När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna, vaktade de på honom. Och se, en man som led av vatten i kroppen stod framför honom. Jesus frågade de laglärda och fariséerna: "Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?" Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: "Om någon av er har en son eller så bara en oxe som faller i en brunn, skulle han då inte genast dra upp honom även om det vore sabbat?" Det kunde de inte svara på. När han märkte hur gästerna valde ut de främsta platserna, berättade han en liknelse för dem. Han sade till dem: "När någon bjuder dig på bröllop, ta då inte den främsta platsen vid bordet. Kanske någon av gästerna är mer ansedd än du. När den som har bjudit både dig och honom kommer och säger till dig: Lämna plats åt honom, då måste du skamsen inta den nedersta platsen. Nej, när du är bjuden, gå och sätt dig på den nedersta platsen. När värden kommer skall han då säga till dig: Min vän, sätt dig högre upp. Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Luk. 14:1-11 |
(Huspostillan nedan i kursiverad stil)
Ordet sabbat dyker ofta upp i evangeliet, mycket beroende på att det var på sabbaten man möttes och diskuterade religiösa frågor. Jesus, och senare apostlarna, gick själva i synagogan på sabbaten och använde tillfället för att förkunna evangeliet. Vid judendomen på Jesu tid var sabbaten ett tungt generalbud som belagts med en mängd människoläror; muntlig religiös tradition som tar fart efter exilen i Babylon och skrivs ner i vad som ibland kallas "fädernas stadgar", Mishnah och Talmud (om sabbaten; traktaterna Shabbath och Erubin). Dessa pålagor kan tyckas märkliga eftersom de så kraftigt fördöms av profeterna (ex. Jes. 10:1-2). Och det är dessa människobud som också Jesus bemöter hos de judiska religiösa ledarna, ofta just på sabbaten. Flera gånger försöker man snärja Herren genom att man ansåg att man inte fick bota på sabbaten eller anklaga honom för sabbatsbrott, som var straffbart med döden enligt Mose lag (2 Mos. 31:12-16; Matt. 12:1-2, 10; Mark. 3:1-2; Luk. 13:10-17; Joh. 5:1-18; 7:19-24; 9:13-17.
Sabbaten är, som Herren säger, gjord för människan och inte människan för sabbaten (Mark. 2:27-28). Den är ett lufthål i jämmerdalen för många troende som i sin vardag kan ha mycket att stå i. Det är en vilodag åsidosatt av Gud för att människan ska få vila från sitt arbete och få ny kraft och välsignelsen från Guds ord. Det är att helga sabbaten, att avsätta den för Gud. Så gjorde också Herren Jesus, han tjänade Gud i allt som lagen föreskriver, både Gud och nästan. Men inte som en religiös fromhetsövning utan i kärlek och sanning och inte heller bara på sabbaten.
Det är inte klart om man försöker snärja Jesus i Lukas evangelietext. Lukas skriver att man vaktade på honom. Det lär inte ha varit ovanligt att man hade ett slags öppet hus när man höll sabbatsmiddag och det tycks vara så här när vi läser att Jesus "gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna". Luther tycks i alla fall ana ugglor i mossen utifrån hans tolkning. Oavsett vilket blev mannen botad, till Guds ära och pris. Herren uppträder också med myndighet och domarens kunskap om lagen och med sin gudomliga vishet och visar här som så ofta att ingen kan stå honom emot. "De teg". Jesus viker inte för människobuden. Låt detta tala in i vår tid att Herren Jesu sanning, kunskap och visdom är absolut, vilket alla ska få visshet om. Och låt det tala till oss att det är Guds ord vi ska höra, läsa och lyda och inte människoläror.
Luther om sabbaten och gudstjänsten
Detta evangelium innehåller två stycken. Det första angår gudstjänsten och visar, hur man bör skicka sig mot Gud. Det andra lär oss, hur vi skall förhålla oss mot människor.
[...]
Denna lära om vilodagen går alltså framför allt ut på, att vi måtte lära oss att rätt förstå det tredje budet, vad det innebär och vad det fordrar. Ty meningen är inte, att vi skall gå sysslolösa och göra ingenting, utan att vi skall höra Guds ord och göra och leva därefter. Men vad säger då detta ord? Det lär oss, att vi enligt lagens senare tavla skall älska varandra och göra varandra allt gott. Det är Guds vilja, att du på vilodagen skall höra och lära dig detta. [...]
Härpå syftar det sköna språket hos profeten Hosea 6:6: "Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer." Men vad menas med att lära känna Gud? Ingenting annat än att höra Guds ord. Ty utan ordet kan ingen veta något om Gud. Men när ordet kommer och säger: "Jag är Herren, din Gud, som har sänt min Son och utgivit honom i döden för dig; jag är också den som i dopet upptagit dig", då lär vi genom detta ord att känna Gud, att han är nådig och barmhärtig. Ty detta är något som förnuftet aldrig kan veta eller lära av sig själv. Härav följer då, att emedan man genom ordet kommer till kunskap om Gud, så är det att rätt helga vilodagen, när man hör Guds ord och lever och gör efter det. Detta bryr sig fariséerna, de usla skrymtarna inte om. De hör inte Guds ord och gör inte heller efter det, ändå vill de gå och gälla för att inte bryta vilodagen. [...]
Därför bör hos de kristna vara sabbat alla dagar, ty vi bör alla dagar höra Guds ord och ställa vårt leverne därefter. Likväl är söndagen inrättad för folket, på det att var man framför allt på den dagen skall höra och lära Guds ord och sedan leva därefter. Ty de sex dagarna måste man sköta sitt arbete och förvärva sitt uppehälle. Så vill Gud ha det, ty han har befallt oss att arbeta. Men den sjunde dagen vill han ha helgad, så att man inte skall arbeta på den, på det att envar då skall vara oförhindrad att öva sig i Guds ord och verk och göra, inte det som hör till det timliga, utan det som Gud i sitt ord fordrar och vill ha gjort.
Detta är det första stycket av dagens evangelium, att envar skall lära sig, att det är att tjäna Gud och att rätt och väl helga vilodagen, när vi hör Guds ord och gör därefter Det är därför att tjäna Gud, när du går till predikan eller läser evangelium. Det är honom en tacknämligare tjänst än allt offer och annan helighet, såsom profeten Hosea säger.
I det andra stycket börjar Jesus att återigen tillrättavisa middagsgästerna. Denna gång söker man de främsta platserna vid bordet och man kanske kan ana tumultet när en middagsgrupp på samma gång ska ha ett begränsat antal platser, de främsta. Denna bild har mycket visdom från Herren att lära oss också idag. Vi kan därför med fördel läsa också fortsättningen av Luk. 14.
Luther om andra stycket, hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor
I detta stycket om de främsta platserna visar Luther hur stolthetens högfärd såväl som ödmjukhet straffas och belönas av både Gud och människor. Gud har i detta nedlagt i människan att utföra sin vilja att straffa stoltheten och löna ödmjukheten. Luther använder kungarna Saul och David som exempel; hur Saul började i ödmjukhet men med tiden blev allt stoltare och mer uppblåst, medan David behöll sin ödmjukhet inför Gud. Så vi ser att Gud själv, och genom människor, straffar stoltheten och lönar ödmjukheten.
Det andra stycket handlar om ödmjukheten. Ty så uttyder Herren själv till slut liknelsen: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Detta är en sanning - det skall ni komma ihåg - inte blott inför Gud utan också inför människor. Ty alla människor är så beskaffade, att de är fientliga mot de högfärdiga, däremot måste den vara en ovanligt elak människa, som är fientlig mot ett ödmjukt hjärta. Det faller sig i stället naturligt för människor att älska ett sådant hjärta. Man ser ju, att när en flicka är villig och tjänstaktig i huset och med okonstlat sinne gör vad man befaller henne, så vinner hon snart husbondefolkets hjärta, så att man inte kan vara ovänlig mot henne. Det är helt naturligt, att var och en älskar ödmjukt, tillbakadraget och stilla folk.
Däremot kan man inte med högfärdigt folk. Så snart far eller mor hos ett barn eller en tjänare märker stolthet och olydnad - ty dessa båda odygder följs vanligen åt - så att de säger: "Jag gör inte vad du befaller mig", då är de betänkta på, hur de skall kunna bryta stoltheten och ödmjuka dem, eller också kör de bort dem ur huset. Världslig överhet gör på samma sätt. Den som sätter sig upp och inte vill lyda, honom tuktar den genom bödeln med repet eller svärdet. [...]
Ty sådan är Guds ordning, att den som förhäver sig, måste förnedras, och tvärtom att den som förnedrar sig skall bliva upphöjd.
Den käre Guden vare tack och lov, att han i dag har undervisat oss så. Han give ock sin nåd till att vi må efterfölja denna lärdom, för sin Sons Jesu Kristi skull. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar