla andra stycken om lag, synd och nåd, fortfarande med.

Syndens allvar och konsekvenser behöver predikas i församlingen och för världen. Jesus gjorde det, apostlarna gjorde det. Ofta och med eftertryck, ofta följt av nåd och frälsning. Synd i kontrast till frälsning, Köttet i motsats till Anden, mörkret i kontrast till ljuset, Djävulen i motsats till Kristus. 

Vi måste hitta tillbaka till den goda anledning våra lärofäder hade att göra det.