Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring. Luk. 7:11-17 |
Detta är det första fallet av tre som det berättas om i evangeliet där Jesus uppväcker en död. Den andra som uppväcks från döden är synagogföreståndaren Jairus enda barn och dotter (Matt 9:18-26; Mark. 5:21-43; Luk. 8:40-56) och den tredje är Lasarus (Joh. 11:1-44).
Det är en kort text om vi tänker på det stora underverk som sker här men vi ser "mycket folk" som följde Jesus och "mycket folk från staden" som följde med änkan i sorgetåget. Här möts två härar vid staden Nain (skönhet, behaglighet), den ena ledd av döden följd av sorg och förtvivlan och den andra ledd av Livet följd av hopp och förväntan. Det är inget litet pris som döden här tågar ut med, en ung man i sina bästa år och därtill en förkrossad mor och änka i förlusten av sin ende son. Men döden ska snart se sig besegrad och fråntagen sitt pris och alla tårar.
Änkan har förlorat sin ende son och får sorg på sorg och börda på börda. Under Bibelns tid räknades änkor som särskilt utsatta och hjälpbehövande. Mose lag har flera stycken som ställer änkor under lagens beskydd och församlingens ansvar och profeterna påminner ofta om plikten att sörja för dem.
"Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader och änkors försvarare", skriver psalmisten (68).
Även i den kristna urkyrkan fortsätter omtanken om änkor och faderlösa (ex Jak 1:27, 1 Tim 5). I Apostlagärningarna berättas om Tabita (Dorkas) som gjort mycket för fattiga och änkor, som dog och blir uppväckt (Apg. 9:36-41).
Det är änkan vid Nain som Jesus nu förbarmar sig över, v 13: När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte."
Vi får läsa att Jesus rörde vid båren, ett stort tabu eftersom man blev oren enligt Mose lag om man rörde vid en död eller något som varit i kontakt med en död. Och man kan tänka sig suset som gick genom den myckna folksamlingen. Och kanske kan vi, som Luther, hos änkan ana den totala omställning som ska följa när Jesus talar orden och hennes son sitter upp. "Ja, man kan nästan undra över att hon inte genast faller ner och dör av glädje."
Luther tar fasta på tron och barmhärtigheten, sin vana trogen att dela upp texten i huvudstycken "för det första om hur vi bör trösta oss mot döden, ty att lära sig det är av högsta vikt; för det andra om den kristliga barmhärtighet och medlidsamhet som vi bör bevisa varandra."
Här är ju ett av få exempel bland Jesu underverk där tro inte nämns eller efterfrågas, Jesus uppväcker den unge mannen i kraft av sin egen makt och vilja. Men Luthers tal om tro är hur vi genom vår tro på Herren Jesus ska trösta oss mot döden och inte alls fästa oss vid den utan hålla fast vid löftet om livet:
"Denna berättelse skall vi nu ge väl akt på, för att lära oss att därmed stärka och bevara vår tro. Ty Herren Kristus tänker här inte endast på denna kvinnan, utan han vill lära oss allesamman, att döden ingenting har att betyda. Därför behöver vi inte frukta för den, utan kan gå den i möte med undergivet sinne. Vi behöver inte akta varken döden eller någon annan olycka. Ty vi äger i Kristus en sådan herre, som så lätt kan hjälpa och förvandla både död och andra olyckor. Ty se här, hur snart och lätt det går att hjälpa denna kvinna, fastän hon misströstar om all hjälp. Vem kunde väl hoppas, att hennes döde son, som man nu bar till graven, skulle åter bli levande?"
För att inte frukta döden behöver vi en rätt tro på Jesus, den tro som i honom ser en sann och barmhärtig frälsare som utgivit sig själv för oss och uppstått på tredje dagen, för att vi ska leva. Den som inte tror kommer därför att frukta döden. Men de kristna har inget att frukta, ty Kristus Jesus är Herren.
"För de otrogna måste han vara en domare, fastän han gärna skulle vilja vara deras Frälsare, om de trodde på honom. Men de är fientliga mot honom och vill inte taga emot hans rike. Därför måste han bete sig mot dem som en domare. Men de fromma som förlitar sig på honom vill han skaffa frid och ro i evighet."
Luther går nu över till barmhärtigheten, den vi ska öva mot varandra och hur den handlar om "att man tar sig an andras nöd och elände." Och "att låta nästans nöd gå mig till hjärtat, som om den skulle vara min egen. Detta ser vi här på Herren. Han kommer som en främling, men så snart han ser änkans nöd, tar han sig an saken, som om det varit hans egen son, gråter med modern, samt tröstar och hjälper henne."
Det finns två slags nöd här som beskrivs, andlig nöd och kroppslig nöd. Den andliga nöden är ett orätt religiöst liv och synd. Den kroppsliga nöden kan vara sjukdom och fattigdom. Här finns en del stränga regler vilket får tjäna som en understrykning av allvaret i den mänskliga nöden och vår plats i den.
Och bortom detta allvar och denna jämmerdal väntar livet som Jesus har lovat oss när vi tror på honom. Så lätt ska han väcka oss som om vi bara sov, om vi nu skulle insomna. Det är en tro och ett hopp att hålla fast vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar