Jungfru Marie bebådelsedag (Luk. 1:26-38)

 

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Marie_bebdag.htm

Det som sägs ovan av ängeln Gabriel är central kristen bekännelselära. Därför bekänner vi inför Gud och Världen:

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria

Messias ankomst är det största som hittills skett med mänskligheten och vi ser det genom de många under och änglabesök som befäster vikten av att Frälsaren och Guds Son kommer till jorden för vår frälsning från synd och död. Det är löftet som getts genom profeterna som nu uppfylls och befäster Guds trofasthet och sanningen i hans ord och löften. Det är trevligare att skriva om denne gode Gud och hans Son och detta underbara löfte som nu ska uppfyllas. Men givet hur detta under i vår tid har förnekats måste uppmärksamheten riktas mot denna allvarliga förnekelse som inte var aktuell på Luthers tid men tragiskt är det i vår tid. Denna förnekelse måste bemötas och bekämpas.

I det här inlägget ska det därför bara kort sägas något om det stora under som sker med jungfrun Maria och som blivit en stötesten till fall för många, i det uppblåsta förnuftets, den skenbara kunskapens och otrons tid i vilken vi lever. Och vad undret betyder för bekännelsen. Framförallt är det inom det religiösa ledarskapet och inom akademiska kretsar som man haft förtvivlat svårt att våga stå upp för detta otroliga mirakel att en jungfru blir havande genom den helige Ande och blir moder till Guds Son, Jesus Kristus. Inför detta vetenskapligt osannolika skäms de högreligiösa akademikerna inför sina sekulära fränder och man förnekar denna viktiga bekännelselära för att inte förlora anseende i Världen. Samtidigt som man förnekar så proklamerar man trosbekännelsen i kyrkorna. Den anden känner vi till, som säger ett i ena rummet och ett annat i det andra. Ja, i kyrkan förställer man sig men i Världen slingrar man sig. Gud vare tack att Gud berett oss utvägar i form av bibeltroende präster och pastorer och nybildade troende församlingar som håller fast vid ordet och inte förhandlar med världens otro och förnekelse. För detta må vi tacka ofta och be att vi blir bevarade i sanningens tro och att Guds ord har framgång ibland oss och alla människor (1 Pet. 4:11; Apg. 6:7; 12:24; 19:20).

De riktigt stora miraklen, som jungfrufödseln, ska inte tolkas bokstavligt heter det. Detta för att inte väcka anstöt och hån från de höga kretsar i vilka man figurerar. Man förnekar Guds ord för att gå Världen till mötes i sin förnekelse och otro och för att undvika Världens dom. Men med detta kommer en stor dom uttalad från Ordet själv; att den som förnekar honom ska också han förneka inför sin Fader (Matt. 10:33). Och man sår tvivel i församlingarna som om det första inte vore illa nog. Men för en kristen är Skriften ingen smågodisbutik utan Guds heliga och sanna ord, givet oss till vår frälsning. Bara den som håller fast vid ordet som sanning kan bli frälst. Ty de fega ska Gud straffa (Upp. 21:8). Detta är allvarsord. Såsom Gud hållit allt han lovat ska han också framgent hålla allt sitt ord.

Nej, det är ingen allegori vi läser om utan ett konkret faktum att Jesus är avlad av den helige Ande. Att detta ska ske sägs av ängeln Gabriel själv direkt till Maria vilket befäster att det ska ske som Gud har talat genom sin budbärare och ängel. Det är ingen slump att Jesus uttalar domen över förnekarna och knyter det till den stora domens dag, en dag som rycker allt närmare. I detta kan vi alla komma att prövas och då gäller det att ha vakat och stå upp för den frälsande sanningen och erkänna och bekänna allt Guds ord, även när man hånar oss.

Så vad är det man förnekar? Ängeln säger ju att "därför ska också barnet kallas heligt och Guds Son". Man förnekar alltså Jesus som helig och Guds Son, d v s man förnekar helt och hållet evangeliets hörnsten, Kristus. Petrus uppmanar oss att hålla Herren Kristus helig i våra hjärtan och att alltid vara beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger (1 Pet. 3:15). Petrus varnar oss därmed att bli förnekare eller att göra eftergifter i tron. Låt oss ta det till oss och be för att församlingen samlas och står upp för sanningen. Om inte församlingen tror kan den inte klaga över att Världen inte vill tro eller att kyrkor stängs i brist på tillbedjare. Låt oss uthålligt be för att ordet har framgång ibland oss och i Världen. Och igen, låt oss tänka på uppmaningen från Petrus att alltid vara beredda att svara. För dessa frågor behöver vi förbereda oss och vara beredda på att de kan komma när som helst och i de mest obekväma sammanhang. Gud hjälpe oss i detta. Förtröstar vi på Gud i Kristus sker allt till det bästa.

Huspostilla (utvalda stycken)

Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

[...]

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

[...]

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

[...]

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Kyndelsmässodagen (Jesusbarnet i templet, Simeon; Luk 2:22-32)

 

När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren." De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag. På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel." Luk. 2:22-32

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Kyndelsmass.htm

Ofta finns det inte utrymme att skriva all text som behövs för att försöka beskriva ett litet stycke evangelietext, ibland ser man för sitt inre öga hela böcker som kunde skrivas bara om några verser, och detta stycke är verkligen inget undantag. Här finns i dessa korta rader mycket grundläggande om tro, om Gud själv, om människan, synden och döden för att nämna något i dessa rika evangelieverser.

Om tron får vi lära oss att Simeon hade trott på Guds löfte om Messias och såg fram emot hans ankomst. Genom denna Simeons tro hade han fått ett ytterligare löfte direkt från Gud, att han skulle se Frälsaren med egna ögon innan han dog. Vi ser väldigt tydligt att Simeons rättfärdighet och gudfruktighet kommer av tron på Guds ord. Även kristna idag har ett löfte att se fram emot och det är att Jesus kommer tillbaka i härlighet som vi såg i förra predikotexten baserad på Matt 25. 

Messias kommer från en enkel och oansenlig familj, inte från rika och mäktiga vilket säkert förväntades av folket och deras ledare, mycket i evangeliet tyder på det. Bl. a. när det knotas om att Jesus är en enkel snickarson. Men Simeons tro har gjort honom rättfärdig, inte bara till namnet vilket vi får när vi tror, utan i sinne och handling. Därför ser inte Simeon till det yttre utan har kommit dithän att det yttre och pråliga inför Gud och död har förlorat sitt bländsken. Detta har han vunnit med tiden genom den helige Andes verk som alltså nu leder honom till platsen i templet där Jesus bärs fram. Vi ser att den helige Ande är verksam bland troende judar, d v s de som sätter ordet före lagen.

Det finns mycket att säga om denna evangelietext men en sak är den särskilt lämpad för och det är vad vi kan kalla för inlevelseläsning. Det är ett mycket bra bibelstudieverktyg som innebär att läsa ett litet berättande stycke och leva sig in i händelsen från olika personers perspektiv och ställa många frågor. Så är all bibeltext bra att studera men det kräver lite mer tid på små stycken.

Huspostilla (utvalda stycken)

Här har vi en mycket lärorik berättelse och därjämte en god predikan och profetia, som den åldrige Simeon offentligt framsäger i templet om barnet Jesus. Den hör med till de andra uppenbarelserna. genom vilka detta barn skulle bli känt i världen, i synnerhet bland sitt eget folk.

[...]

Strax skyndar han fram till barnet, vilket han med glädje tar ur moderns armar, omfamnar och kysser. Därefter håller han för alla en skön predikan om vad han trodde om detta barn. För folket var detta säkert en rätt underlig predikan. I synnerhet torde prästerna ha hållit den gamle Simeon för en dåre. Ty barnet Jesus var sex veckor, likt andra, och dessutom hängde det anstötliga vid det, att det var av fattigt folk som inte hade något anseende. Men Simeon låter sig inte förvillas utan säger rent ut: "Detta barn är det som vi alla måste göra oss rätt nytta av; så vitt vi annars vill bli saliga, inte bara vi judar utan också hedningarna och hela världen."

Käre gamle Simeon, hur vet du detta? Hur kan du se det på barnet? Det är ju ett likadant barn som alla andra. Man bär ju året om in många barn i templet, som är av förnämt folk och av vilka det göres stor ståt. Ja, detta är det rätta undret, detta är den helige Andes uppenbarelse. Däröver måste Josef och Maria förundra sig och förstå, att den helige Ande är med den gamle mannen och talar ur hans mun. Ty annars kunde Simeon omöjligt veta, vad de båda, Maria och Josef, endast av en ängel hade hört och lärt.

Härav ser man, hurudan församlingen då var, och hur den helige Ande upplyste och regerade henne. I Jerusalem fanns översteprästerna, Herodes, de skriftlärda, leviterna och fariséerna. Dessa frågade varken efter skriften eller efter Messias. De tänkte inte på annat än hur de skulle kunna leva i stor ära, makt och prakt.

Å andra sidan fanns där en fattig, liten och ringa hop, Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna. Dessa hade sin förhoppning och tröst inte till det som världen tillhörde utan till löftet om Kristus. Därpå väntade de, därav fröjdade de sig, därför blev de också delaktiga därav. Men översteprästerna fick vara utan.

Så går det till än i dag. Den rätta kyrkan är en fattig, liten, ringa och föraktad hop, som har sin tröst i Gud och hans ord. Med detta sysselsätter den sig, något annat frågar den inte efter. Påven däremot och hans anhang, som ger sig namnet, att de är den rätta kyrkan, vill inte ge sanningen rätt i fråga om Gud, Kristus och hans ord. De kommer inte heller att finna sanningen, så länge de endast frågar efter det som tillhör denna världen och vill berömmas såsom kristna, därför att de har mer makt, myndighet, gods och penningar än andra kristna.

[...]

Vi skall därför flitigt tacka Gud för hans nåd, att han frälst oss från sådan blindhet, så att vi nu kan se det sköna och saliga ljus, som Simeon här talar om. Må vår käre himmelske Fader i sin nåd låta oss behålla detta ljus och därmed upplysa oss, trösta oss, göra oss glada och låta oss bli evigt saliga. Amen.

"Gud är dårars beskyddare" - Det kristna, sydbohusländska kulturarvet och berättelser från kriget

 Citatet kommer från en berättelse i dokumentärfilmen nedan. Det är andra världskriget och södra Bohusläns fiske- och sjöfartsbefolkning är av nöden tvingade ut på ett minerat Västerhav. 91 svenska fiskare förlorar livet under andra världskriget. Många styr mot fisket i Östersjön där man istället riskerar anfall från luften. Sedan har man på detta resor hem till den minfyllda västkusten. Här har senare svenska marinen lagt ut drivminor som tar flera svenska fiskares liv. 

I södra Bohuslän är sedan gammalt, och än idag, den kristna tron starkt förankrad och blir nu under brinnande krig och livsfara en livlina. Under senare hälften av 1800-talet slår tron rot på allvar i södra skärgården, inte minst som en reaktion på kriminalitet, smuggleri och fylleri ute på öarna men också genom många förluster av liv till sjöss och i barnsäng, samtidigt som frikyrkorörelser tillväxer i landet. Redan innan kriget var livet till sjöss förenat med livkrävande förlisningar och olyckor. Nu riskerar man dessutom att när som helst gå på en mina, få en mina i trålen eller bli anfallna av flyg. 

I filmen berättar fiskare från tiden om vad de varit med om under tider av stor fara, förluster och sorg och hur tron har betytt mycket för skärgårdsbefolkningen. En tro som alltså redan var djupt förankrad hos många i skärgårdsbefolkningen väl före krigsutbrottet. Det finns mycket att undra över i detta såklart och det är lite av syftet med inlägget att vi får tänka lite inför de många frågor som väcks och som kanske idag känns avlägsna i vårt samhälle. 

https://fiske.zaramis.se/2014/12/25/katastrofer-som-drabbat-fiskare/

Domsöndagen (Matt. 25:31-46, Människosonens återkomst och dom)

 

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra. Då skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Då skall de svara: Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller som främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte? Då skall han svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Matt. 25:31-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Domsondagen.htm

En bra läsning till detta är 1 Tess. 4 och 5. Båda dessa kapitel har koppling till Matt. 25:31-46 och Paulus förklarar där vad församlingen bör tänka på och ha för ögonen i detta.

Denna evangelietext har nog många brottats med och bland teologer är den särskilt debatterad, framförallt beroende på moderna socialiseringstrender inom förnekelseteologin. En svårighet har också uppstått för vanliga kristna när moderna eskatologier har gjort det svårare att få profetiorna att gå ihop. Den är då kanske svår i sitt större sammanhang men enklare att förstå i mer överskådlig form; Jesus ska komma tillbaka i stor härlighet och döma folken, och de som betjänat "dessa minsta" Kristi "bröder" i nöd ska ta riket i besittning och de som inte gjort det ska dömas till evig eld. Den är uppenbarligen en final på det Jesus talat till lärjungarna i kap. 24 och 25 om den sista tiden och tidstecknen före hans ankomst. I dessa verser ovan talar Herren nu om själva ankomsten och domen över alla folk. Det är en av skapelse- och frälsningshistoriens största händelser. Först skapelsen, sedan syndafallet och lagen, sedan den världsvida frälsningen i Messias Jesus och Guds Sons ankomst till jorden, hans död och uppståndelse till frälsning för var och en som tror evangelium och sedan slutet och Jesu återkomst i härlighet då han ska döma människorna. När Guds Son kom till jorden som Messias var det inte i världslig härlighet utan i ringhet. Återkomsten blir det motsatta och får all jordisk "härlighet" att blekna. Då ska han skilja människorna åt (grek. domsordet betyder att åtskilja) i två grupper, fåren som får ta i besittning det rike som stått färdigt sedan världens begynnelse och getterna som går bort till evig eld och evigt straff.

I domen ser vi att "fåren" betjänat Kristi minsta bröder, d v s de kristna. Men rättfärdig kan ingen bli utan tro så fåren har haft en Jesus-tro och gjort det rätta mot Kristi bröder just av trons barmhärtighet och kärlek, d v s genom den helige Anden som de fått i tron. De som haft en falsk tro eller ingen tro alls har inte brytt sig om "dessa minsta" och går alla till den eviga elden. Alla falska kristna, avgudadyrkare och världsliga går därför under ett och samma kriterium som också dömer samtliga. Kärleken eller okärleken till de kristna är det som fäller avgörandet, det som avgör den sanna tron, den enda tro som frälser. Det var också den befallning Jesus gav sina lärjungar "och detta befaller jag er, att ni ska älska varandra" (Joh. 15:17 m fl). Det är alltså helt omöjligt att älska vare sig kristna eller Kristus utan trons Ande. Kärleken är av Gud och kan bara fås genom tron. Utan tro hatas istället både Herren och hans tjänare. Och deta ser vi genom att man hatar sanningen. Ja, all slags lögn tar världen gärna till sig, men sanningen som är Guds ord och evangeliet om Jesus, den skyr man och motarbetar med alla medel.

Så både de som betjänas och de som betjänar är verkliga kristna. Det är tydligt i en mängd skriftställen som talar om "de minsta", Jesu "bröder" och fåren. Allt har tydliga kopplingar till troende kristna och aldrig kan dessa begrepp kopplas till otroende. Det handlar därför inte om otroende människor, något som förnekelseteologerna i storkyrkorna försökt hävda i sin socialiseringsteologi. Det är alltså inget socialt FN-projekt Jesus talar om utan om hur tro och otro kommer att avslöjas och vara den ensamma faktor som avgör till frälsning eller straff, riket eller evig eld.

Vi ser idag tydligt hur Västvärlden och vårt eget land medvetet nedtystar och nonchalerar extrem förföljelse av kristna i många delar av världen. Detta ignorerande av förföljelserna sker medvetet av maktetablissemanget inom politik och massmedia (dessa som falskeligen säger sig värna det goda och sanna) och bidrar till mer och större förföljelser eftersom kristna, till skillnad från alla andra grupper, kan förföljas och dödas utan att det uppmärksammas eller får konsekvenser. Men det finns en som ser och dessa getter ska inte komma undan i domen, alldeles oavsett hur de hjälpt andra folkgrupper. Bristen på support och hjälp till förföljda kristna fäller domen och avgör deras eviga vistelse i elden som aldrig slocknar. De uppvisar sin kärlekslöshet och hur falskt deras tal om människors lika värde och annat fagert tal är. Mellan Gud och Djävulen, sanningen och lögnen finns inga gråzoner, här är det antingen riket eller elden. Här finns ingen förhandling, inga ursäkter, inga mutor eller överklaganden som man vant sig vid. Nu träder Gud fram och dömer i sanning och oböjlig och slutgiltig rätt. Därför ska vi inte bedra oss och tro annat än att det är absolut slutgiltigt och helt så som Gud har talat och varnat i sitt ord att det ska bli. Genom Guds ord blev världen och allt till och allt ska också bli så som Gud har talat.

Det spelar alltså ingen roll att Världen nu gör små kärlekshjärtan med händerna och tror sig vara kärleksfull när den samtidigt förnekar och undertrycker sanningen. Nej, denna uppblåsta värld har ingen kärlek och inga goda gärningar utan bedrar sig själv i sin gudlösa skenkärlek och ska till den eviga elden, med alla de andra getterna som förnekat sanningen och fårens gode herde. Guds ord står fast och gäller alla alltid, inte bara de som tagit det till sig. Samma med all lag, den gäller vare sig vi hört eller läst den eller ej, vare sig vi vill att den ska gälla eller ej. Så låt oss lära ordet och hålla det när nu Gud gett oss detta trons förstånd som vi tagit emot med glädje och tacksamhet. Eller, om vår dårskap leder till frälsning, vart leder då Världens uppblåsta förnuft? I elden ska det, där det hör hemma, såsom allt vi inte vill behålla går i vedugnen. Ska vi tala sanning är dårskapen Världens egenskap och det ser vi på dess frukter; onda begär, girighet, idel lögner, förstörelse, lidande och död och inget av detta har någon plats i riket. Men till vår glädje ska lögnen och hyckleriet i elden och det är en god tröst att vi har en evig tillvaro att se fram emot utan denna ondska som nu bara ökar och blir värre. Därför behöver vi be att Guds ord har framgång och att det rycker många ur elden. Vi behöver be att ordets framgång hastar så att Herren snart må komma och rädda sina kristna från Världen.

Att säga att otroende och gudsfientliga är Kristi bröder, vilket är vad den moderna tolkningen hävdar, är hädelse. Att Jesus umgicks med prostituerade och publikaner, d v s syndare, har inget med Kristi bröder att göra. Jesus visade med sin verksamhet att det glada budskapet var för alla, inte att alla per automatik blev frälsta. Frälsningen kommer genom tron allena och allena den levande tron frälser. Det budlösa evangeliet är det önsketänkande som förnekelsekyrkans "teologer" gärna för fram, ett gudlöst, trolöst, och omvändelselöst evangelium. Ett evangelium utan synd och straff och utan nåd och frälsning, bara sociala önskebeteenden, en kristen buddhism för att man ska passa in i en Guds- och sanningshatande värld och därmed bevaka och förkovra sina akademiska karriärer och titlar. Vad man bör säga är att vi inte vet vilka dessa minsta Kristi bröder är och därför ska vara beredda att betjäna alla människor i nöd och ge dem vad vi kan, till hjälp och tröst, vilket hör till det grundläggande dubbla kärleksbudet. Här finns också en djupare och andlig dimension, en nöd för ett andligt bröd och vatten, en andlig klädnad o s v, vilket är i frälsningens evangelium om Jesus Kristus, för den som vill äta och dricka och iklä sig Guds goda ord och löften. Också för detta ska vi sörja om vi ska tjäna Gud. Detta tjänande är som vi ser av Jesu ord lika naturligt som att andas för den kristne som förvånad och oförstående hörde Jesu prisande av gärningarna. Det sker genom den helige Ande som fås genom den sanna tron, den tro som har omvändelsen och sätter Gud först och förtröstar på Gud. Den tron lever inte i synd utan i nåden och gärningarna följer med den, vare sig den vet det eller ej.

Gärningarna tar bloggen upp då och då. Även här är tron avgörande och gärningarna är inga massunderverk eller viftande med trollstavar till människornas underhållning och religiösa extas, utan små saker som lemmarna i Kristi kropp gör. Kroppens uppgift är detta stora missionskall och lemmarna i kroppen har olika funktioner för att kroppen ska kunna göra denna sin uppgift (ex. Rom. 12; 1 Kor. 12). Det är inte gärningarnas "storlek" Jesus berömmer i evangelietexten, utan vem de har gjorts för: 

Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Eller "vadhelst ni har gjort" enligt annan översättning. 

Studiebibeln (Band I) nämner tre domar, den första gäller de uppryckta och sker i himlen, den andra, som sker är på jorden när Jesus kommer tillbaka, enl. verserna ovan, den tredje är enligt Studiebibeln efter tusenårsriket då alla döda och levande ska dömas. Det är ett stort avsteg från Luther och traditionell kristen eskatologi, det kan man se tydligt utifrån denna Luthers predikotext i Huspostillan. Studiebibelns hållning liknar den modernare dispensationalistiska medan Luther håller den bredare, mer traditionella synen om ett "helevent" och s k amillenialism, d v s att tusenårsriket pågått under hela kyrkans tid och återkomsten innehåller både uppryckande och "får-och-get-domen" i ett relativt samskede. Får-och-get-domen blir då den stora domen, vilket också Luther är inne på, och vi har ingen mer dom utan här avgörs allt. Så lyder också trosbekännelsen enligt gammalt; "igenkommande till att döma levande och döda". Trosbekännelsen är alltså tydlig med en dom för både levande och döda i direkt samband med Jesu återkomst, en urgammal trosbekännelse som går tvärtemot den moderna föreställningen om dispensationalism.

Det finns många problem med dispensationalismen, framförallt är dessa verklighetsanknutna problem. Inte minst finns frågan om Jesu synliga härlighetsstyre under tusenårsriket och hur Satan i slutet av dessa tusen år kan lyckas vilseleda människorna. Om nu Jesus är fullt synlig i sin gudomliga makt på den nu rättfärdigställda jorden tycks det svårt för människorna att bli bedragna av Satan, än mindre att Satan är lössläppt i Gudsriket, dit ju inget ont kan komma eller tillåtas. Men som vi vet tillåts det i mellanskedet, det rike som nu är i kyrkan och världen, där ogräset tillåts växa med det goda vetet. Och i slutet av detta släpps han lös och frågan är om det inte är vad vi ser början av nu med sällsynt ondska som sprids snabbt i en värld som tycks ha blivit rasande galen som i ett enda trollslag.

En ytterligare anledning till att den äldre tolkningen är rimligare är att uppryckandet inte kan ske obemärkt på jorden och måste därför ske i direkt anslutning i tid med återkomsten. Dispensationalister har hängt upp sig på sina tolkningar av "vedermödan" och "årsveckorna" och ser flera år mellan uppryckandet och återkomsten och i detta tidspaket har man också knycklat ner Antikrist. Problemet man har är att man inte ser ett uppryckande/försvinnande, av kanske hundratusentals kristna, som anmärkningsvärt. Vi ser ingen reaktion här i Bibeln, vilket borde nämnts om det varit en reaktion varför en reaktion inte tycks finnas och därmed ingen jordisk erfarenhet av uppryckandet som en mirakulös världshändelse, för att uttrycka det milt. Den reaktion som nämns är människornas jämrande och bävan "när Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom", bl. a. i Matt. 24:30; Upp. 1:7. 

Vad ska vi då ta med oss i detta? Ja, hur och vad som ska ske i profetisk exakthet är inte lätt att förstå eller ens läsa sig till. Många har försökt och det finns många teorier och tolkningar. Vi måste inse att det är både uppenbarat och dolt för oss av en anledning och för det behövs både ödmjukhet och förstånd, något som var vanligare i kristendomens ädlare tidsålder. Det är tydligt att vi inte vet detaljer men vi görs medvetna om tidstecken. Tack vare ordet vet vi att vi är i den sista tiden och att Jesu ankomst sker som en tjuv om natten. Det kloka är att ta Herren Jesus på orden och att leva i tro, den tro som Herren uppmanar oss till i evangelium och genom sina apostlar. Att vi ska lägga oss vinn om att i sanning älska Gud och varandra och hjälpa varandra i jämmerdalen i vilken vi alla lider och plågas. Så säger också Paulus (läs 1 Tess. kap. 4-5) att vi ska vara vakande och nyktra och trösta varandra med Herrens ankomst och med vår frälsnings evangelium och hopp. Är det inte till tröst utan till fruktan så manar det oss till bättring, så profetiorna har många nyttiga funktioner, utöver att vara ett hoppets ljus i världsmörkret. Och detta ser vi; Guds ord och lag står fast som urberget, gäller alla, alltid och utan att vika sig för ursäkter och utan att kunna mutas står det fast, fastare än någon mänsklig lag. Samma ord och lag som verkat genom allt kommer stå fast i domen och bara de som trott och älskat Guds orubbliga, goda ord kan ärva riket. Och som alltid när det gäller dessa profetior om Jesu återkomst måste vi påminna oss om vakandet där också vi uppmanas att stå fasta. Sällan finns så många förmaningar till oss i evangeliet och breven som detta; Vaka!

Här finns en gömd pärla, tron gömd och uppenbarad på Jesu Kristi bergfasta grund. Och sist men inte minst, det som så ofta läggs bort, det stora hopp de kristna har i Kristus och hans rike, där ingen ondska längre finns, ett evigt och fullkomligt rike där salig frid och rättfärdighet råder. Vi får också blicka in i detta rike i Uppenbarelsebokens två sista kapitel.

 Huspostilla (utvalda stycken)

Meningen med detta evangelium är klar och tydlig. Det är talat dels till tröst och uppmuntran för de trogna och dels till skräck och varning för de onda, om det hos dessa kunde uträtta något. När det att de flesta andra evangelier lär och påyrkar tron, så tyckes detta endast tala om gärningar, som Kristus på den yttersta dagen skall draga fram. Och därav kan man se, att han inte vill ha gärningarna åsidosatta utan tvärtom att de skall iakttagas och utföras av dem, som vill vara kristna och höra till hans rike.

Den förmaningen driver han här själv så kraftigt som möjligt, i det att han både tröstar med löfte om en härlig och evig belöning och förskräcker med hotelse om en evig vrede och pina över dem, som föraktar hans förmaning. Den som inte rörs och beveks härav, han låter sig visst inte röras och bevekas av någonting. Ty Kristus säger, att han själv skall på den yttersta dagen komma i sitt majestät med alla heliga änglar. Och då skall han i sin Faders eviga härlighetsrike införa alla dem, som trott på honom och bevisat kärlek mot hans kristna. Men alla dem som inte velat leva som kristna, skall han däremot skilja ifrån sig och de saliga och nedkasta dem till helvetet. 

[...]

Och denna [dom] skall tillgå så, att Kristus genom uppståndelsen skall församla alla människor som någonsin levat på jorden. På samma gång skall han komma ned i stort majestät och outsäglig härlighet och sätta sig på domstolen som domare med hela den himmelska härskaran svävande omkring sig. Då skall han visa sig för alla både onda och goda. Även vi måste då offentligt ställas fram för honom och ingen skall kunna dölja sig.

[...]

Vi som är kristna bör därför hoppas och längta efter, att denna dom skall komma. Det är ju därom vi ber, då vi säger: "Tillkomme ditt rike, ske din vilja, fräls oss ifrån ondo." Ty då ber vi om att vi måtte få höra de hugneliga orden sägas till oss: "Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse." Efter denna dom väntar vi. Det är därför vi är kristna och det är för detta vårt hopps skull som vi blir plågade, först av djävulen och vårt eget kött, vilka inte unnar oss, att tro detta och glädja oss däröver, sedan också av världens ondska och fientlighet. Vi måste därför allestädes känna på den ondska, som djävulen och världen förövar mot evangelium, och därför lida så mycken vedermöda här på jorden, att vi väl må känna oss trötta på detta livet och ropa: "Kom snart, käre Herre, och förlossa oss!"

[...]

Gud förläne oss sin nåd och uppehålle oss tillika med vår svaga hjord, så att vi måtte undgå hans förskräckliga vrede och vara bland dem, som älskar och tjänar Kristus i hans fattiga kristna och med fröjd förväntar att i hans dom få stå saliga på hans högra sida. Amen.

Syriens muslimska styre inför sharialagar

 

                                            Sharialag praktiserad i Afghanistan

   Som vi misstänkte i tidigare inlägg (Ur Assad, i elden?) inför muslimerna i Syrien nu sharialagar och firanderopen sattes mycket riktigt i halsen av naiva och obildade västerlänningar (akademiker, journalister och politiker) och andra positivt inställda. Dessutom skapas en "moralpolis", en polisstyrka som med hårdföra medel ska se till att den muslimska "moralen" efterföljs, en modell som redan finns i länder som Afghanistan och Iran. Dock ska piskor och käppar inte användas ute på gatorna och "polisstyrkan" ska vara underställd det religiösa ledarskapet.

Vi ska återigen komma ihåg att detta maktskifte är ett verk av Turkiet och USA som sägs ha godkänt Turkiets militära stöd till islamisterna, detta eftersom USA hela tiden velat få bort al-Assad. En Biden som under hela kriget också motverkat Israel och därmed gynnat Hamas, Hizbollah och deras herrar i Iran. Vad Biden och Erdogan nu gjort är att man skapat en islamisk auktoritär stat, blott med andra symboler än den i Iran men till väsendet likadan, om inte värre och med ett farligt strategiskt läge för Israel. Även Jordanien är i fara. Nu förvisso en allierad till USA men det kan ändras och då blir Israels östra gräns mot Jordanien exponerad.

Biden har med sitt stöd också gett Erdogan fritt fram för nya turkiska folkmord i Syrien likt de man begick på flera kristna folkslag i Syrien under 1900-talets första hälft. Och då räknas Ottomanska rikets/Turkiets folkmord på armenier inte in här utan enbart de som begicks i Syrien. Totalt mördades nära 1,5 miljoner människor av turkarna om vi räknar in armenierna. Erdogan vill återuppliva just det Ottomanska styre som rådde under den tiden och har siktet inställt framförallt på kurderna i Syrien. På en fråga om folkmorden lär Erdogan ilsket ha svarat att andra inte ska döma om Turkiets historia. Sverige erkände folkmordet först 2010.

Kristna minoriteter är återigen i stor fara i muslimernas Syrien. Nu behövs bönefolket som inte bara kan be att Guds ord har framgång i vårt land utan även om styrka och skydd för utsatta syskon i jämmerdalen och inte minst för de kristna som tvingas leva i Islams många sataniska samhällen. Inget blir bättre om inte Guds ord har framgång, det gäller överallt. Så låt oss be för att Guds ord ska ha framgång och snabbt utbreda sig och bli ärat, i enlighet med Guds ord. Apg. 6:7; 12:24; 2 Tess. 3:1; 1 Pet. 4:11.

Källor: https://www.israelnationalnews.com/news/400727

https://www.youtube.com/watch?v=tokumbhoAw8 (CBN News)

Ur Assad, i elden? Geopolitiskt rörigt i Mellanöstern

 

  Syrien är ett till ytan stort och viktigt strategiskt land i Mellanöstern. Det ligger centralt mellan de större maktspelarna Iran, Saudiarabien, Israel och nu Turkiet. Ett Turkiet som på senare tid tagit mer plats i regionen och som visat på tydliga ambitioner att öka sitt inflytande. Ett av Turkiets största intressen är att slå ut kurderna i regionen samtidigt som man uttryckt stort hat mot Israel och stöd för Hamas. 

Om jorden nu skakas med alla konflikter och politiska oroligheter över hela världen så är Al Assads fall i Syrien en riktigt ordentlig jordbävning. Envisa uppgifter säger att Turkiet har understött rebellerna med USA:s goda minne, d v s Joe Bidens godkännande. Det är alltså en planerad kupp där Turkiet och USA spelat en stor och kanske avgörande roll. Biden har anammat Obamas politik, vilken handlat om att få bort Assad, en politik som haft stöd hos många s k liberala demokratier i Europa.

Traditionellt har kristna i Syrien haft en relativt skyddad tillvaro under Assad, en tillvaro som troligen blir den motsatta om landet blir islamistiskt. Amerikansk och västerländsk geopolitik har lett till svår förföljelse av kristna i Mellanöstern när man tagit bort den muslimska världens diktatorer som ersatts av islamistgrupper och islamistisk anarki, vilket vi såg med IS.

Om detta leder till ytterligare en islamistisk terrorstat eller inte är svårt att förutsäga men den islamistiske rebelledaren al-Julani (f d högt uppsatt Al Qaida-medlem) har uttryckt händelserna som ett led i "den islamiska nationen" den s k Umman, vilket är ett annat sätt att säga att man tänker sig en islamistisk stat med sharia-lagar. Även om Assad var en synnerligen grym tyrann så är det inte osannolikt att jublet hos många sätts i halsen om landet blir vad flera av de tyngre rebellgrupperna och dess ledare vill se. Det kan också leda till fortsatt inbördeskrig när icke-religiösa grupper, kurderna och islamister slåss om makten i landet. Alternativet är att man gör en överenskommelse, en kompromiss, som troligen förr eller senare ändå leder till inbördeskrig eftersom islamisterna bara har ett enda mål och det är att helt ta över och införa sharia.

Att USA ställer till det i Mellanöstern är inget nytt, Västvärldens a-religiösa politiker har aldrig haft de kunskaper eller den moral som krävs för att interagera i regionen, utan präglas av samma naivitet och okunskap med vilken man importerat Mellanösterns problem till de egna länderna. I regel har Väst skapat fler problem för sig själva när man agerat i regionen. Detsamma ser vi även i hur Väst hanterat Ryssland, Kina och andra diktaturer som man har finansierat och byggt upp genom globalistiska föreställningar och ökad handel med dessa diktaturer. De flesta muslimska länder är också diktaturer i egentlig mening, även om de officiellt kallar sig annat och har "demokratiska" val. Och anledningen är att man i arabvärldens politiska och "sekulära" skikt inte vill ha islamister som styr. Vi såg detta tydligt i Algeriet under 90-talet när regimen förbjöd och nedkämpade det islamistiska partiet som höll på att ta makten. Likaså i Egypten efter Obamas och EU:s "arabiska vår" som kuppade den egyptiska regimen och insatte det Muslimska brödraskapet, som den egyptiska militären sedan i sin tur fick bort. En arabisk vår som också spreds till det nu krigshärjade Syrien och till Europa som tog emot flyktingströmmarna.

En agenda från Väst har varit att få bort Ryssland från Syrien genom att få bort Assad och stödja rebellerna. När nu Ryssland kastas ut ur Syrien får Ryssland också svårt att hävda sig i Afrika, vilket man gjort på framförallt Frankrikes bekostnad. Detta eftersom Syrien varit en transport-hub för ryska militära resurser till diverse aktörer i bl a Mali.

Ryssland och Iran försvagas också ordentligt i Mellanöstern eftersom Syrien varit en viktig strategisk partner för båda. Ryssland har fått inflytande i regionen och Afrika medan Iran har kunnat transportera militära resurser via Syrien till Hizbollah i Libanon. Nu blir Hizbollah avskuret och förhindras att återuppbygga vilket är positivt för Israel, samtidigt som Ryssland förlorar sina hamnar och flygbaser i Syrien.

Libanon är också intressant och kan bli en ny krigszon givet att sunni-islamisterna i Syrien nu har öppet spår för att ta Libanon som i princip är en failed state och vars enda militära kraft är ett ordentligt försvagat Hizbollah. Libanon är omringat av den syriska gränsen. Turkiet kan också bli en ny maktspelare i regionen eftersom man troligen har villkorat sitt militära stöd med att rebellerna allierar sig med Turkiet. Vilket i sin tur bådar illa för kurderna i regionen. Turkiet har också uttryckt sitt hat mot Israel och ställt sig bakom Hamas som vill förgöra Israel. Turkiet kan nu få ett kraftigare maktmedel mot kurderna och en bättre position att agera mot Israel.

I praktiken kan alltså Irans anti-israeliska strategiska projekt ersättas av Turkiet. Turkiets problem är i sin tur att man är beroende av USA för sin militära styrka, ett USA som också är Israels främsta allierade. Så det blir nu mycket intressant att se vart detta tar vägen och hur islamisterna i Syrien kommer att agera. Mycket tyder på att man är mindre skogstokiga än många andra islamistiska initiativ vi sett. Man kan troligen välja att bygga upp landet och sin egen styrka innan man går vidare. Då behöver man också allianser med tyngre spelare.

Så vad är det vi redan nu kan se? En första våg av islamistisk aggression mot Israel har misslyckats givet Irans enorma misslyckande med Hamas och Hizbollahs krig mot Israel. Sunni-islamister etablerar sig nu i riktning mot Israel och istället för Iran spelar nu Turkiet en central roll, beroende av hur relationen mellan Syriens nya maktspelare och Turkiet kommer att se ut. Israel bygger nu också försvarspositioner på Golanhöjderna mot Syrien, väl medvetna om hotet. Israel har nu gått in i Syrien med trupp för att skapa en buffertzon eftersom FN återigen misslyckats att upprätthålla sina resolutioner och tillåtit islamistiska rebellstyrkor att etablera sig i buffertzonen.

Om USA drar sig ur Mellanöstern, vilket Trump har uttryckt, är också Jordanien i fara. Kungariket Jordanien är en av USA:s främsta allierade i Mellanöstern, mycket beroende av att Jordanien gränsar mot Israels östra gräns. Skulle Jordanien falla är Israels långa östra gräns under större hot.

Iran har gjort trevare med Saudiarabien. USA har velat behålla det shiamuslimska ledarskapet i Iran av samma anledning som man vill ha Putin vid makten i Ryssland som motpol till EU. USA spelar ett geopolitiskt dubbelspel som går ut på att ha flera motsatta krafter som spelar USA:s intressen i händerna. Irans hot mot Saudierna har tvingat in Saudierna och andra länder i USA:s sfär av allierade. Islamistgrupper i Mellanöstern är också viktiga hot i regionen som trycker in länder i USA:s sfär. Därför har USA inte slagit ut islamistgrupper, eftersom länder söker skydd av USA mot dessa grupper, vilket gör att USA kan förhandla fram gynnsamma avtal i utbyte mot detta skydd.

Summa summarum är ett osäkert och svårförutsägbart läge. Att följa utvecklingen nu kommer ge många signaler om hur Mellanöstern utvecklas geopolitiskt och vilka allianser som skapas och ersätts. Hur Trump kommer att agera framöver kommer spela stor roll. Inte omöjligt att många spelare på den globala arenan nu vill positionera sig innan han kommer till makten och att händelserna i Syrien är en del av detta. Exempelvis har ett kraftigt försvagat Iran meddelat att man snabbar upp sin anrikning av uran. Biden har ju sagt att han inte vill slå ut Irans kärnvapenprogram. USA:s vapen är troligen de enda som kan nå tillräckligt djupt för att göra detta. Iran skulle då ha mycket kort tid på sig att få till ett kärnvapen innan Trump kommer till makten. Hur Kina tänker agera i sina intressen är nu också intressant.

Söndagen före Domssöndagen (Matt. 25:1-13; de tio jungfrurna)

 

Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.  Matt. 25:1-13

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Son_f_domson.htm

Denna Jesu liknelse handlar om att ha eller inte ha en relation till brudgummen. De enda skillnaderna mellan de förståndiga och de oförståndiga var att de förståndiga hade olja med sig och att brudgummen kände dem. Brudgummen kände inte de oförståndiga som inte heller hade olja med sig.

Luther noterar att de oförståndiga jungfrurna vill låna av de förståndiga och att de inte frågar brudgummen om olja. Det är hos brudgummen vi får den olja vi behöver när vi vakar över vår relation och litar på honom och hans ord och håller det för sant och gott. Denna olja kan varken bytas, köpas eller säljas. Det är vanligt idag att människor bygger sin tro på andras tro, man har en lampa som ger ett slags sken med andras olja. Det ska vi alltså inte göra utan bygga vår tro på brudgummen och relationen med honom i bönen och den personliga läsningen av Guds ord. Han undervisar oss och ger oss allt vi behöver när vi förtröstar på honom. Då känner han oss, när vi ber i ande och sanning om allt vi behöver och delar allt med honom i tro och förtröstan, då delar han av sitt goda med oss. 

Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.

Huspostilla (utvalda stycken):

Här må nu de se sig väl för, som har Guds högsta gåvor och hans evangelium. Ty här talas inte om gudlösa turkar och hedningar utan om dem som kallar sig evangeliska kristna, men ännu vandrar efter sina egna tankar på en väg som inte är god.

Brudgummen dröjde. Vi faller understundom i sömnaktighet och synd. Vi har väl då och då goda tankar om vår brudgum, men vi är inte alltid så brinnande i anden. Mot detta har vi här den trösten: "Var inte förskräckt. I Guds rike finns människor som blir sömniga, och de blir inte därför förkastade, fastän de begår en svår synd. Brudgummen är inte alltid hos oss. Han döljer sig och låter oss göra ett fall, men upprättar oss snart igen."

Vid midnattstiden ljöd ett anskri: "Se brudgummen kommer. Gån ut och möten honom." Om det inte gick så till, måste vi alla förtvivla. Ty vi håller oss inte alltid fast vid brudgummen. Vi sysslar med kött och blod, synder, onda tankar, påfund och list. Men det är en tröst, att brudgummen låter ett anskri gå förut och så kallar oss till sig. Ingen må därför förtvivla eller se blott på sitt skröpliga leverne. Om endast kärleken till brudgummen är ren, så är vi dock rena jungfrur och snövita själar. [...]

De stackars jungfrurna går bort och söker allehanda hjälp av människor. Därför får de varken frid eller ro. Men de förståndiga har stor glädje av brudgummens röst. Ty av honom har de fått allt. Bruden låter sitt eget namn och gods fara och ger det åt brudgummen och får i stället av honom allt både namn och gåvor. Det är de förståndiga jungfrurnas högsta glädje att höra Herrens vänliga röst. Då David genom profeten Natan väcktes ur sin synd, bad han ivrigt: "Tag inte din helige Ande ifrån mig. Håll mig uppe med en villig ande (Ps. 51:13, 14), så att jag må lyda dig utan tvång, med lust och kärlek." Med sådant bönerop skall man nalkas brudgummen.

Men de oförståndiga är inte övade till att på det sättet söka hjälp endast hos brudgummen. Därför kommer de på skam inför hela världen. Deras kunskap är inte rätt och levande. Därför hjälper det dem inte, när de ropar: "Herre, Herre, öppna för oss!" Herren svarar: "Jag känner er inte."

De förståndiga jungfrurna låter säga sig och är villiga att lyda Gud. När de inte kan komma ut därmed, ropar de till Herren om hjälp. De oförståndiga söker inte hjälp hos brudgummen. De löper i början väl men håller inte ut. De vill lägga till av det de själva äger. Så hade Esau en god kunskap, var en ärbar man och hade rätt till den första välsignelsen. Men han blev till skam, därför att han inte tog vara på sin förmån utan föraktade den och sålde den för en grynvälling. Därför blev han räknad bland de oförståndiga. Han ropade väl till sin fader och ville också bli välsignad. Han fick också en välsignelse men endast en jordisk. Jakob blev välsignad med himmelens dagg. Esau med jordens fetma. Han hade dröjt för länge, han hade aktat saken för ringa.

Så säger också Gud till oss: "Gå, var icke tröga. Nu har ni predikan av himlen. Förakta den inte! Den tid skall komma, då ni inte mer skall ha den." Amen.