Fariséerna hörde att Jesus hade gjort sadducéerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna." Medan fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids". Då sade han till dem: "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son? Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. [I 1962 års svenska utgåva anges texten felaktigt till verserna 34-36.] Matt. 22:34-46 |
(Huspostillans text nedan kursiverad)
Om första stycket, det största budet
Denna evangelietext är hämtad från Jesu sista vistelse i Jerusalem och då han förkunnade Guds ord i templet, med början i Matt. 21. Jesus har precis tystat sadducéerna angående uppståndelsen och nu börjar fariséerna att svärma runt honom och en laglärd frågar Jesus vilket det största budet är, för att sätta honom på prov. Återigen talar Jesus som fullkomlig läromästare när han sammanfattar hela lagen och profeterna i buden att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Så många människomeningar och diskussioner undanröjs i denna fullkomliga sanning som Herren levererar i dessa få meningar. Det är Gud som här och i hela evangelierna tydligt visar att han har den fullkomliga makten över sitt ord. Det är bara Gud som kan ge sitt ord, bevara det genom alla tider och göra det begripligt för människan.
Judarna var inte eniga om vilket det största budet var, det rådde olika meningar i olika falanger. Lagen hade man delat in i större och mindre bud men det största kunde man alltså inte enas om *.
Även Luther tar fasta på denna oenighet och kopplar den till hur illa det går när man avfaller från Guds ord och börjar odla människomeningar istället för att hålla sig till Guds ord. Luther gör också kopplingen till sin egen tid och den romerska kyrkans avfall från ordet och hur man på samma sätt som judarna hade övergått till människomeningar och avföll både från ordet och det praktiska kristna livet.
På samma sätt kan vi idag se vår tids avfall från ordet och hur det får människorna att bli allt ogudaktigare och förnekare, inte bara av Guds moraliska lag utan också förvrängare av evangeliet och förnekare av Jesus Kristus. Därför blir de utlämnade till allt värre synder, så som varit Guds dom över dem sedan begynnelsen. Rom 1:18-32.
Huspostilla:
Men varav kommer sådant oförstånd och sådan olydnad? Det kommer inte av något annat, än att människor låter ordet fara och i stället företar sig en del utvärtes gärningar, som väcker ett visst uppseende och ser vackra och goda ut. Man iakttar t.ex. vissa dagar, klär sig ovanligt och äter och dricker inte vad andra äter och dricker. Sådant faller i ögonen och förvillar människorna. Emellertid försummar man de viktigaste gärningarna och buden nämligen att älska Gud och bevisa människorna allt gott. Detta ser vi här på fariséerna och de lagkloka. Ty dessa frågar efter det yppersta budet i lagen just därför, att de inte själva var ense därom, utan den ene höll ett, den andre ett annat för det förnämsta.
Alltså innehåller denna berättelsen en välbehövlig varning, i det att vi av den ser, hur så höga män varit så blinda och inte förstått, vilket som var det största och vilket det minsta budet. Och ändå var de lärare, som skulle vara ledare för de andra och undervisa dem om den gudstjänsten. [...]
Och det är den slutliga lönen för människoläror när man företar sig sådana gärningar som Gud inte har befallt. Därigenom blir människorna så förblindade, att de inte längre ser de tio buden utan förlorar dem ur sikte.
Denna människornas förlust av Guds verk och vilja ser Luther i den kommande domen, som den står skriven i Matt. 25.
Ty här står: det andra budet är det första likt. Den som älskar sin nästa, han älskar således Gud. Därför skall också det utslaget fällas på den yttersta dagen: "Hade du tjänat din nästa, så hade du tjänat mig, och jag skulle ha lönat dig i rikt mått. Men nu hade jag fått dö och förgås, för så vitt det hade berott av dig." För en sådan dom borde vi akta oss, ty med den följer den eviga fördömelsen.
Om det andra stycket, vems son Messias är
Huspostillan visar på båda styckenas samband i det att lagen varken kan hållas utan att ha Kristus och lagen kan inte heller uppfylla de löften som är i Jesus Kristus allena. Just därför ställer Jesus frågan, om vems son Messias är, till judarna direkt efter att ha svarat på frågan om både uppståndelsen och det största budet. Herren själv vet ju att utan honom kan ingen leva i Guds vilja eller hålla buden, än mindre uppstå till evigt liv. Endast Herren kommer att fullkomligt hålla lagen och buden och ta vårt skuldebrev upp på korset för alla som tror på honom som korsfäst och dödad för syndernas förlåtelse och uppstånden från de döda. Men för den som inte tror blir lagen en skoningslös domare. Joh. 1:16-18; Joh. 3:18; Kol. 2:14.
Bara i Guds Son, Jesus Kristus, är löftet om våra synders förlåtelse och försoning med Gud, genom att han på korset offrade sitt liv för våra synder och uppstod på tredje dagen. Så får vi syndernas förlåtelse, den helige Ande som gåva och löftet om evigt liv, när vi håller detta evangelium för sant och heligt och förtröstar på honom i allt, så att vi kan leva i hans vilja och lära oss gudsfruktan och gudstjänst.
Detta är den frälsande tron på den levande Gudens Son, Messias Jesus. Det är den tro och den bekännelse på vilken Jesus grundar sin församling, en församling som helvetets portar aldrig ska få makt över. En bekännelse som genom tron äger alla Guds välsignelser och löften. Frälsningen är helt beroende av att Jesus är Messias, den levande Gudens Son och den som David talar om, "det är kristendomens lifsfråga" (Fjellstedt). Matt 16:13-18; Apg. 2:38.
Därav vikten att verkligen förstå och tro på vem Messias Jesus är; Guds enfödde Son, förstfödd före allt skapat. Själv villig att göra Faderns vilja och frälsa oss från evig fördömelse och genom sitt lidande och sin död på korset, ta vårt straff, vårt lidande och vår död på sig själv för att vi ska få frid med Gud undan vredesdomen och så få leva för evigt i salighet med honom. Joh 3:16; 10:18; Kol. 1:15; 1 Thess. 5:9-10.
Därför är det också viktigt att förstå vad det innebär att tro Guds ord och att inte förneka den minsta prick. Håller man det minsta för osant eller felaktigt kan man inte heller övertyga Gud om att man håller det största för sant och rätt (Rom 10:9-10). Så förstod inte judarnas religiösa etablissemang Guds ord, inte heller den avfallskyrka som reformatorerna vände sig emot på 1500-talet, och inte heller den förnekelse av Guds ord som härjar i vår tid. Så är det med avfallet från ordet att det börjar med det lilla och förnekar det största, vem Messias är.
Men den kristne är helgad av Gud i sanningen (Joh. 17:17) för att genom sanningen vinna sanningen som är Jesus Kristus. Då, när vi som har öron hör ordet, då tror vi det och vill följa det, vakar och ber att vi ska kunna bestå inför Herren Jesu snara och plötsliga tillkommelse som vi väntar från himlen. Luk. 21:34-36. Tro och förtrösta därför på Herrens ord och löften och lyssna inte till världen och denna onda tiden!
Ur Huspostilla:
Men Kristus visar oss här, att detta [lagen] inte kan hjälpa oss till det eviga livet. Vi måste komma längre och rätt lära oss, vad Kristus är och vems son han är. Fariséerna visste väl, att Kristus skulle vara Davids son. Men Kristus lär oss här, att det inte räcker med detta. Ty om han inte vore något mer än Davids son, så måste han dö liksom David, och kunde blott ha ett timligt rike. Men Kristus har ett evigt rike, och David, hans stamfader, kallade honom genom andeingivelse herre. Hur stämmer det nu överens, att Kristus är på en gång Davids son och Davids herre?
Detta är nu den fråga som fariséerna inte kan svara på, liksom än i dag ingen jude kan svara på den. Här är det inte tal om nästan, om kärleken eller om goda gärningar, utan här är det endast fråga om att lära sig vems son Kristus är. Den som vet det, han kan inte taga miste om vägen till det eviga livet. [...]
Det må så vara, att lagens lära är oss given, för att vi skall göra mindre synd, men synderna blir dock inte därmed utplånade. Därför måste man utöver lagen ha en annan lära, som visar oss, hur vi skall bli befriade från synderna. Ty eftersom vi inte kan fullkomligt hålla lagen, så uträttar lagen blott det hos oss, att vi får ett ont samvete och för syndens skull fruktar för Guds vrede och dom.
Mot denna oro som lagen verkar i samvetet har nu denna fråga hjälp att ge, nämligen därigenom att du lär dig förstå, vad Kristus är och vad han har gjort. Här säger Kristus själv, att han inte blott är Davids son, vilket judarna höll honom för att vara, utan också Davids Herre, det är sann Gud av evighet. Vad gör nu denne Guds Son? Han utblottar sig själv, såsom Paulus säger, och blir människa och dör på det heliga korsets stam. Och varför det? Därför att han är Guds lamm, d. ä. det offer som Gud själv utsett för världens synd. Sedan han dött, uppstår han åter på tredje dagen från de döda till ett evigt liv och sitter på Guds högra sida. Detta bör vi lära oss om Kristus och lägga väl märke till. Ty den som kan detta, han får hjälp. Den som inte lär sig det, han måste förgås i synd och död. Vi är nämligen allesamman syndare, och lagen förmår inte blott inte att hjälpa oss från synden, utan den till och med anklagar oss inför Gud och gör oss därmed till riktiga syndare. Då står vi där och kan, åt oss själva lämnade, varken komma fram eller tillbaka. I synd är vi avlade och födda. Ju längre vi lever, desto mer växer och förökas synden hos oss. Den ligger nämligen inte på oss såsom en annan börda, som vi kan lägga bort och kasta ifrån oss, utan hon sitter i märg och ben och lemmar och lämnar oss därför ingen ro. Detta måste vi erkänna, om vi blott vill öppna ögonen och se oss själva in i hjärtat.
Då ligger den enda räddningen och hjälpen däri, att vi lär oss vem Kristus är. Om du först vet vem Kristus är och sedan också får höra vad han gör, då är du hjälpt. Är du en fattig syndare som mycket brutit mot Guds vilja, så se här: denne Kristus har Gud sänt för att lida och betala för dina synder. Varför skall du då oroa dig för en skuld, som en så rik herre har tagit på sig och redan betalt? Det kommer endast an på, att du med fast tro tillägnar dig detta lidande och denna död.[...]
Därför skall vi hålla denna läran kär och av hjärtat tacka Gud för att vi inte längre vandrar i sådan stor blindhet, som förr rådde under påvedömet och på Jesu tid bland judarna. Ty vi har nu läran om Kristus ren, så att vi genom den inte blott vet, hur vi skall bli fria från synden och bli saliga, utan också får den helige Ande, som genom denna lära driver oss till att på rätt sätt och av hjärtat börja älska Gud och nästan.
Det förläne vår käre Herre Kristus Jesus oss alla. Amen.
*Studiebibeln Band I, 1987, Stockholm: Normans (s.477)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar