Söndagen före Domssöndagen (Matt. 25:1-13; de tio jungfrurna)

 

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.  Matt. 25:1-13

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Son_f_domson.htm

Denna Jesu liknelse handlar om att ha eller inte ha en relation till brudgummen. De enda skillnaderna mellan de förståndiga och de oförståndiga var att de förståndiga hade olja med sig och att brudgummen kände dem. Brudgummen kände inte de oförståndiga som inte heller hade olja med sig.

Luther noterar att de oförståndiga jungfrurna vill låna av de förståndiga och att de inte frågar brudgummen om olja. Det är hos brudgummen vi får den olja vi behöver när vi vakar över vår relation och litar på honom och hans ord och håller det för sant och gott. Denna olja kan varken bytas, köpas eller säljas. Det är vanligt idag att människor bygger sin tro på andras tro, man har en lampa som ger ett slags sken med andras olja. Det ska vi alltså inte göra utan bygga vår tro på brudgummen och relationen med honom i bönen och den personliga läsningen av Guds ord. Han undervisar oss och ger oss allt vi behöver när vi förtröstar på honom. Då känner han oss, när vi ber i ande och sanning om allt vi behöver och delar allt med honom i tro och förtröstan, då delar han av sitt goda med oss. 

Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Huspostilla (utvalda stycken):

Här må nu de se sig väl för, som har Guds högsta gåvor och hans evangelium. Ty här talas inte om gudlösa turkar och hedningar utan om dem som kallar sig evangeliska kristna, men ännu vandrar efter sina egna tankar på en väg som inte är god.

Brudgummen dröjde. Vi faller understundom i sömnaktighet och synd. Vi har väl då och då goda tankar om vår brudgum, men vi är inte alltid så brinnande i anden. Mot detta har vi här den trösten: "Var inte förskräckt. I Guds rike finns människor som blir sömniga, och de blir inte därför förkastade, fastän de begår en svår synd. Brudgummen är inte alltid hos oss. Han döljer sig och låter oss göra ett fall, men upprättar oss snart igen."

Vid midnattstiden ljöd ett anskri: "Se brudgummen kommer. Gån ut och möten honom." Om det inte gick så till, måste vi alla förtvivla. Ty vi håller oss inte alltid fast vid brudgummen. Vi sysslar med kött och blod, synder, onda tankar, påfund och list. Men det är en tröst, att brudgummen låter ett anskri gå förut och så kallar oss till sig. Ingen må därför förtvivla eller se blott på sitt skröpliga leverne. Om endast kärleken till brudgummen är ren, så är vi dock rena jungfrur och snövita själar. [...]

De stackars jungfrurna går bort och söker allehanda hjälp av människor. Därför får de varken frid eller ro. Men de förståndiga har stor glädje av brudgummens röst. Ty av honom har de fått allt. Bruden låter sitt eget namn och gods fara och ger det åt brudgummen och får i stället av honom allt både namn och gåvor. Det är de förståndiga jungfrurnas högsta glädje att höra Herrens vänliga röst. Då David genom profeten Natan väcktes ur sin synd, bad han ivrigt: "Tag inte din helige Ande ifrån mig. Håll mig uppe med en villig ande (Ps. 51:13, 14), så att jag må lyda dig utan tvång, med lust och kärlek." Med sådant bönerop skall man nalkas brudgummen.

Men de oförståndiga är inte övade till att på det sättet söka hjälp endast hos brudgummen. Därför kommer de på skam inför hela världen. Deras kunskap är inte rätt och levande. Därför hjälper det dem inte, när de ropar: "Herre, Herre, öppna för oss!" Herren svarar: "Jag känner er inte."

De förståndiga jungfrurna låter säga sig och är villiga att lyda Gud. När de inte kan komma ut därmed, ropar de till Herren om hjälp. De oförståndiga söker inte hjälp hos brudgummen. De löper i början väl men håller inte ut. De vill lägga till av det de själva äger. Så hade Esau en god kunskap, var en ärbar man och hade rätt till den första välsignelsen. Men han blev till skam, därför att han inte tog vara på sin förmån utan föraktade den och sålde den för en grynvälling. Därför blev han räknad bland de oförståndiga. Han ropade väl till sin fader och ville också bli välsignad. Han fick också en välsignelse men endast en jordisk. Jakob blev välsignad med himmelens dagg. Esau med jordens fetma. Han hade dröjt för länge, han hade aktat saken för ringa.

Så säger också Gud till oss: "Gå, var icke tröga. Nu har ni predikan av himlen. Förakta den inte! Den tid skall komma, då ni inte mer skall ha den." Amen.

En positiv tro

 

   Något som vi ofta bör påminna oss om, och som upprepas flitigt i Skriften, är den positiva tron.

Som vi minns från det gamla förbundet och utträdet ur Egypten började Israel att knota, d v s klaga och tappa tron på Gud och tilltron till hans tjänare, Mose och Aron. Psalmisten (106:24-27) summerar knotandet i moseböckerna så här:

De föraktade det ljuvliga landet,
    de trodde inte hans ord.
25 De knotade i sina tält
    och lyssnade inte till Herrens röst.
26 Då lyfte han sin hand mot dem
    och svor att slå ner dem i öknen,
27 att slå ner deras barn bland hednafolken
och skingra dem i länderna.

Här finns stora likheter med oss i det att också vi genom Herren Jesu kors har tagits ur slaveriet. Vi har också en vandring att göra här i jämmerdalen, med löftet om det saliga landet, det löfte som vi fått om evigt liv med Herren. Och då händer det att vi hamnar under anfäktelser, alla sorters prövningar och attacker, eftersom vi, precis som det ökenvandrande Israel, har fiender som vi måste besegra genom tron, på vägen mot löfteslandet. 

Vi kan uppleva att den härliga nåden plötsligt är längre ifrån oss eller t o m att den upplevs som helt borta. I sådana stunder vill vi fråga Herren varför detta sker, varför verkar du vara fjärran ifrån mig? Och så kan onda tankar komma som ifrågasätter vår frälsning. Vi kanske frågar oss som Job, vad har jag gjort? Men vi prövas inte för att vi är rättfärdiga i oss själva, utan det är äktheten i vår rättfärdiggörande tro som prövas. 

Då är det livsnödvändigt att ta tag i Herren Jesu löften, som vi alltid borde ha grepp om. Då kan vi söka upp dessa i Guds ord, lära dem och ta fram dessa i sådana stunder. Vi ska alltid komma ihåg att Guds ord och löften står över allt annat, alla våra tankar och känslor, alla prövningar och över allt som finns (1 Kor. 13:6). Håller vi fast vid Guds ord och hans löften, kan det onda aldrig fälla oss. 

Här är ett av många härliga Jesu löftesord till oss, att fatta och greppa tag i:

Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut. Joh. 6:37

Den versen säger oss precis vad Jesus här lovar. Att oavsett dina känslor och upplevelser så har inte Herren kastat ut dig. Och har han inte kastat ut dig är han fortfarande hos dig, även om han för en stund tycks dölja sig. Vi kommer till Jesus som frälsare från allt ont, synd, död, djävul och allt vi stöter på i livet. Och när vi kommer till honom tar han emot oss och kastar inte ut oss. Därför ska vi alltid gå till honom oavsett vad som kommer på. Det är den som ropar på Herrens namn som ska bli frälst. 

Man kan söka i Skriften och memorera eller skriva ner sådana löftesord och ha dessa i fickan eller på nattduksbordet eller var man tycker är bäst. Att ta fram och proklamera dessa hans löften och förtrösta på dem. David skriver i Psalm 32:

Den ogudaktige har många plågor,
men den som förtröstar på Herren
omger han med nåd.
11 Var glada i Herren och fröjda er, ni rättfärdiga,
jubla, alla ni rättsinniga! 

Anfäktelser kan vara verkliga prövningar ska sägas, eftersom tron ska prövas (ex: Jak 1; 1 Pet. 1). Då är det viktigt att ha en positiv grundinställning. Så har vi då både sorger, lidanden och prövningar att övervinna genom honom som ger oss all sin nåd, frid och segerrika glädje. Gud vill vår glädje. Paulus skriver i 1 Thess. 5:

Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. 

Och Nehemja (8:10) skriver:

Var inte bedrövade, ty glädje i Herren är er starkhet.

25 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 24:15-28: del av Jesu domstal)

 

När ni då ser 'förödelsens styggelse', som profeten Daniel talar om, stå på helig plats - den som läser detta bör noga lägga märke till det - då måste de som är i Judeen fly bort till bergen. Den som är på taket skall inte gå ner för att ta med sig det som finns i huset, och den som är på åkern skall inte vända tillbaka för att hämta sin mantel. Ve dem som väntar barn eller ammar i de dagarna! Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten. Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas. Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara. Där den döda kroppen är samlas gamarna.  Matt. 24:15-28

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/25_son_e_tref.htm

Detta Jesu domstal har av Luther och många andra setts som två delar där den första handlar om Jerusalems och templets förstörelse och den andra delen om Jesu återkomst, två delar som också hör samman. Den verkar lite märklig eftersom Jesus knyter an första och andra delen med "om någon då säger till er", vilket vi normalt skulle förstå som att det handlar om samma händelse eller tid. Det kan alltså handla om det Studiebibeln (I, 1978) talar om i sin kommentar till v. 28, som gäller både den äldre tidens dom och den sista tidens; "Versen gick i uppfyllelse när Jerusalem förstördes, men skall få sin slutliga fullbordan när Jerusalem blir belägrat , strax innan Jesus kommer igen för att sätta sina fötter på oljeberget."

De kristna lär enligt traditionen ha hunnit fly Jerusalem till området öster om Jordan, till städer som Pella och Dekapolis-området, tack vare att de påmindes om denna profetia. Samtidigt är det viktigt att ha hela Matt. 24 och andra evangelietexter och dessutom att se detta tillsammans med Skriftens övriga profetior om de yttersta tingen och Jesu återkomst, hos profeterna, några av breven och Uppenbarelseboken. Men detta är inte nog eftersom det finns mycket som är kopplat till annat i Guds ord.

Studiebibeln menar därför också att oreningen av templet, "förödelsens styggelse", profeterad av Daniel och som skedde genom Antiokus IV Epifanes, 168 år före Jesu födelse, ska ske igen. Detta kräver dock ett nytt tempel men vi kan notera att Jesus bara säger att det gäller "helig plats" och vi kan se hela Israel som heligt och inte minst Jerusalem, eftersom det är platsen för Jesu verksamhet, lidande, död och uppståndelse. Vi ser denna princip i 2 Mos. 3:5 och Jos. 5:15. och vi kan också fråga oss varför man vill se ett nytt tempel, eftersom templet hör judarnas offer och ritualer till och inte fyller någon funktion för förbundet i Kristus, hela världens eviga synd- och försoningsoffer. Tvärtom. Hebréerbrevet är en stark varning till kristnade judar att återgå till "döda gärningar". Så också Galaterbrevet.

Vi kan också se att tempelplatsen redan är vanhelgad genom de hädiska byggnader som står där idag, genom den religion som de representerar och vars hädelseverk saknar motstycke i människans historia. Ett minnesmonument över judarnas otro som också tjänar som varning till kristna länder att inte avfalla och erfara detsamma. Och detta ser vi ske i vår del av världen, avfall följt av invasion av Satans legioner och hur samhällen urartar och förstörs. När man släcker ljuset blir det mörkt. 

Något människobyggt tempel är därför omöjligt att få ihop med frälsningen för vare sig hedningarna eller Israel (Rom. 9-11; Gal.; Heb.), eftersom Guds vilja är att alla folk, inklusive judarna ska omvända sig till sin Messias, Jesus, inte att de ska återgå till sina gamla ritualer och traditioner enligt det gamla förbundet och vänta en annan Messias. Någon annan Messias finns inte förutom Guds Son, Jesus. Det finns bara en frälsning genom en Messias, Jesus, och vi är frälsta av Guds nåd genom tron på honom, utan stentempel, djuroffer eller gärningar och genom Guds lamm allena. Idag finns långtgående planer och förberedelser för att bygga ett tredje tempel i Israel och här planerar man att återigen börja offra djur och göra sådant som man gjorde i forna dagar i templet. 

Verserna i slutet av Matt. 23 och början av Matt. 24 är viktiga för att förstå det sammanhang ur vilket lärjungarnas fråga uppstår. Jesus har precis nämnt templet som "edert hus" och att det ska läggas öde och förstöras, varpå lärjungarna vill visa honom alla magnifika byggnader. Men Gud är inte längre i något stentempel utan i Kristus och de som genom tron tillhör honom. Han bor inte längre i tempel av sten, utan i omvända hjärtan av kött, i vilka han har lagt sin lag. "De har sitt tempel i Gud och Lammet; och Gud och Lammet har sitt tempel i dem." (Wetterlund, Guds tempel, 16). Vi kan alltså förvänta oss att Jesus besvarar just dessa frågor som ställs i v. 3. och att det handlar om templets och Jerusalems kommande förstöring, och händelser lika dessa som ska föregå hans återkomst. 

I detta kan vi också förstå att domen över Jerusalem och templet år 70 är god och helig och direkt kopplad till judarnas förkastning och dödande av Messias, den levande Gudens Son (se Matt. 21:28-44). Med detta i åtanke bör vi akta oss för att dra slutsatser om Guds avsikter i mänskliga tempelbyggen som det nu flitigt pratas om. Istället bör vi ta Jesu och apostlarnas många uppmaningar till vaksamhet och de starka varningarna som hör till dessa, på största allvar. Judarna hade bildat sig en föreställning om den kommande Messias efter eget huvud. Tvärtemot vad alla judar hade lärt och trott kom inte Messias för att bli en världslig konung i Israel och för att kasta ut den ockuperande romerska makten, utan Jesus kom för att frälsa dem och hela världen från synden och så skapa frid mellan människa och Gud, att  besegra synden och döden och återskapa den ursprungliga relationen för att slutligen ta sin boning bland sina heliga. 

Precis som under Jesu vandring på jorden så är det också idag religiösa människor som inte förstår Guds ord och inte heller vill och därför inte kan förstå. Dessa ska vi inget ha med att göra och inte ta till oss deras villfarelser och nyheter. Villfarelsen kommer att bli stark med alla Satans tecken och under. Låt oss hålla fast vid Herren Jesu ord och befallningar och förbli i honom allena.

Huspostilla (utvalda stycken):

[...]

Om denna Jerusalems jämmerliga förstöring skall det nu årligen predikas för våra församlingar, för att vi allesamman må noga betrakta det. Och vi skall då ge så mycket flitigare akt på, vad det kan ha varit för en synd, som förorsakat detta gruvliga elände, så att vi måtte lära oss att själva taga oss till vara för den. Ty det är lätt att räkna ut, att när Gud inte har skonat sitt eget folk, då det föll i synd, så skall han sannerligen inte heller skona oss, om vi inte tar oss till vara för sådana synder. [...]

Kristus namnger den i Luk 19:44, där han säger till Jerusalem: "De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig." Det vill säga: när Gud sänder sitt ord, och världen inte vill ta emot det utan förföljer det och trotsigt framhärdar i synden, det är just Jerusalems synd. Och på den måste följa förstöring och ödeläggelse. Man ser ju, hur trofast Gud var mot judarna. Han sände sina profeter, Johannes Döparen, ja, sin enfödde Son själv ävensom apostlama. Alla dessa bemödade sig om att visa människorna vägen till det eviga livet och lära dem att leva så här på jorden, att de måtte kunna ha ett gott samvete och få del i Guds nåd och välsignelse.

Men vad gör då Jerusalem, och för resten hela världen? Hon vill varken veta av eller höra talas om Herren Kristi salighet och lära. Utan hon ger sig till att dräpa inte bara apostlarna utan Guds egen Son, och tycker, att hon mycket väl kan vara honom och hans lära förutan, och bli salig ändå. [...]

Det gick på samma sätt med konungariket Israel. Därom säger profeten Hosea i 8:3: "Israel har förkastat det som är gott, därför skall fienden förfölja dem." Ty den som inte vill ta emot Guds nåd och ord, han måste förbli under Guds vrede. Det kan omöjligen vara länge utan måste sluta med ett stort fall. Detta är orsaken till att under tidens lopp så många riken och välden har fallit. Och det går så än i dag.

Därför borde vi aldrig släppa detta exemplet på Guds vrede ur våra hjärtan eller ögon, på det att vi med allvar måtte lära Guds ord, rätt lyssna till det och bättra oss därefter. Ty det är därför det blir predikat för oss. Men de som inte bättrar sig utan antingen förkastar eller förföljer Ordet, de må här lära sig förstå, vilken jämmer som skall komma över dem. Ty Gud översåg ju inte hos sitt eget folk med detta förakt eller denna förföljelseanda. Då skall du inte heller inbilla dig, att han skall ha överseende med det hos dig.

Vi ser ju, hur inte bara Juda och Israels rike och den heliga staden Jerusalem ligger i aska för sådana synders skull, utan vi har för våra ögon många länder i Europa och Asien, i vilka Guds ord rikligen har bott, men där sedan djävulen slagit sig ned och förhärjat allt. Där har människorna inte blott förlorat gods och lemmar utan också sina själar, ty Guds ord har alldeles vikit bort och där finnes inte längre varken dop eller nattvard i de trakterna. [...]

Detta är det första stycket, alltså att vi gärna skall höra Guds ord, bättra oss såsom det befaller och inte förakta eller förfölja det. Ty Gud straffar på ett så förfärligt sätt föraktarna eller förföljarna, men dem däremot som tar emot hans ord och är fromma, dem varnar han i nåd, beskyddar och räddar.

Det andra stycket är, som jag sade, en varning, som syftar på vår tid, ty det är denna som är den yttersta tiden. Herren börjar denna varningen med att säga: "Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas." Detta är förskräckliga ord. Vi bör inprägla dem djupt i våra hjärtan och så mycket flitigare hålla oss vid Ordet. Ty här är det inte, såsom när det gällde Jerusalem, tal om krig och blodsutgjutelse, utan om en annan mycket större och svårare fara. Och den faran heter villfarelse, orätt lära och orätt gudstjänst. Genom sådant förspiller vi nämligen inte bara liv och lemmar utan också vår själ och vår salighet. Så säger Herren ju också, att om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst.[...]

Nu kunde det knappt behövas att göra skillnad på dem som falskt säger sig vara Messias och på falska profeter. Men emedan denna profetia stämmer så väl överens med historien, så kan man utan fara göra en sådan åtskillnad och säga, att de förra syftar på turkarna och deras lära, men de falska profeterna på påven och hans lära. Ty dessa två makter, turkarna och påven, är utan tvivel den rätte antikrist, för vilken Daniel, Kristus, Paulus, Johannes och andra apostlar har varnat oss.[...]

Därför varnar Kristus allramest för antikrist. Denne gör inte någon annan Kristus eller förnekar honom såsom turken. Men han visar genom falsk lära bort från den rätte Kristus till de skapade tingen och egna gärningar. [...]

Djävulen gör också under, såsom Kristus här betygar, oss till varning. Paulus kallar dem för lögnaktiga tecken, därför att genom dem blir lögner bekräftade och människor dras bort från sanningen och från ordet. Så talar turkarna än i dag om många underverk, som deras Muhammed gjort och ännu gör. Och det må så vara, att det till en del kan vara underverk. Men det är då sådana som inte Gud utan djävulen gör för att därmed bekräfta deras villfarelser. Likaså är alla kyrkor i påvedömet fulla med under och tecken. Det ena helgonet gör ett, det andra ett annat. Fastän man nu därvid ljugit med besked, och berättat mer än som verkligen hänt, så har dock ett och annat tecken skett. Ty Kristus säger själv, att de falska profeterna skall göra stora under och tecken, som skall tjäna till att förföra människor och få dem att antaga dessa lögner och villfarelser och hålla dem för sanning. [...]

Här må du besinna varpå den rätta läran vilar, ifrån vilken man inte får vika. Märk då väl: den rätta läran gör inte något annat, än att hon visar och på det rätta sättet framställer Kristus för dig, på det att du genom honom skall trösta ditt hjärta mot synd och död. Detta sker därigenom, att man lär oss att tro, att Kristus är sann, evig och allsmäktig Gud tillika med Fadern och den helige Ande, samt att han är kommen till oss människor på jorden, avlad av den helige Ande och född till världen av jungfru Maria. Vidare, att han dött på korset för våra synders skull, inte för sina egna, ty såsom sann Gud kunde han inte synda, utan för våra synders skull, på det att Gud genom hans död måtte bli försonad och vår skuld betalad, och vi genom Herrens Kristi uppståndelse från de döda komma till det eviga livet.

Alltså har Kristus oss till godo övervunnit synd och död, så att de inte skall kunna skada oss. Och nu sitter han på Guds högra sida, för att beskydda mot djävulen, benåda oss med sin Ande och bönhöra oss i allt det som vi behöver till kropp och själ och i hans namn beder om. Den som predikar så han predikar rätt om Kristus. Det stämmer också fullt överens med ordet. Därför behöver man därvid inte frukta för antikrist och hans lögner. Ty när denna lära rätt träffar ett hjärta, så driver den människan till att prisa Guds nåd och godhet, av hjärtat älska Gud och tänka på, hur hon skall kunna leva en så nådig Gud till behag. Så börjar hon att av hjärtat göra allt vad hon vet, att Gud har befallt och att akta sig för allt vad hon vet, att Gud har förbjudit. Sådana är rätta, fromma och heliga kristna, som genom tron har syndernas förlåtelse och förblir i Guds fruktan och lyder honom.

Därför förmanar Kristus oss så enträget, att vi skall hålla fast vid denna lära och inte låta intala oss något annat. Han lovar också, att han inte skall låta sig innestängas på någon särskild plats, utan att han vill vara och förbli hos oss överallt med sitt ord och sin nåd. Om fienderna är än så onda och mäktiga, skall det då inte kunna skada de kristna, som håller sig vid Kristi ord.

Detta förläne oss vår nådige Gud i himmelen genom sin helige Ande för Kristi, sin Sons och vår käre Herres, skull. Amen.

Är detta en biblisk lära: "Alla kristna är kallade att vara evangelister!"

    

   

   Det enkla svaret är nej. Att "alla kristna är kallade att vara evangelister" är ett felaktigt påstående, eller så uttrycker man sig väldigt slarvigt. Rubriken är ett citat från en deltagare på ett amerikanskt konvent med människor som anser sig vara evangelister, många kända från sociala medier, och som gick av stapeln nyligen. Detta är en felaktighet som tyvärr basuneras ut då och då och orsakar oro och förvirring bland Guds dyrköpta barn, som inte har de gåvor som hör till en evangelist i ordets bemärkelse. 

Därav vikten för dig som kristen att inte hänga upp din tro på individer som du kanske beundrar utan skapa din egen relation med Herren Jesus och hans ord, där du genuint söker Sanningen från honom, så att du inte blir vilseledd och satt i tvivel och oro (Joh. 10:27). Det här är mycket viktigt.

Missionsbefallningen i Matt. 28 handlar om Jesu befallning till lärjungarna (Kyrkan) att göra alla folk till lärjungar, döpande dem och lärande dem att hålla allt vad han har befallt. Felaktigt försöker man också få Apg. 1:8 att vara allmängällande, vilket helt faller med Apg. 1:2. Mycket annat sådant sysslar man med men dessa är de vanligaste texter man lyfter, de andra är väldigt svåra att få in i någon allmän evangelistbefallning, av den enkla orsaken att den inte finns i Bibeln. Kyrkan har heller aldrig lärt detta genom historien utan det är ett sent påfund bland några reformerta riktningar och individer.

Ef 4:11-13 gör det också enkelt för oss att förkasta denna felaktighet:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.

Skriften är alltså tydlig med att alla i kyrkan inte ska göra samma sak (se ex. Rom 12, 1 Kor 12, Ef. 4). Församlingen, Kristi kropp, består av många lemmar med olika gåvor och det är helheten i denna kropp som utför missionsbefallningen. Inte reser väl en tunga ensam till Madagaskar? Och vem betalar resan? Vem arbetar ihop pengarna och ger till missionen? Eller är Kristus bara en tunga och fötter? Nej, Kristus är huvudet och vi lemmarna och olika lemmar har olika funktioner i kroppen och styrs av huvudet.

 Dela sin tro kan man göra utan att vara evangelist, på en mängd olika sätt (Matt 5:13-16). Det viktiga här är att förstå, vilket många moderna strömningar har svårt för, att missionen inte kommer an på oss utan på Gud. Vi är bara redskap för den helige Ande (se åter Apg 1) och det är Gud som ger oss olika gåvor för olika uppgifter i sin församling. Gud leder oss också i våra uppgifter, vilka de än är. De som går sina egna vägar och gör sina egna eldar har ingen framgång, vilket vi också ser tydligt.

När det gäller att dela vår tro förklaras detta med att vi ska ha beredskap, d v s se till att vi kan svara var och en som kräver besked om vår tro. Vi ska också vara goda representanter för Herren genom vårt uppförande, vår moral och välvilja mot alla och växa till i hans likhet. Läs 1 Pet. 3:15 och Kol. 4:5-6.

Så hamna inte i tvivel och bli inte orolig, ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens. Gud rustar var och en för var och ens specifika uppgift, förtrösta på det, ha tålamod och var uthållig i bönen och bibelstudiet, och framförallt, häng inte upp din tro på andra utan arbeta på din egen relation med Herren Jesus så kommer det lösa sig när du alltmer litar på honom och lär känna honom. Då finner du den sanne Guden som hjälper dig och stöttar dig i jämmerdalen och ger dig allt du behöver för både ande, själ och kropp.

Då ska du också få vandra i de gärningar som Gud har förberett (Ef. 2:10), oavsett hur små och obetydliga de kan tyckas för dessa höga "evangelister" och pastorer. Kom ihåg att dina tillsynes små gärningar, som du förmodligen inte har en aning om, till skillnad från dessa fogdar, är de gärningar som gör skillnad i Guds rike för att Gud står bakom.

Till sist, oroa dig inte utan håll dig till Jesu nåd och hans ord. Som kristna har vi Guds och Kristi Ande och därför också Guds vilja i oss att få se att evangeliet och Guds ord har framgång till människornas frälsning (Apg. 6:7). Be för Guds ords framgång bland alla människor och hos dig själv.

"Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Luk. 10:2

Pride - fiendens och syndens rötter

 

   Pride är engelskans ord för högmod eller stolthet. Högmod är ett ord i Bibeln som vi känner särskilt kopplad till Satan och synden och det förekommer i negativa ordalag där den fördöms som en syndens och upprorets egenskap. I NT hör vi ofta om högmodets motsats, ödmjukheten, som prisas av Jesus och apostlarna och som är den egenskap utan vilken frälsningen inte är möjlig. Högmodet är av Djävulen och ödmjukheten är av Gud. 

Alla högmodiga hjärtan äro HERREN en styggelse. Ords. 16:5

På samma sätt är också deras livsstil en styggelse i Skriften (3 Mos. 18:22).

Högmod och stolthet är också det vi ser i den gudlösa världen idag, ett högmod som älskar sig själv, är fokuserat på jagets begär och därför hatar Herren, Guds ord och de som hör till Kristus och förkunnar sanningens evangelium. Denna stolthet hyllar människans rätt att "vara den man vill vara och göra det man vill göra, att förverkliga sig själv" och inte bara det, påtvingar alla andra att tycka likadant genom massiv påtryckning och s k cancelleringskultur, eller utfrysning. Minns Åke Green och hur han jagades av gudlösheten i landet som försökte få honom fängslad för att han talade sanning.

Det är viktigt här att vi inte bedrar oss själva så att vi förblindas av världens dimridåer och inte förstår vad det är vi har att göra med, vilket lätt sker om vi lever av världen och inte av livets bröd. Men hur, undrar någon, kan det komma sig att alla dessa med makt, så många professorer, välrenommerade universitet och väletablerade massmedier, ja hela världen går i Satans ledband och ljuger för människorna? Det enkla svaret är att Guds ord är sanning, ty hela världen är i den ondes våld. 

Nu försöker man att göra detta syndens och Djävulens högmod till en del av den kristna kyrkan och den kristna förkunnelsen. De som accepterar detta, eller i värsta fall underblåser det, kommer att få samma dom som alla högmodiga som förvanskar evangeliet och förleder Guds barn och den domen sover inte utan samlar på bränsle. Den varningen behöver vi vara tydligare med, för att om möjligt rycka några ur elden och för att vara tydliga med att det inte hör till den kristna tron eller bekännelsen.

Gazabornas vittnesbörd lägger hela skulden på Hamas i uppmärksammat reportage

   Det är i ett uppmärksammat reportage från Gazaremsan som gazaborna nu efter Hamas försvagning vågar ge uttryck för sina känslor. Befolkningen ger Hamas hela skulden för dödstalen och ödeläggelsen av Gaza och uttrycker starka känslor mot terrororganisationen för vad de orsakat folket i död och lidande. 

Dessa vittnesbörd från det drabbade folket går tvärtemot den propaganda som lagt skulden på Israel och som har ekat unisont och verklighetsfrånvänt i västerländska massmedier, FN och i flera västerländska länder. Detta är vittnesbörd från verklighetens Gaza som vi inte får höra om i vårt oberoende och opartiska Public Service. 

24 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 9:18-26; blödarsjuka kvinnan och Jairus dotter)

 

Medan Jesus talade till dem, kom en synagogföreståndare och föll ner för honom och sade: "Min dotter har just dött. Men kom och lägg din hand på henne, så får hon liv igen." Då steg Jesus upp och följde honom, och hans lärjungar gick också med. Och se, en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. Hon tänkte: "Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk." Jesus vände sig om, och då han fick se henne, sade han: "Var vid gott mod, min dotter. Din tro har frälst dig." Och från det ögonblicket var kvinnan botad. När Jesus kom fram till synagogföreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som höll dödsklagan, sade han: "Gå härifrån! Den lilla flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. Men så snart folket hade visats ut, gick han in och tog flickans hand, och hon steg upp. Och ryktet om detta gick ut över hela det området. Matt. 9:18-26

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/24_son_e_tref.htm

I denna evangelietext sker två underverk, ett där en blödarsjuk kvinna botas och ett där synagogföreståndaren Jairus dotter uppväcks. Båda visar på trons frälsande kraft och hur Jesus prisar och upplyfter tron över all annan mänsklig tanke och gärning, ja t o m över lagen. Kvinnan var oren genom sin blödarsjuka och fick inte komma i kontakt med en jude. Lukas (8:47) beskriver hur Jesus undrade vem som rört vid honom och hur hon därför "skälvande" föll på knä och bekände att det var hon som rört vid Jesu mantel. Men Jesus vill inte veta av Mose lag om orenhet eftersom trons lag trumfar allt annat. Tron allena på Jesus renar och ger liv. 

Därför kan Jesus säga till den nu livrädda stackars kvinnan; "Var vid gott mod min dotter. Din tro har frälst dig." Så kan också vi känna oss orena och vara rädda i vårt mänskliga tillstånd inför himlens och jordens Gud allsmäktig, helig och rättfärdig. Då ska vi minnas Herrens ord till kvinnan och denna princip att tron på Jesus frälser oss och jagar all synd och orenhet på flykten. Då säger han också till oss att vara vid gott mod och att inte frukta utan tro. Honom ska vi förtrösta på och lita på, att han är god och vill vårt goda. Ingen som förtröstar och hoppas på honom kommer på skam (Ps. 25:2-3).

Vi får veta av Lukas att hon sökt läkare och försökt bota sin sjukdom med världens hjälp och Markus berättar hur hon plågats i 12 år och lagt allt hon ägde på sin sjukdom och "lidit mycket hos många läkare". Men nu jagade hon ifatt Jesus med hopp om läkedom, i tron att han kan hjälpa och bota. 

Så har också Jairus trott och satt sitt hopp till Jesus att rädda hans dotter ur dödens grepp. Vi ser tron och hoppet gå hand i hand. Vi har vårt hopp i Herren Jesus att han ska frälsa oss och hela skapelsen från all ondska, synd och död och tror detta. Vi hoppas vad vi tror och tvärtom, vi tror, därför har vi hopp. Kvinnan och Jairus hade båda hört glädjebudet om Jesus, såsom vi, och satt sin tro till honom. Och vi tror och hoppas på hans evangelium om frälsningen och livet, dessa båda som vi får genom tron allena och som vi ser i denna evangelietext.

Det är Jairus tro på Jesus som räddar hans dotter. Här ser vi hur gränslös tron är. Tron ska vara positiv och inte tvivla eller knota, utan med hopp och glädje förvänta sig det goda av Gud. Då ska den också få vad den hoppas av Gud, oavsett hur verkligt eller overkligt detta hopp kan te sig och oavsett människornas hån och Djävulens sådd av tvivel. Den tro vi ser och blir upphöjd av Jesus i evangeliet är ingen annan tro än vad som förväntas av oss idag. Och det är samme Jesus idag som då. Låt oss bli påminda om det.

Huspostilla (utvalda stycken):

I dagens evangelium omtalas två underverk. Båda är de stora och underbara. Det första skedde med den sjuka kvinnan, som hade en så fast tro på Herren Kristus, att hon hoppades, att hon genast skulle bli frisk, om hon blott i hemlighet och utan att han visste om det fick röra vid hans kläder. Det andra skedde med föreståndaren för synagogan. Även han trodde, att Jesus kunde återge livet åt hans dotter, fastän hon var död. I båda dessa underverk blir tron förhärligad. Och när vi ser att tron på Kristus förmår så stora ting, skall detta beveka oss att komma till honom. Ty ingen har hoppats något gott av honom, utan att det också gått honom såsom han hade trott. [...]

Här skall vi särskilt lägga märke till, att Herren inte tillåter att hjälpen stjäles från honom, så att ingen skall få veta det. Utan han frågar, vem det var som rörde vid honom. Apostlarna tyckte, att det var en tämligen enfaldig fråga. Han frågade ju vem som hade rört vid honom, när folket trängdes med honom på alla sidor. Men Herren visste det som var fördolt för dem. Det var nämligen inte ett blott och bart vidrörande med händerna. Utan hon vidrörde honom med hjärtat, d. ä. med fast förtröstan på hans nåd och allmakt. Därför hade också en särskild kraft gått ut från Herren Kristus. Och detta kände han hos sig själv.

Herren ville nu inte, att detta vidrörandet skulle förbli okänt. Därför åstadkommer han med sin fråga, att kvinnan blir tvungen att komma fram och visa sig och öppet inför alla bekänna, vad som hade skett med henne. Detta gjorde Kristus, för att han skulle få anledning att berömma hennes tro. Därmed ville han låta oss alla förstå, vilken honom behaglig tjänst vi gör honom, därmed att vi förtröstar på hans hjälp och väntar allt gott av honom. Han berömmer alltså denna kvinna mycket och tilltalar henne hjärtligt, i det att han säger: "Var vid gott mod min dotter; din tro har hjälpt dig." Då måste lärjungarna ju själva erkänna att Herrens fråga inte var onödig. Det var nämligen inte fråga om ett blott och bart vidrörande, utan om något särskilt som var mycket viktigt både för kvinnan och oss. [...]

Vi är därför i sanning - och vi må beklaga det för Gud - dåliga människor, när vi har Guds ord så rikligt och likväl inte kommer någon väg med vår tro. Därtill är djävulen skuld och vår usle gamle Adam. Om vi verkligen hade en uppriktig önskan att bli rättfärdiga och saliga och få vad vi behöver, så skulle vi ju annars tro på Kristus och hoppas allt genom honom. Ty tron kan inte slå fel. Det hörde vi ju nyss. Därför berömmer Herren här tron mycket och säger: "Din tro har hjälpt dig." Samma tro på Kristus skall också hjälpa oss. Den skall uppväcka oss ur döden till livet, övervinna djävulen, fördriva synden och göra oss saliga. Fast det är Kristus som utför dessa gärningar, kallas de likväl trons verk. Ty utan tron får man dem inte. Ni vet ju att varken Kristus själv, eller de heliga sakramenten, Guds ord eller predikan kan hjälpa oss eller göra någon nytta utan tro. Tron måste göra det, annars förblir det ogjort. Detta var det första underverket.

Det andra skedde med den döda flickan. Hon var, enligt vad Lukas berättar, lika många år gammal som denna kvinnan haft sin sjukdom. Ingen visste nu något annat än att flickan säkert skulle dö. Därför var allting ordnat, som man brukade göra när man skulle begrava en död. Flöjtblåsarna stod inne i huset. Ty judarna hade inga kyrkklockor, utan liksom vi ringer för den döde, brukade man i stället blåsa en sorgesång framför dörren. Så hade folket samlats för likbegängelsen; och där var stort sorl och mycket gående ut och in i huset, såsom det brukar vara på sådana ställen, när någon förnäm person har dött. [...]

Vem har nu i all sin livstid sett eller hört talas om underligare människor? Kvinnan har måst ge upp hoppet om att få hjälp av någon i hela världen. Men ändå tänker hon, att hon skall bli frisk, om hon blott fick komma Herren så nära, att hon kunde röra vid hörntofsen på hans mantel. Och hennes tanke bedrar henne inte. Det sker henne såsom hon tror. Likadant var det med fadern. Han hade fått den tanken, att om blott Herren fick lägga sin hand på henne, så skulle hon åter bli levande.[...]

"Åh nej", säger de då, "hon sover visst inte. Hon är död och vi är här för att bära henne till graven. Du måtte inte vara riktigt klok, som tror, att vi inte kan skilja på en sovande människa och en död." Ja, evangelisten säger, att de hånlog åt honom och ansåg honom för en narr, som inte visste vad sömn eller död var för något.

Men Herren blir vid sin mening. Och nu kommer det an på, om han med sin gärning kan bevisa, om han har rätt eller inte. Där är ingen som håller med honom, eller anser att han talat sant, utom flickans fader. Därmed låter Herren sig nöja. Och för hans skull, för hans tros skull, bevisar han det också med gärningen. Om fadern däremot inte hade haft en sådan tro, så hade flickan verkligen fått förbli död och inte bara sovit. Så stor betydelse har det, att man tror, att man av Herren får tillförse sig något gott.

Lär dig då av denna dagens evangelium, att för Herren Kristus är döden inte något annat än en sömn. Vi ser ju här, hur han med handen väcker upp den döda flickan såsom ur en sömn. Kvinnan har sin sjukdom, och har den likväl inte, när hon kommer till Kristus. Sjukdomen är för honom ingen sjukdom. Det ser vi av det som berättas om kvinnan. Hon var mycket sjuk. Men så snart hon kommer till Kristus och rör vid hans kläder måste sjukdomen upphöra och vara botad. [...]

Sådan visar sig Kristus också när det är fråga om annan nöd eller annat betryck. De blinda, som söker hjälp hos honom, blir seende, syndarna blir rättfärdiga, de förtappade saliga. Så underligt beter han sig mot oss. [...]

Alltsamman går, kort sagt, ut därpå, att vi inte skall betrakta vår nöd efter förnuftet, med köttsliga ögon, utan med trons ögon. Det är sådana ögon, som, när de skådar ned i synden, döden och helvetet, med visshet kan säga: "Jag känner ingen synd. Jag ser ingen död. Jag är inte fördömd, jag ser inte något annat än helighet, liv och salighet genom Kristus. På samma sätt är det, om jag är fattig. Då känner jag inte till någon fattigdom utan tycker mig ha fullt upp av allt. Ty jag har Kristus, och han kan alltid ge mig vad jag behöver, om jag också inte äger någonting." [...]

Om vi tycker oss själva vara fattiga och döda, eller ligger i synder eller lider av pest eller andra sjukdomar, så skall vi alltså ändå tro, att allt detta ser helt annorlunda ut för Gud. Och då kan vi glada säga: "Fastän här är fattigdom, pest och död, så vet jag såsom kristen dock inte av varken det ena eller det andra. Ty för min Herre Kristus är det idel rikedom, hälsa, helighet och liv. Visserligen ser jag det ännu inte. Men han behöver endast säga ett enda ord, så får jag även med mina lekamliga ögon se, att det är sant och alldeles visst skall ske."

Gud give också oss för Kristi, sin Sons och vår Återlösares skull, genom sin helige Ande, sådana ögon att vi betraktar all nöd annorlunda än världen, behåller denna trösten och blir saliga. Amen.