Den helige Mikaels dag (Störst i himmelriket, Matt. 18:1-11)

 

I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Matt. 18:1-11

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Mikaelidagen.htm

Mästaren undervisar mätarna. 

Mästaren är Jesus, som i sig själv är sanningen. Jesus talar alltid sanning och viker aldrig från att säga sanningen oavsett tryck från omgivningen. Vi ska komma ihåg att evangelium är en fullständig chock för det judiska samhället, mycket går emot alla deras föreställningar om Gud och "Guds sanning", ja hela deras världsbild ställs på ända. Och mycket har att göra med just frågor om status, något som bottnar i föreställningar som lärt människan att mäta och bedöma sig själv i förhållande till andra. Anledningen är i grunden ett sökande efter status av olika slag eller "fåfänglighet och ett jagande efter vind" som Predikaren uttrycker det (Pred. 1:14). Jesus går alltid emot dessa föreställningar och har en lära som går tvärtemot det som världen lär.

Mätarna är lärjungarna (och alla människor) som vill mäta sig själva och sin omvärld och nu t o m himmelens invånare. Ibland talas det om lärjungarna lite faderligt från många predikstolar, som om de är lite dumma och oförstående. Men man ska komma ihåg att de är som alla andra i det judiska samhället vid Jesu tid och varken dummare eller klokare. De är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar precis som människor idag är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar och denna tid är inte klokare eller bättre än deras var. Dagens människor har bara andra föreställningar och dumheter i sinnet och tror sig därför vara bättre och klokare än människor i andra tider. Men gemensamt för alla människor i alla tider är detta jagande efter status, efter fåfänglighet och vind.

Jesu svar är ibland för oss märkliga och svårbegripliga. Vi kan förstå till en del men sällan helt och hållet vad han menar i alla stycken. Detta går direkt tillbaka till Jesus som Sanningen. Vi, syndamänniskan, är så främmande för sanningen att vi helt enkelt inte förstår de djupare liggande orsakerna och sambanden som Jesus ibland talar om, och detta många gånger trots att vi är frälsta och lever i tron. Han måste tala om detta eftersom han är sanningen, vare sig vi förstår eller inte. Men är vi uthålliga och ödmjuka i ordet och har denna grundläggande förståelse för Jesus som sanningen, ja då kommer vi också att få svar med tiden. Men det tar tid och kräver intresse för brudgummens ord, ord som kristna som brud bör vara mycket intresserade av att förstå. Älskar vi honom så älskar vi sanningen. Dessa växande insikter ges till oss av Gud genom den helige Ande, lite i taget och under ett helt liv i Herren. Det är livets ord och ett ord för hela livet. 

Jesus bemöter alltså detta mänskliga behov att mäta, döma och bedöma som lärjungarna återigen visar prov på. Tidigare har de frågat sig vem ibland dem själva som är störst och har blivit tillrättavisade av Herren (Luk. 22). Nu har man nått ända upp till himlens ordning och visar hur svårt vi människor har att inte mäta och bedöma oss själva och vår omgivning och sätta betyg och grader på allt och alla. Vi har varken kunskap eller rättfärdighet att döma eller bedöma. Det har bara Gud, och som barnet litar på sin faders omdöme bör också vi omvända oss och överlåta mätning, dom och bedömningar åt vår Fader som bedömer och dömer sant och rättvist. Det jordiska barnet är i detta oförstört men färgas senare av vuxenvärldens behov av att mäta, rangordna och bedöma status. Barnet tar intryck av de vuxnas sinnelag och korrumperas in i Världens sinne. Därför säger Jesus nu att de måste omvända sig från sina sinnesföreställningar och bli som barn, annars har de ingen plats i himmelriket överhuvudtaget. Det här är en allvarlig varning som vi måste ta till oss och arbeta med under bävan i vårt kristna liv (se ex.vis Fil. 2:1-16).  

Grundsynden

Vi kan också se hur detta går direkt tillbaka till Eden och Satans högmod och uppror mot Gud och hur denne ville mäta sig med Gud. Satan fick ett mätar-sinne som drog denne och hans änglar i fördärvet och med dessa också hela skapelsen. Satan förledde ju Eva genom att locka henne till mätning och en högre status när han säger; ni blir som Gud (1 Mos. 3:5) och sådde tvivel till Guds ord och löfte att de med visshet skulle dö om de åt av frukten. Därför talar Frälsaren så starkt mot detta högmodets konsekvenser, ty därför har han kommit till världen, för att frälsa världen från detta fördärv. Vi har alltså med själva grundsynden att göra och därför är Jesu undervisning här akut och allvarlig. Jesus griper direkt lärjungarnas status-tankar om nacken och knyter den till kvarnstenen, ja till värsta straff där en kvarnsten om halsen och sänkning i djuphavet är en nåd i jämförelse. En bra sak att ha med sig i sitt bibelstudie är när Jesus talar specifikt om Gehenna, det vi kallar helvetet. Satan försöker så tvivel kring detta Gehenna i vår tid, men som kristna ska vi ge akt på Guds ord utan vilket ingen tro och ingen frälsning finns (Rom. 10:14-17).

För att inte förleda dessa små måste vi alltså lära barnaskapet, litenheten, ödmjukheten och ett tjänande sinne och allvarligt akta oss för att lära någon form av status eller tankar som hör till världen och Satan så att vi inte förleder "någon enda av dessa små". Det måste vi var och en göra genom att själva uppvisa barnaskapet och akta oss för att framställa oss som högre eller större än en annan kristen eller mäta ibland oss. Nej, ska vi tävla så låt oss tävla i litenhet, barnaskapets förtröstan på Gud och i att tjäna varandra i kärlek. Det är Kristi lära. Det andra är en annans lära och vart den leder vet vi och hela Världen följer den.

Förebilden och föredömen

Alltifrån barnsben studerar vi andra människor och lär oss sedan att mäta oss med andra. Ja, en mer noggrann observatör än det lilla barnet får man leta efter. Detta gör man också bland kristna, man tar intryck av andra, vad de säger och vad de gör. Men Gud bedömer oss inte utifrån hur vi står oss jämfört med andra utan om vi lever i tron på hans ord. Och detta är också den enda perfekta förebilden; Jesus Kristus, och det enda rättesnöret; Guds ord. 

Vi läser att dessa små har änglar som alltid ser Faderns ansikte. Jesus lär oss att dessa små barn har stora tjänare i himlen, vilket helt kullkastar Satans och världens sinne som handlar om världslig status som något eftersträvansvärt. Ja, Jesus själv blev ringare än änglar (Heb. 2:9) och betjänade människorna, ja t o m de allra mest föraktade och "minsta" i samhällets ögon, prostituerade och skatteindrivare, m fl., tvärtemot det judiska samhällets föreställningar och normer.

Luther understryker ofta den mellanmänskliga och samhälleliga aspekten av evangeliet och vi kan förstå att Jesus som sanningen inte är enkelspårig utan ofta har många lager av sanning som går igen i både det andliga och det jordiska. Dels har vi det andliga barnaskapet men vi får inte glömma människobarnen och de unga som också ingår i vad Jesus här talar om. Såsom Jesus var ett föredöme i sitt tal och sina handlingar måste också kristna ge akt på vad de säger och gör, d v s hur de uppfattas, av Guds barn och bland världens barn. 

Luthers Huspostilla (utvalda stycken)

För det första är det sorgligt, att man skall predika detta evangelium för sådana människor, som inte bryr sig om att lägga det på hjärtat eller med allvar begrunda det. Ty det är något stort och viktigt när Herren här säger om barnen: "Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Det skulle redan varit något stort, om han blott hade sagt om barnen, att de har sina egna änglar. Men han gör det ännu större därmed att han säger, att dessa änglar ser den himmelske Faderns ansikte. Därmed vill han säga: "Jag lägger er på hjärtat att inte förföra de unga utan uppfostra dem väl, ty de ligger Gud ömt om hjärtat. Om ni föraktar dem och inte bryr er om att skona dem, så skona ändå deras änglar. För dem skall ni frukta och lära er förstå, att dessa så högt upphöjda andar, som står inför Guds ögon och alltid ser och hör honom, likväl hjärtligt gärna tjänar de små och gör vad som tjänar till deras bästa. Då skall ni göra på samma sätt, så att ni inte förför de små utan gärna tjänar och vårdar dem, eftersom ni är mycket, mycket ringare än änglarna." 

[...]

Herren vill således lära oss äldre, att vi måste ge akt på ungdomen och hindra odygden, medan den ännu kan hindras. Ty överser man en gång med den, så är det sedan ohjälpligt. Här behövs allvar och uppmärksamhet och det så mycket mer, som ungdomen, såsom nyss sades, är som fnöske som lätt fattar eld. Om du svär eller låter ett oanständigt ord undfalla dig, i tanke att barnet inte hör det, så snappar det upp det på ögonblicket. Och när du sedan inte är närvarande, säger barnet efter det och glömmer det kanske inte i hela sitt liv. Så lätt är det hänt, att en ung människa blir fördärvad. Därför måste man göra sig all möda för att förebygga det och ha noga akt på sig själv.

[...]

Detta får nu vara nog sagt om det stycket i dagens evangelium, att man skall akta sig för förförelse och i synnerhet se till, att man inte förför de små, som för sin ålders skull inte kan ta vara på sig själva. Hur stor synd detta är, kan vi tydligt se av det straff, varmed Gud hotar den. Till och med för dråp har Gud inte stadgat något svårare straff än att dråpare skall avrättas med svärd och liv tagas för liv. Men om dem, som blir de små till förförelse, säger Herren, att de skall få ett sådant straff, att de hellre borde låta sig sänkas i havet. Därför är det här inte fråga om något skämt, utan när ungdom är närvarande bör vi alla med särskild omsorg ha akt på oss själva, så att vi inte blir någon till förförelse.

[...]

Denna varning syftar alltså åt båda hållen. Du skall akta dig för förförelse, så att ingen bli förförd genom dig. Ty då vore det bättre, att en kvarnsten bundes om din hals och du sänktes ned i havets djup. Men du skall inte heller låta dig ryckas med av förförelsen Utan du skall förbli vid ordet och inte göra mot detta. Och därvid skall du inte fråga efter vad människor säger om det, antingen de ler eller ser missnöjda ut, hjälper dig eller tillfogar dig skada.

Detta vill vår käre Herre Kristus ha befallt sina kristna. Ty han vet, hur stor vikt det ligger därpå, och hur svårt det är att akta sig, så att man varken själv förför eller låter sig av andra förföras. Må Gud, den evige Fadern, genom sin helige Ande för Jesu Kristi skull nådigt bevara oss för all förförelse, i nåd behålla oss i den rätta tron och vid sitt ord utan all förförelse och göra oss evigt saliga. Amen.

Tragisk skolskjutning späder på farlig rädsla - Jesus är enda vägen ur mörkret

Lite spontana tankar kring den tragiska skolskjutningen. Böner och tankar går till de drabbade i första hand. De drabbade är främst dödsoffren, de skadade, anhöriga och de som bevittnat händelsen och som arbetat och arbetar i efterverkningarna av dådet. Till de som känner otrygghet, oro och rädsla i en alltmer skrämmande värld och verklighet. Nu är tiden att tro. Att tro på det enda hoppet som är Jesus. I honom finns det tröst, hopp och verklig trygghet och beskydd.

Mycket tyder på att den ökande våldsspiralen i vårt samhälle ökar otrygghet, oro och rädsla bland landets inbyggare. Tryggheten sägs minska och många uttrycker en stor oro över den negativa utvecklingen. Men rädsla är också något som är farligt i sig och som okontrollerad kan bli som ett virus, ett virus som utnyttjas av samhällskroppens negativa krafter. Rädslan i sin tur leder till mer hat som blir till våld som byggs upp i en ond spiral. Vi ser också hur själsligt sjukare människor får idéer och triggas av detta ökande våld, inte minst har vi sett detta i USA som har en trend av masskjutningar. Ökande ekonomiskt utanförskap och utsatthet, ekonomisk otrygghet, brist på framtidstro, dåligt själsligt mående osv blir då triggers för ökat våld, våldet normaliseras och blir ett uttryckssätt för de som inte hörs och syns i en materialistisk, individualistisk och gudlös värld. Dessa behöver vi också tänka på i bön och förkunnelse. Allt fler mår dåligt i den gudlösa Världen, psykofarmakaförsäljning och psykisk ohälsa slår rekord. 

Vad kan vi då vänta av detta? Troligen kommer man att öka säkerheten i skolor och även på andra offentliga platser som då blir mindre öppna för allmänheten och mer knutna till teknologisk övervakning och kontroll, alltså ett mindre öppet samhälle. Ett förbud mot halvautomatiska militära vapen (som godkändes i Sverige för jakt bara för något år sedan) är också att vänta. Dessa vapen har använts flitigt i masskjutningar i USA och en befogad diskussion om varför dessa tillåtits för jakt i Sverige är att räkna med. Dessa var länge förbjudna och dessa samt alla halvautomatiska "jaktvapen" får endast ha ett begränsat antal kulor i magasinet. Men dessa militära halvautomater kan enkelt uppgraderas genom att man helt enkelt skaffar större magasin. Det positiva i allt detta elände är att dessa synnerligen effektiva mordvapen återigen sannolikt förbjuds och att licenser förhoppningsvis återkallas. Det är inga jaktvapen och ska inte godkännas för jakt eller för licens överhuvudtaget. Det kan jag säga som f d jägare och relativt vapenkunnig. Intressant är att polisen nu sägs ha sekretessbelagt alla uppgifter om vapnet/vapnen som använts.

Att man godkänner dessa mycket effektiva, i allt väsentligt militärt anpassade, dödsverktyg för jakt och därmed licens, mitt under brinnande gangsterkrig och en ökande spiral av våld, skjutningar och sprängningar, är minst sagt märkligt. Det fanns en anledning till att dessa var förbjudna och den anledningen är vapnets oerhörda effektivitet som beror på låg rekyl och högt antal skott per minut. Så vad pekar då på att det handlar om just ett sådant vapen? För det första hörs det tydligt i videoupptagning från skjutningen att det är ett halvautomatiskt småkalibrigt vapen av den typ som är populär i USA och det finns också uppgifter om skyttens vapenlicenser där ett sådant vapen ingår. Sammantaget blir bilden tydlig av vilket vapen som använts, vilket spelar en stor roll för de höga dödstalen. Möjligen är detta mycket dåliga, och bevisligen samhällsskadliga, beslut att godkänna dessa vapen för jaktlicens också anledningen till att vapenförhållandet sekretessbelagts (om uppgifterna om sekretess för vapnen stämmer). 

Bönen är ett kraftfullt vapen som vi fått av Gud för att använda mot ondskan och som han lovat att höra. Låt oss tro Guds löften och tro på bönens kraft. För Gud är inget omöjligt, inte ens att låta sitt ord ha framgång i Sverige. Tror vi ska det ske eftersom det är bön i Jesu namn. Och sådan bön har han lovat att uppfylla om vi tror.

Religiösa ledare uppmanar nu i TV och media människor att tända stearinljus, så låt oss säga några ord om ljuset, vars brist är en orsak till mörkret. Vi behöver be för Guds ords framgång i vårt mörka land. Ordet är det verkliga ljuset och namnet som man inte vågar nämna är Jesus. Kristus som är ljuset och hoppet och all vår tröst är ett verkligt ljus som lyser i troendes hjärtan och sinnen och ljuset sprids i världen och i länder där dessa troende och tron är verklig och därför växande. Utan att ordet har framgång kommer inget ljus till landet utan mörkret fortsätter breda ut sig. Det är ingen svår logik vi har att göra med - släcker man lampan blir det mörkt i rummet. Vi avvek från vår Gud, tog in falska religioner och bejakade förnekelse och betalar nu priset som nation när ondska och våld breder ut sig, som det också gör överallt där falska religioner och förnekelse av Kristus regerar. Vi tänder nu evangeliets ljus genom att be för ordets framgång och förkunna evangelium om Guds Son, Messias Jesus, människans enda hopp och tröst, han som ensam är Vägen, Sanningen och Livet. Vi är inte lampställ för stearinljus utan för sanningen om Jesus och evangeliets ljus. Må detta sanna ljus komma till de många drabbade av mörkret och våldet och till alla människor och må Gud vara de dödas själar nådig och må han som räddar från synd, död och Djävul bevara oss i tron och i sanningens ord, till människors frälsning och samhällets gagn. Till detta eviga evangelium om Jesus tänder jag sedan mitt stearinljus. Amen.

Den helige Johannes Döparens dag (Luk. 1:57-80)

För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han skall heta Johannes." De sade då till henne: "I din släkt finns det ingen som har det namnet." Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på  fridens väg." Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.  Luk. 1:57-80

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Doparens_dag.htm

Bloggen skrev om undret med Messias ankomst och hur han föddes av en jungfru, avlad av den helige Ande, i enlighet med Skriften och vår urgamla kristna bekännelse och hur detta under förnekats och satts under tvivel av religiösa ledare i vår tid. Nu sker ett födelseunder också med Johannes och hans gamla och ofruktsamma mor Elisabeth som blir havande och föder Vägberedaren Johannes. 

Alla profeter hade talat om Messias ankomst men det var Johannes som var den messianska tidens profet. Johannes i sig är inte större än någon annan profet men hans uppdrag är större än någon annans, varför Jesus säger att ingen större profet har blivit född än Johannes.

Johannes födelse har också stora likheter med Isaks födelse. Abraham och Sara var precis som Sakarias och Elisabet barnlösa och gamla, utan möjlighet att på naturlig väg få barn. Men för Gud är inget omöjligt (Luk 1:37, Matt. 19:26 m fl) . Och det är löftet till Abraham som nu uppfylls med Jesu födelse. Det är Abrahams ättlingar, de rättfärdiga genom tron, som nu ska födas i Kristus Jesus och bli som stjärnornas antal. Att tänka på för den som säger att inga mirakler sker idag är detta födelsens och trons mirakel. 

Här finns mycket att skriva om, vilket också Luther gjort här, men vi ska bara ta några utvalda stycken från Luther om denna evangelietext som handlar om denna tro och nåd från vår Gud. I några veckor har domen och avfallet behandlats i Huspostillan och i denna blogg, trista och tunga ämnen, varför det är hög tid för nåd och evangelium, till vår tröst och uppbyggelse. Och få är bättre än Luther på att förmedla detta:

Huspostilla (utvalda verser)

De kristna bör fatta mod, tänka på sin kallelse och tjänst samt tjäna Gud i helighet, d. ä. akta sig för synden och vara fromma. Då skall de erfara, att den helige Ande står dem bi och hjälper dem att övervinna kött och blod, ja, djävulen själv. På detta sätt skall de kristna tjäna Gud, sin Fader i himmelen, i helighet i alla sina livsdagar.

Men här finner vi vår svaghet, att vi ofta stapplar i den tjänsten. Ty det händer ofantligt lätt, att en människa faller i en eller annan synd. Köttet är för starkt, den onde anden för verksam, och den nya anden i oss är mycket svag. Därför kan vi icke bevisa någon fullkomlig helighet. Ty här på jorden får vi blott förstlingen, såsom Paulus säger i Rom. 8:23, och icke ens tiondelen, ännu mindre den helige Andes fullhet. Hur skall nu en kristen göra, när han antingen fallit i synd eller känner, att han icke är fullkomlig eller fri från synd? Jo, den helige Sakarias undervisar därom i fortsättningen. Han säger, att Gud har ännu en tjänst som kallas rättfärdighet. Och den består däri, att, när vi märker att det finns synd i oss, vi skall erkänna denna synd, avstå från den samt hålla Gud för rättfärdig, som för Kristi, sin Sons, skull vill förlåta och efterskänka oss all vår orättfärdighet. Detta är att tjäna Gud i rättfärdighet. Då förtvivlar man icke i sina synder utan avstår från dem och tror och hoppas säkert syndernas förlåtelse för Kristi skull. Denna tjänst i rättfärdighet hjälper upp tjänsten i helighet, så att den blir fullkomlig, i det att det som ännu fattas i helighet blir ersatt genom tron och syndernas förlåtelse.

Detta är Kristi rike. Och den förmån som hans folk, de kristna, skall hämta därav är att de genom syndernas förlåtelse blir rättfärdiga och genom den helige Ande göras heliga och icke behöver rädas för vare sig död eller djävul. "Detta skall Kristus uträtta", säger Sakarias, "och min son skall vara den förste budbäraren som gör det känt och uppenbart i världen, såsom det nu vidare heter: Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet."

[...]

Men att Johannes kommer med ett sådant finger och en sådan predikan, och att han pekar på den som är all glädje och tröst, nämligen Guds Lamm som borttager världens synd, se, det är något som tröstar och fröjdar alla troende hjärtan. På detta lamm pekar han icke för gäss och kor, för stenar eller träd, utan han visar det för oss människor, som är fattiga syndare. Och det gör han för att vi skall taga emot det och trösta oss av det. Därför heter det nu vidare: "Till att giva hans folk kunskap om frälsning i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden."

[...]

Visst bör vi vara fromma och föra ett heligt leverne. Men saliga blir vi endast genom syndernas förlåtelse. Och den får man på det sättet, att man lär känna Gud, att han vill vara nådig och förlåta synden. Säg så till Gud: "Räkna icke med mig efter mina synder, ty jag kan dock aldrig bestå för dig med mina gärningar. Visst vill jag gärna akta mig för synden och vara from. Men därmed är jag icke hjälpt. Det enda som hjälper mig är det, som du låtit predika genom den helige Johannes, nämligen att vi skall bli saliga genom syndernas förlåtelse."

Men lägg nu väl märke till följande: om världen skall bli salig genom syndernas förlåtelse, bevisar detta ju, att världen är idel synd. Ty har man ingen synd, behöver man icke syndernas förlåtelse. Men nu behövs syndernas förlåtelse. Det bekräftar ju Sakarias, då han säger, att Gud vill giva sitt folk kunskap om en frälsning, som just skall bestå däri, att synderna blir förlåtna. Men behövs syndernas förlåtelse, måste där ju finnas synd. Härav kan man tydligt draga den slutsatsen, att alla människor är syndare och, så vitt på dem själva beror, fördömda. Skall de bli saliga, så är den enda vägen därtill den, att deras synder blir förlåtna. Och detta sker, såsom Johannes lär oss, endast genom Guds Son, som är det lamm, på vilket alla våra synder ligger, och som måste hjälpa oss. Ty om synderna skulle ligga på oss, så att vi måste bära dem, då vore vi i evighet förlorade.

Detta är Johannes predikan. Av den får vi lära, hur man skall bli salig, nämligen endast genom syndernas förlåtelse. Detta kan påven och hans anhang icke tåla. De sjunger visserligen denna Sakarie lovsång varje dag i ottesången. Men de förstår den icke. Utan de bestrider och förföljer det som den värsta villfarelse, när vi lär, att man kan bli salig endast genom syndernas förlåtelse men icke genom goda gärningar.

Men varifrån kommer då egentligen syndernas förlåtelse? Vem ärdet som ger den? På den frågan ger Sakarias ett mycket bra svar, nämligen Guds barmhärtighet. Därmed är ju, skulle jag tro, all vår egen förtjänst och alla våra goda gärningar alldeles uteslutna. Ingen kan nu säga, att jungfru Maria, Petrus eller Paulus fått sina synder förlåtna därför, att de varit så fromma och heliga. Nej, säger Sakarias, syndernas förlåtelse kommer endast därav att Gud är barmhärtig och på grund av denna sin barmhärtighet har sänt och skänkt oss sin Son, för att denne skulle betala för oss och vi genom honom bli saliga. Att Gud har älskat oss, som för våra synders skull icke förtjänat annat än fördömelse, är ju icke förtjänst och goda gärningar, utan det är vår Guds innerliga barmhärtighet. Det är hans bottenlösa barmhärtighet, som har uträttat detta. Genom den har ljus gått upp och skådat ned till oss från höjden.

Sådan är predikan om vår käre Herre Kristus. Sakarias ger honom här ett särskilt namn, som är värt att lägga märke till. Han kallar honom (enligt grundtexten) "uppgången av höjden". Det betyder, att Kristus är över alla varelser i himmelen och uppgår av Fadern liksom glansen av solen. Så talar också Kristus om sig själv enligt Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen." Hans tillvaro börjar nämligen icke först här på jorden, då han avlas och födes. Nej, han kommer från himlens höjd hit ned till jorden. Han har besökt oss. Han har kommit till oss på jorden och har givit oss, arma, förtappade syndare, syndernas förlåtelse, vi som annars hade gått evigt förlorade. Detta är idel nåd och barmhärtighet. Vi kan således icke berömma oss av att ha gjort något åt det varken med ord eller gärning. Ty ingen har vetat någonting om detta. Johannes är den förste, som med sitt finger pekar på honom och för oss till honom. Annars skulle vi blott liksom judarna ha sett honom och ansett honom för en människa som alla andra. Ty han förde icke något ovanligt levnadssätt såsom munkarna. Därjämte var han fattig och arm. Vem skulle väl ha ansett honom för "uppgången från höjden" eller för "Guds lamm", om icke Johannes utvisat honom för oss och lärt oss att känna honom. Därför kan ingen här berömma sig av något. Allt äridel nåd och barmhärtighet.

"Till att skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga och så styra våra fötter in på fridens väg." Här slutar Sakarias sin tacksägelse- och glädjesång. Och han inbegriper i dessa ord icke bara sitt eget folk judarna utan också hedningarna och låter oss förstå, att hela världen sitter i död och mörker. Ty hur länge vi än får leva, uteblir dock icke den sista stunden. En gång skall våra ögon tillslutas i döden. Ingen människa är alltså frikallad eller undantagen från döden. Alla är under dödens våld. Nu säger Sakarias, att för dem, som måste fara ned under jorden och sitta i mörkret, har Gud tänt ett ljus, som skall lysa dem även under jorden och i döden. Om de trott på detta Guds lamm och blivit döpta, skall de ha ett ljus, ja, ett livets ljus, som skall lysa dem genom döden och så hålla dem uppe, att djävulen icke kan skada dem.

Detta är nu vår glädje. Det är icke en dåraktig världsglädje med mat och dryck, dans och lek. Icke heller är det en glädje över pengar. Nej, det gäller något större och högre, nämligen hur vi skall bli levande, när vi ligger döda och förmultnade i jorden, hur vi skall kunna bli fromma, när vi är syndare, och hur vi skall kunna komma från helvetet till himmelen, ur fördömelse till salighet. Vi måste dock en gång se och erfara vad det vill säga att sitta i mörker och dödsskugga. Och detta sker åtminstone i den sista stunden. Då måste varje kristen komma därhän, att han rätt känner synden och döden. Och då finns ingen annan hjälp eller råd, än att man rättar sig efter Johannes finger och ser på lammet, som borttager världens synd, tröstar sig därmed och säger: "Den som tror på honom, skall icke någonsin dö, ja, han skall leva, om han än dör."

Från dessa stora ting: synd och evig död, rättfärdighet och evigt liv kommer den glädje, med vilken vi bör fira den helige Johannes döparens dag. Ty vi bör på den dagen tacka Gud för att han givit oss en sådan profet och låtit oss få se hans finger och höra hans predikan. Om gärningar kunde hjälpa, skulle de ha hjälpt Johannes. Då skulle han ha tröstat sig av dem. Men han tiger med alla sina goda gärningar och sitt stränga levnadssätt och säger till Kristus: "Jag behövde att bli döpt av dig." Han söker och begär intet annat, än att Gud skall vara honom nådig genom Kristus. På samma sätt har också jungfru Maria och alla heliga blivit saliga av nåd och icke på grund av förtjänst.

Detta är nu Johannes predikan om frälsningens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta, att syndernas förlåtelse är den enda vägen att bli frälst, är en kunskap och visdom som varje kristen måste äga. Johannes är den förste, som har infört denna predikan i världen och med sitt finger pekat på Kristus. Därför är det visst tillbörligt, att man älskar honom och gläder sig över honom. Det lär oss själva namnet Johannes. Ty Johannes betyder en som är i nåd, en huld, älsklig, vänlig man, som åtnjuter allmän tillgivenhet. Det namnet har Johannes icke fått för sin persons eller sitt levnadssätts skull. Då skulle han i stället bort heta Hårdeman eller Strängman. Hans levnadssätt hjälper oss föga, och med det gör han oss ingen glädje. Men hans lära medför tröst och glädje, ty genom honom lär vi se och känna Kristus, vår Frälsare, och blir därigenom saliga.

Därför bör ungdomen observera och lägga märke till, att vi icke firar denna dagen för att dansa, äta och dricka. Utan vi firar den, därför att Johannes har lärt oss, hur man skall bli salig. Därför må vi alla tacka och lova Gud, för att han givit oss den käre Johannes, och genom honom det fröjdefulla ord och det saliga finger, som gör att vi nu kan veta, var vi skall finna frälsning och evigt liv. Ändamålet med denna högtid är således icke att Johannes person skall bli berömd, utan meningen är, att Guds barmhärtighet skall bli prisad, och Gud av oss få tack för att han givit oss sin son och därtill en trösterik pedikan om denne. Därför behöver vi nu icke frukta varken synd eller död utan får trösta oss av Guds godhet och nåd i evighet.

Det förläne Gud oss alla! Amen.

 

Jungfru Marie bebådelsedag (Luk. 1:26-38)

 

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Marie_bebdag.htm

Det som sägs ovan av ängeln Gabriel är central kristen bekännelselära. Därför bekänner vi inför Gud och Världen:

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria

Messias ankomst är det största som hittills skett med mänskligheten och vi ser det genom de många under och änglabesök som befäster vikten av att Frälsaren och Guds Son kommer till jorden för vår frälsning från synd och död. Det är löftet som getts genom profeterna som nu uppfylls och befäster Guds trofasthet och sanningen i hans ord och löften. Det är trevligare att skriva om denne gode Gud och hans Son och detta underbara löfte som nu ska uppfyllas. Men givet hur detta under i vår tid har förnekats måste uppmärksamheten riktas mot denna allvarliga förnekelse som inte var aktuell på Luthers tid men tragiskt är det i vår tid. Denna förnekelse måste bemötas och bekämpas.

I det här inlägget ska det därför bara kort sägas något om det stora under som sker med jungfrun Maria och som blivit en stötesten till fall för många, i det uppblåsta förnuftets, den skenbara kunskapens och otrons tid i vilken vi lever. Och vad undret betyder för bekännelsen. Framförallt är det inom det religiösa ledarskapet och inom akademiska kretsar som man haft förtvivlat svårt att våga stå upp för detta otroliga mirakel att en jungfru blir havande genom den helige Ande och blir moder till Guds Son, Jesus Kristus. Inför detta vetenskapligt osannolika skäms de högreligiösa akademikerna inför sina sekulära fränder och man förnekar denna viktiga bekännelselära för att inte förlora anseende i Världen. Samtidigt som man förnekar så proklamerar man trosbekännelsen i kyrkorna. Den anden känner vi till, som säger ett i ena rummet och ett annat i det andra. Ja, i kyrkan förställer man sig men i Världen slingrar man sig. Gud vare tack att Gud berett oss utvägar i form av bibeltroende präster och pastorer och nybildade troende församlingar som håller fast vid ordet och inte förhandlar med världens otro och förnekelse. För detta må vi tacka ofta och be att vi blir bevarade i sanningens tro och att Guds ord har framgång ibland oss och alla människor (1 Pet. 4:11; Apg. 6:7; 12:24; 19:20).

De riktigt stora miraklen, som jungfrufödseln, ska inte tolkas bokstavligt heter det. Detta för att inte väcka anstöt och hån från de höga kretsar i vilka man figurerar. Man förnekar Guds ord för att gå Världen till mötes i sin förnekelse och otro och för att undvika Världens dom. Men med detta kommer en stor dom uttalad från Ordet själv; att den som förnekar honom ska också han förneka inför sin Fader (Matt. 10:33). Och man sår tvivel i församlingarna som om det första inte vore illa nog. Men för en kristen är Skriften ingen smågodisbutik utan Guds heliga och sanna ord, givet oss till vår frälsning. Bara den som håller fast vid ordet som sanning kan bli frälst. Ty de fega ska Gud straffa (Upp. 21:8). Detta är allvarsord. Såsom Gud hållit allt han lovat ska han också framgent hålla allt sitt ord.

Nej, det är ingen allegori vi läser om utan ett konkret faktum att Jesus är avlad av den helige Ande. Att detta ska ske sägs av ängeln Gabriel själv direkt till Maria vilket befäster att det ska ske som Gud har talat genom sin budbärare och ängel. Det är ingen slump att Jesus uttalar domen över förnekarna och knyter det till den stora domens dag, en dag som rycker allt närmare. I detta kan vi alla komma att prövas och då gäller det att ha vakat och stå upp för den frälsande sanningen och erkänna och bekänna allt Guds ord, även när man hånar oss.

Så vad är det man förnekar? Ängeln säger ju att "därför ska också barnet kallas heligt och Guds Son". Man förnekar alltså Jesus som helig och Guds Son, d v s man förnekar helt och hållet evangeliets hörnsten, Kristus. Petrus uppmanar oss att hålla Herren Kristus helig i våra hjärtan och att alltid vara beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger (1 Pet. 3:15). Petrus varnar oss därmed att bli förnekare eller att göra eftergifter i tron. Låt oss ta det till oss och be för att församlingen samlas och står upp för sanningen. Om inte församlingen tror kan den inte klaga över att Världen inte vill tro eller att kyrkor stängs i brist på tillbedjare. Låt oss uthålligt be för att ordet har framgång ibland oss och i Världen. Och igen, låt oss tänka på uppmaningen från Petrus att alltid vara beredda att svara. För dessa frågor behöver vi förbereda oss och vara beredda på att de kan komma när som helst och i de mest obekväma sammanhang. Gud hjälpe oss i detta. Förtröstar vi på Gud i Kristus sker allt till det bästa.

Huspostilla (utvalda stycken)

Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

[...]

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

[...]

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

[...]

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Kyndelsmässodagen (Jesusbarnet i templet, Simeon; Luk 2:22-32)

 

När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren." De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag. På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel." Luk. 2:22-32

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Kyndelsmass.htm

Ofta finns det inte utrymme att skriva all text som behövs för att försöka beskriva ett litet stycke evangelietext, ibland ser man för sitt inre öga hela böcker som kunde skrivas bara om några verser, och detta stycke är verkligen inget undantag. Här finns i dessa korta rader mycket grundläggande om tro, om Gud själv, om människan, synden och döden för att nämna något i dessa rika evangelieverser.

Om tron får vi lära oss att Simeon hade trott på Guds löfte om Messias och såg fram emot hans ankomst. Genom denna Simeons tro hade han fått ett ytterligare löfte direkt från Gud, att han skulle se Frälsaren med egna ögon innan han dog. Vi ser väldigt tydligt att Simeons rättfärdighet och gudfruktighet kommer av tron på Guds ord. Även kristna idag har ett löfte att se fram emot och det är att Jesus kommer tillbaka i härlighet som vi såg i förra predikotexten baserad på Matt 25. 

Messias kommer från en enkel och oansenlig familj, inte från rika och mäktiga vilket säkert förväntades av folket och deras ledare, mycket i evangeliet tyder på det. Bl. a. när det knotas om att Jesus är en enkel snickarson. Men Simeons tro har gjort honom rättfärdig, inte bara till namnet vilket vi får när vi tror, utan i sinne och handling. Därför ser inte Simeon till det yttre utan har kommit dithän att det yttre och pråliga inför Gud och död har förlorat sitt bländsken. Detta har han vunnit med tiden genom den helige Andes verk som alltså nu leder honom till platsen i templet där Jesus bärs fram. Vi ser att den helige Ande är verksam bland troende judar, d v s de som sätter ordet före lagen.

Det finns mycket att säga om denna evangelietext men en sak är den särskilt lämpad för och det är vad vi kan kalla för inlevelseläsning. Det är ett mycket bra bibelstudieverktyg som innebär att läsa ett litet berättande stycke och leva sig in i händelsen från olika personers perspektiv och ställa många frågor. Så är all bibeltext bra att studera men det kräver lite mer tid på små stycken.

Huspostilla (utvalda stycken)

Här har vi en mycket lärorik berättelse och därjämte en god predikan och profetia, som den åldrige Simeon offentligt framsäger i templet om barnet Jesus. Den hör med till de andra uppenbarelserna. genom vilka detta barn skulle bli känt i världen, i synnerhet bland sitt eget folk.

[...]

Strax skyndar han fram till barnet, vilket han med glädje tar ur moderns armar, omfamnar och kysser. Därefter håller han för alla en skön predikan om vad han trodde om detta barn. För folket var detta säkert en rätt underlig predikan. I synnerhet torde prästerna ha hållit den gamle Simeon för en dåre. Ty barnet Jesus var sex veckor, likt andra, och dessutom hängde det anstötliga vid det, att det var av fattigt folk som inte hade något anseende. Men Simeon låter sig inte förvillas utan säger rent ut: "Detta barn är det som vi alla måste göra oss rätt nytta av; så vitt vi annars vill bli saliga, inte bara vi judar utan också hedningarna och hela världen."

Käre gamle Simeon, hur vet du detta? Hur kan du se det på barnet? Det är ju ett likadant barn som alla andra. Man bär ju året om in många barn i templet, som är av förnämt folk och av vilka det göres stor ståt. Ja, detta är det rätta undret, detta är den helige Andes uppenbarelse. Däröver måste Josef och Maria förundra sig och förstå, att den helige Ande är med den gamle mannen och talar ur hans mun. Ty annars kunde Simeon omöjligt veta, vad de båda, Maria och Josef, endast av en ängel hade hört och lärt.

Härav ser man, hurudan församlingen då var, och hur den helige Ande upplyste och regerade henne. I Jerusalem fanns översteprästerna, Herodes, de skriftlärda, leviterna och fariséerna. Dessa frågade varken efter skriften eller efter Messias. De tänkte inte på annat än hur de skulle kunna leva i stor ära, makt och prakt.

Å andra sidan fanns där en fattig, liten och ringa hop, Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna. Dessa hade sin förhoppning och tröst inte till det som världen tillhörde utan till löftet om Kristus. Därpå väntade de, därav fröjdade de sig, därför blev de också delaktiga därav. Men översteprästerna fick vara utan.

Så går det till än i dag. Den rätta kyrkan är en fattig, liten, ringa och föraktad hop, som har sin tröst i Gud och hans ord. Med detta sysselsätter den sig, något annat frågar den inte efter. Påven däremot och hans anhang, som ger sig namnet, att de är den rätta kyrkan, vill inte ge sanningen rätt i fråga om Gud, Kristus och hans ord. De kommer inte heller att finna sanningen, så länge de endast frågar efter det som tillhör denna världen och vill berömmas såsom kristna, därför att de har mer makt, myndighet, gods och penningar än andra kristna.

[...]

Vi skall därför flitigt tacka Gud för hans nåd, att han frälst oss från sådan blindhet, så att vi nu kan se det sköna och saliga ljus, som Simeon här talar om. Må vår käre himmelske Fader i sin nåd låta oss behålla detta ljus och därmed upplysa oss, trösta oss, göra oss glada och låta oss bli evigt saliga. Amen.

"Gud är dårars beskyddare" - Det kristna, sydbohusländska kulturarvet och berättelser från kriget

 Citatet kommer från en berättelse i dokumentärfilmen nedan. Det är andra världskriget och södra Bohusläns fiske- och sjöfartsbefolkning är av nöden tvingade ut på ett minerat Västerhav. 91 svenska fiskare förlorar livet under andra världskriget. Många styr mot fisket i Östersjön där man istället riskerar anfall från luften. Sedan har man på detta resor hem till den minfyllda västkusten. Här har senare svenska marinen lagt ut drivminor som tar flera svenska fiskares liv. 

I södra Bohuslän är sedan gammalt, och än idag, den kristna tron starkt förankrad och blir nu under brinnande krig och livsfara en livlina. Under senare hälften av 1800-talet slår tron rot på allvar i södra skärgården, inte minst som en reaktion på kriminalitet, smuggleri och fylleri ute på öarna men också genom många förluster av liv till sjöss och i barnsäng, samtidigt som frikyrkorörelser tillväxer i landet. Redan innan kriget var livet till sjöss förenat med livkrävande förlisningar och olyckor. Nu riskerar man dessutom att när som helst gå på en mina, få en mina i trålen eller bli anfallna av flyg. 

I filmen berättar fiskare från tiden om vad de varit med om under tider av stor fara, förluster och sorg och hur tron har betytt mycket för skärgårdsbefolkningen. En tro som alltså redan var djupt förankrad hos många i skärgårdsbefolkningen väl före krigsutbrottet. Det finns mycket att undra över i detta såklart och det är lite av syftet med inlägget att vi får tänka lite inför de många frågor som väcks och som kanske idag känns avlägsna i vårt samhälle. 

https://fiske.zaramis.se/2014/12/25/katastrofer-som-drabbat-fiskare/

Domsöndagen (Matt. 25:31-46, Människosonens återkomst och dom)

 

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matt. 25:31-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Domsondagen.htm

En bra läsning till detta är 1 Tess. 4 och 5. Båda dessa kapitel har koppling till Matt. 25:31-46 och Paulus förklarar där vad församlingen bör tänka på och ha för ögonen i detta.

Denna evangelietext har nog många brottats med och bland teologer är den särskilt debatterad, framförallt beroende på moderna socialiseringstrender inom förnekelseteologin. En svårighet har också uppstått för vanliga kristna när moderna eskatologier har gjort det svårare att få profetiorna att gå ihop. Den är då kanske svår i sitt större sammanhang men enklare att förstå i mer överskådlig form; Jesus ska komma tillbaka i stor härlighet och döma folken, och de som betjänat "dessa minsta" Kristi "bröder" i nöd ska ta riket i besittning och de som inte gjort det ska dömas till evig eld. Den är uppenbarligen en final på det Jesus talat till lärjungarna i kap. 24 och 25 om den sista tiden och tidstecknen före hans ankomst. I dessa verser ovan talar Herren nu om själva ankomsten och domen över alla folk. Det är en av skapelse- och frälsningshistoriens största händelser. Först skapelsen, sedan syndafallet och lagen, sedan den världsvida frälsningen i Messias Jesus och Guds Sons ankomst till jorden, hans död och uppståndelse till frälsning för var och en som tror evangelium och sedan slutet och Jesu återkomst i härlighet då han ska döma människorna. När Guds Son kom till jorden som Messias var det inte i världslig härlighet utan i ringhet. Återkomsten blir det motsatta och får all jordisk "härlighet" att blekna. Då ska han skilja människorna åt (grek. domsordet betyder att åtskilja) i två grupper, fåren som får ta i besittning det rike som stått färdigt sedan världens begynnelse och getterna som går bort till evig eld och evigt straff.

I domen ser vi att "fåren" betjänat Kristi minsta bröder, d v s de kristna. Men rättfärdig kan ingen bli utan tro så fåren har haft en Jesus-tro och gjort det rätta mot Kristi bröder just av trons barmhärtighet och kärlek, d v s genom den helige Anden som de fått i tron. De som haft en falsk tro eller ingen tro alls har inte brytt sig om "dessa minsta" och går alla till den eviga elden. Alla falska kristna, avgudadyrkare och världsliga går därför under ett och samma kriterium som också dömer samtliga. Kärleken eller okärleken till de kristna är det som fäller avgörandet, det som avgör den sanna tron, den enda tro som frälser. Det var också den befallning Jesus gav sina lärjungar "och detta befaller jag er, att ni ska älska varandra" (Joh. 15:17 m fl). Det är alltså helt omöjligt att älska vare sig kristna eller Kristus utan trons Ande. Kärleken är av Gud och kan bara fås genom tron. Utan tro hatas istället både Herren och hans tjänare. Och deta ser vi genom att man hatar sanningen. Ja, all slags lögn tar världen gärna till sig, men sanningen som är Guds ord och evangeliet om Jesus, den skyr man och motarbetar med alla medel.

Så både de som betjänas och de som betjänar är verkliga kristna. Det är tydligt i en mängd skriftställen som talar om "de minsta", Jesu "bröder" och fåren. Allt har tydliga kopplingar till troende kristna och aldrig kan dessa begrepp kopplas till otroende. Det handlar därför inte om otroende människor, något som förnekelseteologerna i storkyrkorna försökt hävda i sin socialiseringsteologi. Det är alltså inget socialt FN-projekt Jesus talar om utan om hur tro och otro kommer att avslöjas och vara den ensamma faktor som avgör till frälsning eller straff, riket eller evig eld.

Vi ser idag tydligt hur Västvärlden och vårt eget land medvetet nedtystar och nonchalerar extrem förföljelse av kristna i många delar av världen. Detta ignorerande av förföljelserna sker medvetet av maktetablissemanget inom politik och massmedia (dessa som falskeligen säger sig värna det goda och sanna) och bidrar till mer och större förföljelser eftersom kristna, till skillnad från alla andra grupper, kan förföljas och dödas utan att det uppmärksammas eller får konsekvenser. Men det finns en som ser och dessa getter ska inte komma undan i domen, alldeles oavsett hur de hjälpt andra folkgrupper. Bristen på support och hjälp till förföljda kristna fäller domen och avgör deras eviga vistelse i elden som aldrig slocknar. De uppvisar sin kärlekslöshet och hur falskt deras tal om människors lika värde och annat fagert tal är. Mellan Gud och Djävulen, sanningen och lögnen finns inga gråzoner, här är det antingen riket eller elden. Här finns ingen förhandling, inga ursäkter, inga mutor eller överklaganden som man vant sig vid. Nu träder Gud fram och dömer i sanning och oböjlig och slutgiltig rätt. Därför ska vi inte bedra oss och tro annat än att det är absolut slutgiltigt och helt så som Gud har talat och varnat i sitt ord att det ska bli. Genom Guds ord blev världen och allt till och allt ska också bli så som Gud har talat.

Det spelar alltså ingen roll att Världen nu gör små kärlekshjärtan med händerna och tror sig vara kärleksfull när den samtidigt förnekar och undertrycker sanningen. Nej, denna uppblåsta värld har ingen kärlek och inga goda gärningar utan bedrar sig själv i sin gudlösa skenkärlek och ska till den eviga elden, med alla de andra getterna som förnekat sanningen och fårens gode herde. Guds ord står fast och gäller alla alltid, inte bara de som tagit det till sig. Samma med all lag, den gäller vare sig vi hört eller läst den eller ej, vare sig vi vill att den ska gälla eller ej. Så låt oss lära ordet och hålla det när nu Gud gett oss detta trons förstånd som vi tagit emot med glädje och tacksamhet. Eller, om vår dårskap leder till frälsning, vart leder då Världens uppblåsta förnuft? I elden ska det, där det hör hemma, såsom allt vi inte vill behålla går i vedugnen. Ska vi tala sanning är dårskapen Världens egenskap och det ser vi på dess frukter; onda begär, girighet, idel lögner, förstörelse, lidande och död och inget av detta har någon plats i riket. Men till vår glädje ska lögnen och hyckleriet i elden och det är en god tröst att vi har en evig tillvaro att se fram emot utan denna ondska som nu bara ökar och blir värre. Därför behöver vi be att Guds ord har framgång och att det rycker många ur elden. Vi behöver be att ordets framgång hastar så att Herren snart må komma och rädda sina kristna från Världen.

Att säga att otroende och gudsfientliga är Kristi bröder, vilket är vad den moderna tolkningen hävdar, är hädelse. Att Jesus umgicks med prostituerade och publikaner, d v s syndare, har inget med Kristi bröder att göra. Jesus visade med sin verksamhet att det glada budskapet var för alla, inte att alla per automatik blev frälsta. Frälsningen kommer genom tron allena och allena den levande tron frälser. Det budlösa evangeliet är det önsketänkande som förnekelsekyrkans "teologer" gärna för fram, ett gudlöst, trolöst, och omvändelselöst evangelium. Ett evangelium utan synd och straff och utan nåd och frälsning, bara sociala önskebeteenden, en kristen buddhism för att man ska passa in i en Guds- och sanningshatande värld och därmed bevaka och förkovra sina akademiska karriärer och titlar. Vad man bör säga är att vi inte vet vilka dessa minsta Kristi bröder är och därför ska vara beredda att betjäna alla människor i nöd och ge dem vad vi kan, till hjälp och tröst, vilket hör till det grundläggande dubbla kärleksbudet. Här finns också en djupare och andlig dimension, en nöd för ett andligt bröd och vatten, en andlig klädnad o s v, vilket är i frälsningens evangelium om Jesus Kristus, för den som vill äta och dricka och iklä sig Guds goda ord och löften. Också för detta ska vi sörja om vi ska tjäna Gud. Detta tjänande är som vi ser av Jesu ord lika naturligt som att andas för den kristne som förvånad och oförstående hörde Jesu prisande av gärningarna. Det sker genom den helige Ande som fås genom den sanna tron, den tro som har omvändelsen och sätter Gud först och förtröstar på Gud. Den tron lever inte i synd utan i nåden och gärningarna följer med den, vare sig den vet det eller ej.

Gärningarna tar bloggen upp då och då. Även här är tron avgörande och gärningarna är inga massunderverk eller viftande med trollstavar till människornas underhållning och religiösa extas, utan små saker som lemmarna i Kristi kropp gör. Kroppens uppgift är detta stora missionskall och lemmarna i kroppen har olika funktioner för att kroppen ska kunna göra denna sin uppgift (ex. Rom. 12; 1 Kor. 12). Det är inte gärningarnas "storlek" Jesus berömmer i evangelietexten, utan vem de har gjorts för: 

Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Eller "vadhelst ni har gjort" enligt annan översättning. 

Studiebibeln (Band I) nämner tre domar, den första gäller de uppryckta och sker i himlen, den andra, som sker är på jorden när Jesus kommer tillbaka, enl. verserna ovan, den tredje är enligt Studiebibeln efter tusenårsriket då alla döda och levande ska dömas. Det är ett stort avsteg från Luther och traditionell kristen eskatologi, det kan man se tydligt utifrån denna Luthers predikotext i Huspostillan. Studiebibelns hållning liknar den modernare dispensationalistiska medan Luther håller den bredare, mer traditionella synen om ett "helevent" och s k amillenialism, d v s att tusenårsriket pågått under hela kyrkans tid och återkomsten innehåller både uppryckande och "får-och-get-domen" i ett relativt samskede. Får-och-get-domen blir då den stora domen, vilket också Luther är inne på, och vi har ingen mer dom utan här avgörs allt. Så lyder också trosbekännelsen enligt gammalt; "igenkommande till att döma levande och döda". Trosbekännelsen är alltså tydlig med en dom för både levande och döda i direkt samband med Jesu återkomst, en urgammal trosbekännelse som går tvärtemot den moderna föreställningen om dispensationalism.

Det finns många problem med dispensationalismen, framförallt är dessa verklighetsanknutna problem. Inte minst finns frågan om Jesu synliga härlighetsstyre under tusenårsriket och hur Satan i slutet av dessa tusen år kan lyckas vilseleda människorna. Om nu Jesus är fullt synlig i sin gudomliga makt på den nu rättfärdigställda jorden tycks det svårt för människorna att bli bedragna av Satan, än mindre att Satan är lössläppt i Gudsriket, dit ju inget ont kan komma eller tillåtas. Men som vi vet tillåts det i mellanskedet, det rike som nu är i kyrkan och världen, där ogräset tillåts växa med det goda vetet. Och i slutet av detta släpps han lös och frågan är om det inte är vad vi ser början av nu med sällsynt ondska som sprids snabbt i en värld som tycks ha blivit rasande galen som i ett enda trollslag.

En ytterligare anledning till att den äldre tolkningen är rimligare är att uppryckandet inte kan ske obemärkt på jorden och måste därför ske i direkt anslutning i tid med återkomsten. Dispensationalister har hängt upp sig på sina tolkningar av "vedermödan" och "årsveckorna" och ser flera år mellan uppryckandet och återkomsten och i detta tidspaket har man också knycklat ner Antikrist. Problemet man har är att man inte ser ett uppryckande/försvinnande, av kanske hundratusentals kristna, som anmärkningsvärt. Vi ser ingen reaktion här i Bibeln, vilket borde nämnts om det varit en reaktion varför en reaktion inte tycks finnas och därmed ingen jordisk erfarenhet av uppryckandet som en mirakulös världshändelse, för att uttrycka det milt. Den reaktion som nämns är människornas jämrande och bävan "när Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom", bl. a. i Matt. 24:30; Upp. 1:7. 

Vad ska vi då ta med oss i detta? Ja, hur och vad som ska ske i profetisk exakthet är inte lätt att förstå eller ens läsa sig till. Många har försökt och det finns många teorier och tolkningar. Vi måste inse att det är både uppenbarat och dolt för oss av en anledning och för det behövs både ödmjukhet och förstånd, något som var vanligare i kristendomens ädlare tidsålder. Det är tydligt att vi inte vet detaljer men vi görs medvetna om tidstecken. Tack vare ordet vet vi att vi är i den sista tiden och att Jesu ankomst sker som en tjuv om natten. Det kloka är att ta Herren Jesus på orden och att leva i tro, den tro som Herren uppmanar oss till i evangelium och genom sina apostlar. Att vi ska lägga oss vinn om att i sanning älska Gud och varandra och hjälpa varandra i jämmerdalen i vilken vi alla lider och plågas. Så säger också Paulus (läs 1 Tess. kap. 4-5) att vi ska vara vakande och nyktra och trösta varandra med Herrens ankomst och med vår frälsnings evangelium och hopp. Är det inte till tröst utan till fruktan så manar det oss till bättring, så profetiorna har många nyttiga funktioner, utöver att vara ett hoppets ljus i världsmörkret. Och detta ser vi; Guds ord och lag står fast som urberget, gäller alla, alltid och utan att vika sig för ursäkter och utan att kunna mutas står det fast, fastare än någon mänsklig lag. Samma ord och lag som verkat genom allt kommer stå fast i domen och bara de som trott och älskat Guds orubbliga, goda ord kan ärva riket. Och som alltid när det gäller dessa profetior om Jesu återkomst måste vi påminna oss om vakandet där också vi uppmanas att stå fasta. Sällan finns så många förmaningar till oss i evangeliet och breven som detta; Vaka!

Här finns en gömd pärla, tron gömd och uppenbarad på Jesu Kristi bergfasta grund. Och sist men inte minst, det som så ofta läggs bort, det stora hopp de kristna har i Kristus och hans rike, där ingen ondska längre finns, ett evigt och fullkomligt rike där salig frid och rättfärdighet råder. Vi får också blicka in i detta rike i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

 Huspostilla (utvalda stycken)

Meningen med detta evangelium är klar och tydlig. Det är talat dels till tröst och uppmuntran för de trogna och dels till skräck och varning för de onda, om det hos dessa kunde uträtta något. När det att de flesta andra evangelier lär och påyrkar tron, så tyckes detta endast tala om gärningar, som Kristus på den yttersta dagen skall draga fram. Och därav kan man se, att han inte vill ha gärningarna åsidosatta utan tvärtom att de skall iakttagas och utföras av dem, som vill vara kristna och höra till hans rike.

Den förmaningen driver han här själv så kraftigt som möjligt, i det att han både tröstar med löfte om en härlig och evig belöning och förskräcker med hotelse om en evig vrede och pina över dem, som föraktar hans förmaning. Den som inte rörs och beveks härav, han låter sig visst inte röras och bevekas av någonting. Ty Kristus säger, att han själv skall på den yttersta dagen komma i sitt majestät med alla heliga änglar. Och då skall han i sin Faders eviga härlighetsrike införa alla dem, som trott på honom och bevisat kärlek mot hans kristna. Men alla dem som inte velat leva som kristna, skall han däremot skilja ifrån sig och de saliga och nedkasta dem till helvetet. 

[...]

Och denna [dom] skall tillgå så, att Kristus genom uppståndelsen skall församla alla människor som någonsin levat på jorden. På samma gång skall han komma ned i stort majestät och outsäglig härlighet och sätta sig på domstolen som domare med hela den himmelska härskaran svävande omkring sig. Då skall han visa sig för alla både onda och goda. Även vi måste då offentligt ställas fram för honom och ingen skall kunna dölja sig.

[...]

Vi som är kristna bör därför hoppas och längta efter, att denna dom skall komma. Det är ju därom vi ber, då vi säger: "Tillkomme ditt rike, ske din vilja, fräls oss ifrån ondo." Ty då ber vi om att vi måtte få höra de hugneliga orden sägas till oss: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Efter denna dom väntar vi. Det är därför vi är kristna och det är för detta vårt hopps skull som vi blir plågade, först av djävulen och vårt eget kött, vilka inte unnar oss, att tro detta och glädja oss däröver, sedan också av världens ondska och fientlighet. Vi måste därför allestädes känna på den ondska, som djävulen och världen förövar mot evangelium, och därför lida så mycken vedermöda här på jorden, att vi väl må känna oss trötta på detta livet och ropa: "Kom snart, käre Herre, och förlossa oss!"

[...]

Gud förläne oss sin nåd och uppehålle oss tillika med vår svaga hjord, så att vi måtte undgå hans förskräckliga vrede och vara bland dem, som älskar och tjänar Kristus i hans fattiga kristna och med fröjd förväntar att i hans dom få stå saliga på hans högra sida. Amen.