Elfte söndagen efter Trefaldighet; gudstjänster, Huspostillan och kommentar

Evangelietexten denna söndag är från Luk 18:9-14 och Jesus berättar en liknelse som handlar om två män som stod och bad i templet; om den självrättfärdige och högmodige fariséns bön och den syndabekännande publikanens bön. Den senare, säger Jesus, befanns mer rättfärdig än den förre eftersom han ödmjukt bad om nåd, i visshet om sitt beroende av Guds nåd. 

Tack till Missionsprovinsens församlingar som sänder gudstjänster live och åtkomliga för många via sociala media. Denna söndag har bloggen tagit del av livesända gudstjänster från Mariakyrkan och Immanuelförsamlingen som kan ses här: 

Mariakyrkan (kl 10)

Immanuelförsamlingen (kl 11)

I dagens evangelietext ser vi att hjärtat är det viktigaste och inte de yttre gärningarna. Farisén hade utvärtes gärningar men var genom sina gärningar i hjärtat uppfylld av högmod och "föraktade andra". Publikanen insåg att han levde fel och såg själv ingen annan utväg än att vädja till Gud om nåd. 

Luther kopplar också högmodet till den stora grundläggande synden som fick Djävulen att kastas ut ur himlen och Adam och Eva att bli förvisade från paradiset. Denna synd har präglat Världen i alla tider och färgat all religiositet där människan ska bli rättfärdig genom sina utvärtes gärningar, trots att hjärtat är svart som sot. Genom gärningar ska gudar blidkas och ge förtjänster och för mänsklig religiositet får farisén här bli ett varnande exempel. Dessa, såsom farisén, bedrar sig själva.

Publikanen såg dock inget annat än sina synder och bankandet på bröstet säger oss att han inte visste någon råd med sig själv. Han befanns ödmjuk inför Gud eftersom han i hjärtat såg och sörjde sin synd och bad Gud om nåd. Han sökte inte sina egna gärningar utan hoppades på Guds nåd. Detta är ett gott exempel att följa. Att inse vår synd, vårt tillkortakommande och förtrösta på Gud allena för nåd och hjälp. 

Så vill Herren Jesus här lära oss att Gud ser till våra hjärtan och att all tro och Gudsfruktan har sin början i hjärtat. Från det hjärta som förtröstar på Gud allena kan det sedan komma goda gärningar som Gud förberett. 

"Bedra inte er själva!", varnar flera av apostlarna upprepat. Nej, förtrösta på Gud och var viss om att han i var stund känner ditt hjärtas tankar och motiv. Så ska vi varken vandra i det mörker som är synden eller förneka den. Be Gud som renar hjärtan om hjälp och tro hans löften som är rika på all nåd och all välsignelse för oss som tror på Herren Jesu Kristi namn. Amen.

Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 1 Joh 1:6-9

10 söndagen efter Trefaldighet

Gudstjänster kan med fördel ses hos någon av Missionsprovinsens församlingar.

https://missionsprovinsen.se/live/

 I Huspostillan för denna dag är evangelietexten Luk 19:41-48. Detta är en allvarlig text att ta vara på och handlar om den dom som skulle överkomma Jerusalem, eftersom man inte hade tagit till vara på Guds ord och löftet om frälsning genom att tro på Herren Jesus. En dom som också kom år 70 e Kr och som var fruktansvärd. Den judiske historikern Josefus beskriver händelserna och den romerska attacken på Jerusalem och det är skrämmande läsning att ta del av. Det är många och långa dagar av ren terror, skräck, svält, död och lidande. Vi minns kanske bilderna från terrorattacken på Israel men då ska vi minnas att detta bleknar i jämförelse med vad romarna åstadkom i Jerusalem, där en miljon sägs ha dödats eller dött av pest och svält. 97 000 sägs ha förts i fångenskap och dessa värderades så lågt att de såldes i grupper om trettio för en silverpenning. Luther skriver att "så blev Kristus hämnad, vilken de sålt för trettio silverpenningar".

Så lyfter också Luther hur detta ord, om att ta till vara på Guds ord när han besöker oss, också gäller oss och alla människor. Så må vi höra det, tro det och leva som om vi trodde det. Att tro Guds ord är att hålla det för sanning, såväl löften om nåd som löften om dom och straff. 

Minns hur människan blev bedragen för att hon inte trodde Guds ord och så kastades hela världen under synd och förtappelse (1 Mos 3). Djävulen sådde ju tvivel i henne och sa, "Ni skall visst inte dö!". Vad Djävulen försöker så i människan är detta: "Inte ska väl Gud som är så god låta er dö eller straffas så hårt för att ni äter av en frukt." Redan i Lustgården står alltså gudsordet i centrum och Gud håller sitt löfte och människan blir lagd under synden och döden, för att hon inte trodde Guds ord; "ty om ni äter av det ska ni med visshet dö".

Kort därefter kommer också vad som ofta kallas för den första profetian om Jesus Messias: Han [Messias] skall krossa ditt huvud och du [Satan] skall hugga honom i hälen (1 Mos 3:15).

Tron på Guds ord, att hålla allt Guds ord för sant, är därför vad som skiljer den rättfärdige från syndaren. Det finns ingen värre synd än att inte tro Gud. Därför säger också Jesus: Därför sade jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ty om ni inte tror att Jag Är, skall ni dö i era synder. Joh 8:24

"om synd, ty de tror inte på mig" Joh 16:9

Så har vi ett löfte om evigt straff för de som inte tror och evig frälsning för de som tror i en slutlig dom där all räkenskap görs upp.

Nu dröjde ju domen för Jerusalem hela nära 40 år och människor kan tycka att någon fullständig domsdag som den Gud utlovat vid Jesu återkomst inte är för handen. Men så gör inte Jesu troende, utan de tror med visshet att domen drar sig närmare och att den kommer som en tjuv, så som den innestängde de dömda i Jerusalem och de inte kunde finna en utväg. Denna nådetid ger Gud oss för att vi ska ändra sinne och ge rum i hjärtat för tron och sanningen i Jesus Kristus, allt medan Gud låter sig finnas och medan den trånga porten till himmelriket fortfarande är öppen. 

Därför, medan Gud låter sig finnas, ska vi söka honom natt och dag i ordet och i bönen. Söka hans rika nåd och frid i tron på vår gode Herre Jesus som frälser oss undan denna fruktansvärda dag och ger oss evigt liv tillsammans med honom. Allt detta beroende av att vi tror allt Guds ord och håller det för sanning att Jesus är Herren och frälsaren och att Gud evigt ska straffa de som inte tror och evigt ska frälsa de som tror.

I det andra stycket av evangelietexten får vi läsa att Mammon har tagit plats i templet, hur människorna gjort templet till en rövarkula och hur Jesus i helig vrede driver ut rövarna. Vi kan tänka oss att det var höga priser på offerdjur och växelkurser i templet, sådan är ju världen att hon gärna blir dyrare ju närmare attraktionsmålet man kommer och det kan ha varit rena ockerpriser i dessa verksamheter i templet. Ockerpriser eller ej, templet var inte en plats för handel utan som Jesus säger "ett bönens hus". Vi kan också läsa att i samband med detta planerade översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare att döda Jesus. Det var ofta dessa mäktiga judar som förfogade över verksamheterna och även dess inkomster. Arkeologiska fynd har visat upp en mängd reningsbad (mikveh) i anslutning till templet och man tror att dessa ägdes av samhällets rikaste och mäktigaste, ofta religiösa, högt uppsatta figurer. Det var alltså av kärlek till Mammon och sin makt och rikedom som dessa hatade Jesus och ville få honom dödad. 

Så säger också Jesus träffsäkert om dessa i bl a Matt 6:24:

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Så är också Mammon denna sista tidens största religion och avgud och har kommit in i Guds tempel också i denna sista tiden. Hela världen ränner nu efter Mammon och ett mammonistiskt samhällssystem har införts eller håller på att införas i hela världen. Vi ser t o m tvångskonsumtion, abonnemang och ting som människor tvingas ha för att ens kunna betala räkningar och fungera ekonomiskt i den onda tid och värld vi lever i, alltmer insnärjda och förslavade i ett ekonomiskt och teknologiskt sammanvävt system. Att Mammon i Bibeln har fått behålla sitt arameiska namn är en understrykning av urkyrkan för att ingen ska missta sig på betydelsen av denne store avgud och detta Satans dugliga redskap. Framförallt ska det lyftas för oss som lever i de allra sista dagarna, så att vi förstår och belyser den onda världen och pekar på frälsningen i tron på Herren Jesus.

Precis som domstalet om Jerusalem i evangelietextens förra del har denna del om Mammon och rövarna i templet en direkt och stark anknytning till den sista tidens dom och vår Herre Jesu snara ankomst, den dag som kommer som en tjuv om natten. Ser vi på världen i vår tid och sammanhangen i gudsordet kan vi förstå att dagen är mycket nära och ju mer den närmar sig, desto viktigare är det att hålla sig till Herren Jesus i ordet och i bönen, att leva i, genom och för honom. Då ska hans nåd och frid vara med oss när vi i hjärtat tror och med munnen bekänner Herren Jesus.

Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. Därför, mina älskade, eftersom ni väntar på detta, gör allt ni kan för att leva i frid, rena och oförvitliga inför honom och räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning. 2 Pet 3:8-15

För om vi verkligen tror, då tror vi alla Guds starka varningar och vill fly Mammon och alla avgudar, så att vi också befinns helt troende, vi som tror på Guds nåd i Herren Jesus. Må Gud hjälpa oss till detta, att stå fasta och vissa i hela sanningen och få nåd och kraft att leva i den, Gud till lov och ära, genom Herren Jesus Kristus. Hans är äran och lovprisningen i evighet. Amen.

Gudstjänst: Nionde söndagen efter Trefaldighet

 Denna söndags gudstjänst hämtas från Immanuelförsamlingen. Evangelietexten är Matt 25:14-30 och temat de goda och trogna tjänarna och den onde och late tjänaren. Fler gudstjänster kan ses via denna länk: https://missionsprovinsen.se/live/

Sjunde och åttonde söndagen efter Trefaldighet

 

P g a resa kommenteras förra söndagens evangelietext från Huspostillan här, tillsammans med dagens text, med stöd av Huspostillan. Överlag görs i denna serie om kyrkoåret försök att kärnfullt och kort lyfta huvudbudskapen i texterna.

Sjunde söndagen efter Trefaldighet

Den gångna söndagen var temat i Huspostillan hämtat från Mark 8:1-9 och det andra brödundret som Jesus utförde för att bespisa de tusentals som samlats för att höra honom ute i ödemarken. Kärnan i evangelietexten, och även Luthers utläggning i Huspostillan, handlar om att Gud vill ge dem som kommer för att del av hans ord både av den andliga maten och den kroppsliga. Håller vi oss till Jesus och till ordet så ska Gud också förse oss med allt vi behöver för både ande och kropp. I grunden handlar det om att vi ska förtrösta på Gud och att inte, som världen gör, bekymra oss över kroppens behov. 

Så lovar ju också Jesus att om vi först söker Guds rike så ska vi få allt det andra vi behöver (Matt 6:24-34). Nu ser vi också senare i Mark 8 att lärjungarna bekymrar sig för att de hade glömt att köpa bröd och Jesus påminner dem då om brödundret och mängderna mat som blev över.

Här är det viktigt att tro på Guds löften och att förlita oss på att han ska uppfylla de löften han ger oss. Detta är att hålla Gud och hans ord för sanning. Så gjorde också Abraham som trodde Gud och löftet som han fick och den tron tillräknades Abraham som rättfärdighet.

Åttonde söndagen efter Trefaldighet

Här är evangelietexten hämtad från Matt 7:15-23 i slutet av Jesu bergspredikan (Matt 5-7) och Jesus varnar för de falska profeterna och hur vi ska känna igen dessa. Vi vet också att många ska föras vilse (se ex.vis Matt 24, Luk 21). När Bibeln använder ordet många eller något som helst förstärkningsuttryck så är det verkligen en förstärkning, d v s många i det här fallet. Här är det viktigt att förstå att en Guds profet är mer än en siare. Ordet profet i grekiskan betyder; förkunnare, talare, talman. En Guds profet manar, förmanar, tröstar och varnar Guds folk. Jesus varnar oss alltså för falska förkunnare av Guds ord, människor som förvränger sanningens evangelium om vår Herre Jesus och Jesus säger oss att vi ska känna igen dessa på deras frukt. 

Gemensamt för dessa falska profeter är olika former av gärningsläror som för människor bort från sanningen och Guds nåd och frälsning som enbart finns i tron på Herren Jesus Kristus. Sådan är både människan och människans religioner, att hon gärna vill bli förtjänt av sin frälsning. Luther kallade somliga av dessa mer moderna former för "svärmare" och "vederdöpare". Idag kan vi känna igen dessa på de många tecken och under som man säger sig ha del i, tillsammans med spådomar och mycket annat bland det som vi kan kalla för tecken-religiösa. Mammon är också central bland några av dessa (framgångsteologi/prosperity gospel) och vi vet att ingen kan tjäna två herrar samtidigt (Matt 6:24, Luk 16:13).

De goda gärningarna är av Gud och inte människan och frälsningen är enbart i Jesus Kristus som fullgjort allt i vårt ställe och offrat sig själv för oss (Joh 6:28-29, 14:12). Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem (Ef 2:10). Må Gud helga och bevara oss i sanningen och lära oss att förstå och tro detta. Amen.

Gudstjänst - Sjätte söndagen i Trefaldighet

Livesänd gudstjänst kan med fördel ses hos någon av Missionsprovinsens församlingar.

Idag gör vi ett sammandrag av Luthers Huspostilla och hans texter för denna gudstjänst. Evangelietexten är från bergspredikan, Matt 5:20-26:

20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, skall ni inte komma in i himmelriket. 21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. 22 Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. 23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. 26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.

Detta kan vara en svår text att förstå. Här gör Luther en intressant utläggning i det att han håller den förolämpade som den som riskerar domen om han inte är villig till försoning och att förlåta den som förorättat honom. Många har nog läst texten som att den förste bär hela skulden och står risk att dömas i Guds domstol. Men läser vi Guds ord som det alltid ska läsas, i förhållande till helheten, ser vi att båda har ansvar för att försoningen blir verklighet (v 25). Så här förklarar Luther sin förståelse av texten:

Följ därför Kristi råd. Ödmjuka dig inför Gud och bekänn din synd. Förlika dig med din nästa och låt vreden fara. Kom sedan och offra din gåva. Du hör här, att du annars icke får ha något att göra med Gud, eftersom han icke vill låta ditt offer och din bön behaga sig. Det är detta Kristus menar, då han säger: lägg ned din gåva där framför altaret. Han vill därmed ha sagt: Du kan i alla fall icke vinna något inför Gud med denna gåva.

Detta gäller nu den ena parten, den som förolämpat sin nästa och givit anledning till vrede. Han bör icke endast ödmjuka sig inför Gud och bekänna, att han har gjort orätt, utan han bör också göra det inför sin nästa. Sedan får han vänta förlåtelse av Gud.

Men Herren har också en förmaning till den andra parten, den som är förolämpad och tycker sig ha god anledning att vredgas. Denne skall gärna förlåta och icke låta länge krusa sig. Ty det, säger Herren, har med sig en stor fara. Ty om du låter länge be dig och icke är villig till förlikning, så kan din motpart överlämna saken åt domaren, det är till Gud i himmelen, och säga: "Herre, jag har gjort vad på mig ankommer. Hos dig finner jag nåd, men icke hos människor. Nå väl, jag lämnar saken i dina händer."

Om nu Gud finner dig i en sådan sinnesstämning, hur tror du väl att hans dom utfaller? Han tar dig, som icke vill förlåta eller glömma, och överlämnar dig åt rättstjänaren och låter kasta dig i fängelse. Och därifrån slipper du icke ut, förrän du har betalt den yttersta skärven. Det vill säga, att där icke mer skall vara någon nåd att få, såsom det också heter i Luk. 6:38: "Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Så vill Herren ha det, att man å ömse sidor skall vara barmhärtig, låta vreden falla och visa vänlighet den ene mot den andre. Annars står femte budet där och anklagar oss, att vi är mördare inför Gud, och då skall han icke heller låta straffet utebli.

Så skall de kristna lära och leva. Och om vi icke flitigt övar detta, så ådrager vi oss Guds misshag och skadar oss själva icke blott till gods och liv utan också till själen, såsom Herren här hotar.

Evangelietexten är ett allvarligt bud till oss kristna och hur vi ska förhålla oss till varandra och en i högsta grad aktuell text för alla tider. Här lär oss Jesus att mord har en moder, vilken är förbittring, vrede och hat. Det är i hjärtat handlingen föds och den som hatar och är vred är redan i syndens grepp och en brödramördare (1 Joh 2:9, 3:15, 4:20). Mord är den yttersta konsekvensen av våra redan fördärvade hjärtan. Så är också de onda orden och tankarna frukter av ondska i hjärtat (Matt 15:18-19). Jesus går därför till roten av det onda och visar vilken väg vi måste ta, vilket är fredens och försoningens väg. Vi tror också att Jesus själv är Vägen (Joh 14:6). Han är också vår rättfärdighet, den som inte bara predikar lagens djupa mening utan den som också uppfyller hela lagen (Matt 5:17), i vårt ställe för att vi, liksom de skriftlärda och fariséerna, inte kan hålla lagen (Rom 3:20). I honom tillräknas vi rättfärdighet genom tron (Rom 3:26, 4:5) och att tro på Jesus är att hålla Guds ord för sanning och gärna lyda det genom den Helige Ande som är trons gåva, allt efter den nåd Gud ger oss. Om vår rättfärdighet är Jesus, då överträffar den de skriftlärdas och fariséernas och vi är stadda på Vägen till himmelriket.

Här säger alltså Herren Jesus att också vi kristna kan hamna i Guds domstol, redan i detta livet och medan vi anser befinna oss på Vägen till himmelriket. Därför ska vi noga akta oss för att göra vår broder illa på något sätt, eller att inte förlåta den som gjort oss illa. Det är ett mycket starkt allvarsord och en kraftig varning till oss. Här ser vi flisan och bjälken och Fader vårs "såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro", för att nämna några lärdomar från Kristus.

Sanningen är en helhet och denna evangelietext bildar också en väv med Jesu lära i stort. Den broder som anser sig förorättad måste därför noga granska sitt eget öga så att det ser klart i denna sak. Må ingen gå till Gud i orätta ärenden och själv riskera tillrättavisning. Och ska vi bli förlåtna måste vi själva förlåta andra och med det mått vi mäter med ska det mätas upp åt oss.

Så ska vi alltså vandra tillsammans på Kristi Väg och lyda honom när han befaller: 

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Joh 13:34

Gudstjänst: Apostladagen

Denna söndag har bloggen tagit del av två gudstjänster från Missionsprovinsens församlingar:

Mariakyrkan i Uddevalla och Immanuelförsamlingen i Göteborg. Båda läggs ut nedan. Evangelietexten är från Luk 5:1-11 och temat när Jesus tar till sig sina första lärjungar, Simon Petrus, Jakob och Johannes, fiskarna som blev människofiskare.

Gudstjänst - fjärde söndagen efter Trefaldighet

Missionsprovinsens Gudstjänster kan ses på https://missionsprovinsen.se/live/

Evangelietexten är från Matt 7 eller Luk 6:36-42 (Huspostillan) och temat är barmhärtighet, självinsikt, förlåtelse och liknelsen om flisan och bjälken. Det knyter också an till förra veckans tema om det förlorade fåret och det förlorade myntet. Där fick vi två perspektiv, det himmelska och det jordiska, den himmelska glädjen över en syndares omvändelse och den jordiska glädjen över ett återfunnet mynt. Den senare liknelsen var möjligen mer begriplig för det judiska, religiösa etablissemanget som älskade Mammon och sitt höga anseende bland folket (ex; Luk 16:14-15). Jesus hotade ju deras ofta stora inkomster som man fick från affärsverksamheter i och kring templet men också deras inflytande och makt eftersom många drogs till Jesus och hans undervisning. 

Det judiska samhället på Jesu tid var grymt mot sådana som ansågs som syndare och starkt fördömande mot dessa människor som hamnade i ett socialt utanförskap. Jesus bryter dessa normer och visar istället barmhärtighet och tar sig an dessa, samtidigt som han visar på synden hos de som dömer och fördömer.

Jesus håller upp en spegel åt oss för att vi ska se oss själva och vår egen förtappelse men också hur vi har bemötts med barmhärtighet av Gud och därför är skyldiga att också visa andra barmhärtighet. Vikten här ligger i att inte jämföra oss med andra för ingen av oss är utan synd. Flisan och bjälken är på djupet en varning för att jämföra och mäta oss med andra (se även Luk 18). För att mäta behövs referenspunkter och måttstock. När vi jämför oss med andra fäller vi en orätt dom och ser ofta oss själva som bättre. Därför heter det att så som vi mäter upp ska det mätas upp åt oss. Vi ser den andres fel och brister men överser gärna med våra egna. Detta var ju också de religiösa judarnas problem, deras självrättfärdighet, dömande av andra och brist på ödmjukhet inför Gud och barmhärtighet mot människor. Textens kärnbudskap är att själva visa andra den barmhärtighet som Gud har visat oss och att ge och mäta upp med det goda vi fått av Gud och att alls inte jämföra och dra slutsatser i saker vi varken har kunskap eller myndighet i.

Bara att sätta oss i jämförelsens domarsäte är en grov synd, ty det sätet är reserverat för vår Herre Jesus som dömer sant, rättfärdigt och rättvist. Guds är både domen och nåden så låt oss förbli i hans nåd och lyssna och ta till hjärtat hans ord och förbli i honom i tron. Må vi förbli och växa i hans kärlek och barmhärtighet. Amen.