Man dömd för tankebrott i Storbritannien - bad tyst nära abortklinik

 

"Allt jag gjorde var att be till Gud." Det är Adam Smith-Connors ord efter att ha blivit dömd i brittisk domstol för tankebrott. Han bad tyst till Gud för sin döde son i närheten av en abortklinik, vilket är olagligt i Storbritannien. Straffet blev villkorlig dom och 9000 pund i "åtalskostnader" (ca 125 000 kr).

Skulle Adam inom två år ha oturen att befinna sig inom 150 m. från en abortkliniks "buffertzon" och be tyst, eller begå annat brott, kan han få fängelse.

Bön, även tyst sådan, är reglerat i brittisk lag om det sker inom s k "buffertzoner". En ny lag utvidgar buffertzonerna till 150 m.

https://www.youtube.com/watch?v=hjUphe7mktE&t=5s (Adams film: "what is the nature of your prayer today", kvinnlig polis förhör Adam på plats)

2023 arresterades en ensam kvinna av sex snabbt utryckande poliser för samma brott då hon bad tyst i närheten av en abortklinik i Storbritannien. Hon stämde senare polisen och fick skadestånd. 

Tankebrott har setts som science-fiction efter George Orwells klassiker "1984", en roman som blickade in i en föreställd framtid och ett samhälle styrt av en totalitär diktatur. Tankebrott, enligt Orwells roman, är när en medborgare tänker på sätt som är olagligt enligt diktaturen.

Samtidigt har brottsligheten ökat kraftigt i Storbritannien de senaste tio åren och är nu på rekordnivåer (2023/2024).

https://adfinternational.org/en-gb/news/guilty-army-vet-convicted-for-praying-silently-near-abortion-facility

Att vaka och att ha en relation med Gud i Herren Jesus

   I evangeliet, i breven och framförallt i anslutning till ord om den sista tiden får vi höra att vi ska vaka. Denna uppmaning upprepas flitigt av Herren Jesus och senare hans apostlar. 

Men vi får också till oss ett annat ord, om de som Herren inte känner vid sin ankomst och den kommande domen. Han säger till de fem oförståndiga jungfrurna i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 att han inte känner dem. Likaså kastas den onde och oduglige tjänaren ut i mörkret i liknelsen om talenterna i slutet av samma kapitel. Liknelserna i Matt. 25 följer det s k "talet om tidens slut" i Matt. 24 och är en allvarlig varning till alla troende.

 Att just bristen på olja är direkt kopplad till att brudgummen stänger jungfrurna ute förstår vi eftersom bristen på olja är enda skillnaden mellan de oförståndiga och de kloka jungfrurna. Att den oduglige tjänaren inte kände sin herre, d v s Jesus, ser vi tydligt i hur han framställer Herren, som "hård" o s v.

Så vi har två saker som utgör dessa som inte blir frälsta, de som Herren inte känner och de som inte känner Herren. 

Och det blir lika tydligt att båda dessa kategorier saknar samma sak, d v s den personliga relationen till Jesus. En relation där bön sker i ande och sanning (Joh. 4:23-24), där den troende öppnar sitt hjärta för Gud och hoppas och tror att Gud vill allt gott för oss. Vikten av en personlig relation, en relation som inte kan lånas eller kopieras av någon annan som de oförståndiga jungfrurna i sin desperation hoppades på, att låna olja av de kloka. Nej, sa de kloka, oljan räcker inte till både oss och till er. Var och en måste ha sin egen personliga relation med Herren. Fil. 2:12-13.

Det är en relation vi arbetar på genom att vara i bönen och ordet, vår vilja att leva i Guds verk och vilja, att göra våra hjärtan och önskningar kända för Gud och att lära känna Herren mer och mer (ex: 1 Kor. 8:3; Fil. 3:10; 4:6; Hos. 3:6). Så att han må känna oss och vi honom. Att Gud redan känner alla människor vet vi. Men den kristne gör sig själv känd för Herren och det är skillnaden. Full öppenhet och förtröstan på Gud i Herren Jesus i allt. I våra allra värsta svagheter och brister, med våra behov och önskningar kan vi komma till honom, allt kan vi lägga på honom och söka hjälp för. Då gör han sig också känd för oss, i all sin godhet och kärlek och i all sin goda vilja gentemot oss. Matt. 7:7-11; Joh. 16:24.

Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?" Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. Joh 14:23-26

21 söndagen efter Trefaldighet (Hovmannen i Kana, Joh. 4:46-54)

 

Så kom han tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kapernaum. När han hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad att han skulle komma ner och bota hans son som låg för döden. Jesus sade till honom: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." Mannen sade till honom: "Herre, kom ner innan mitt barn dör!" Jesus svarade: "Gå, din son lever." Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick. Och medan han ännu var på väg, möttes han av sina tjänare som sade att hans son levde. Han frågade vid vilken timme han hade blivit bättre. De svarade: "I går vid sjunde timmen lämnade febern honom." Då förstod fadern att det hade hänt just den timme då Jesus hade sagt till honom: "Din son lever." Och han själv och hela hans familj kom till tro. Detta var det andra tecknet som Jesus gjorde sedan han hade kommit från Judeen till Galileen. Joh. 4:46-54

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/21_son_e_tref.htm

Två aspekter av tron ställs fram i evangelietexten, tron på vem Jesus är och ordet som Gud har talat. Här finns ingen åtskillnad; tro på Gud är också tro på hans ord, annars är inte tron giltig. Tron på ordet är också tron på Gud som talat ordet, genom sin egen mun eller genom sina profeter och apostlar (ex: Sak. 7:12; Joh. 3:34). Texten lär oss att endast denna kompletta tro, på Gud och på hela Guds ord, är den enda giltiga tron och den tro som frälser en människa. Eftersom Gud inte kan ljuga vet vi att hela ordet är sant och bevarat åt oss. Det är den tro som för oss in i Guds saliga rike och som låter oss gripa alla Guds löften och bud i tron.

Hovmannen trodde på Jesus, vem Jesus var, att han hade makt att göra detta. Ryktet om Jesus hade tveklöst nått honom. Han "gick på ordet", han gick iväg i tro på löftet och med hopp. Detta är Guds vilja med oss, att vi ska tro och lita på honom utan att se och inte beroende av under och mirakel (Joh. 20:29). Bara Gud är värd denna tro, fulla förtröstan och tillit. Och när vi tror så, då blir vi mirakel genom Guds verk med oss. Då öppnas våra ögon och vi ser skatten som vi säljer allt för att köpa och få del i.

Reformationen stred mot förvanskningen av Guds ord och mot mänskliga traditioner och religiösa infall. I vår tid är striden i huvudsak densamma. Men idag säger vår tids religiösa att Guds ord inte är av Gud utan av människor som levde för länge sedan och att det därför måste anpassas till vår tid. Deras föränderliga gud och deras församling ska alltså anpassa sig till människornas synder och infall och deras gud har ingen som helst makt att varken ge människan sitt ord, d v s sitt verk och sin vilja, eller att bevara det. På så vis har dessa lämnat Gud när de har övergett ordet och anpassat sig till världen som är deras verkliga gud (Ords. 1:20-33).

Men den kristne har visshet om att Gud gett sitt eget ord, ett ord som är detsamma och håller genom millennierna och som bevaras av Gud själv, till sina barns frälsning och vägledning. Detta ord, Guds verk och vilja, är ett evigt och oföränderligt ord, så som också Gud som givit oss ordet och löftena är evig och oföränderlig (ex: Ps. 102:27; 119:89; Matt. 5:18; 24:35). Detta vet inte den kristne av sig själv, utan genom den helige Ande som genom tron tagit sin boning i var och en som tror och blivit döpt och som helgar oss i sanningen som är Guds ord (Joh. 17:17). 

Huspostilla:

Således tjänar detta underverk först till att lära oss rätt känna Herren Kristus. Ty det visar oss, att han inte blott är en människa, som i allting är lik andra människor, utan också en evig allsmäktig Gud. Ty han är en herre över död och djävul och kan med ett enda ord skaffa hjälp emot dem. Därför bör vi lära oss, att, när vi är i nöd, söka hjälp hos honom mot djävulen och dennes gärningar, såsom också mannen här gör. [...]

Så vill vår käre Herre Kristus vara nådig även mot oss, om vi blott har allvar och i en rätt förtröstan på honom söker hjälp hos honom. Detta bör vi inte tvivla på. Ty han är av sin himmelske fader sänd och har kommit till jorden, för att han skulle göra oss fria från djävulens tyranni och försätta oss in i sitt himmelska rike. Den som söker och begär hans hjälp mot synd och död, han skall därför förvisso finna den här. [...]

Det andra om vilket man brukar tala i denna berättelse är, att vi här har ett särskilt tydligt exempel på tron, av vilket vi riktigt och säkert kan lära oss, vad tron är. [...]

Men här står vad den rätta tron är. Ty den är inte något annat än att tro, att det som Kristus talar och lovar är sant och utan allt svek. Ty dessa två stycken hör ihop: att Gud lovar och att vi med hjärtat håller oss därvid och inte tvivlar på, att det är sant, fastän vi ännu inte har det eller ser det. Där nu löftet är och vi av hjärtat tar emot det och tror att det är sant så som det lyder, där finns den rätta levande tron. [...]

Lär dig alltså här, vad det vill säga att tro. Det är nämligen intet annat än att inte tvivla på Kristi ord och löfte, utan hålla det för visst och sant. Ty ordet lovar ju, att det aldrig skall slå fel, även om vi ännu inte ser eller känner det. Ty det är det utmärkande för tron, att den håller sig vid och tror det som ännu inte är för handen. [...]

Vi erfar också alla, den ene så väl som den andre, att vi genom synden är så fördärvade, att alls ingen rättfärdighet finns hos oss. Eftersom ordet förkunnar oss syndernas förlåtelse och rättfärdighet för Kristi skull, så kan detta ord inte fattas på annat sätt än genom tro. Därför förhåller det sig också så med en kristen, att fast han inte är något annat än en syndare, så är han dock genom ordet och tron utan synd, ren och rättfärdig. Dit hjälps han av tron. [...]

Likväl lyser i all denna jämmer och nöd ordet för oss och lär oss att förtrösta inte blott för detta timliga livet utan också för det eviga. Vi som tror har det ju inte i händerna. Vi känner det inte och kan inte ta på det. Men det är lovat i ordet och vi tror på det. Och det är säkert, att denna tro inte skall svika oss, ty den vilar på Guds ord, som är evigt och allsmäktigt. [...]

Vi förnimmer hos oss synd och död. De låter sig oupphörligt märkas och erfaras. Om du nu inte vill hålla dig vid ordet utan släpper det och dömer efter som du känner dig, så kommer synden att föra dig i ångest och förtvivlan och döden att med makt fördärva dig.

Men hur gör en kristen? Han erkänner att han är en syndare och vet, att han har döden att vänta. Men så vänder han sig om och håller sig vid ordet, så hårt han kan, och säger: "Kristus har dött för mig. Därför är jag fri från synden och kan inte dö. Varken djävul eller död har någon del i mig, ty Kristus har uträttat och betalt för mig, vad jag var skyldig." Detta är att tro rätt, och det är omöjligt, att den som så håller sig till ordet kan bli besviken eller bedragen.

Mellanöstern: Om SvT:s partiska rapportering och legitimering av antisemitiskt läckage bland medarbetare

  Efter SvT:s tydligt partiska och desinformativa rapportering och legitimering av antisemitismen i Sverige blir det alltmer akut att få bort och lägga ner ett alltmer samhällsskadligt "Public Service". Medarbetare inom SvT har kommit med fruktansvärda lögner om judar och om Israel och hålls om ryggen av SvT, vilket bara än mer stärker bilden av SvT som raka motsatsen till att vara en oberoende och opartisk organisation. Om man, som jag, varit tveksam till att be bort PS, så bör det nu stå klart var vi är i detta. Public Service är helt enkelt vid en punkt som är ohållbar. För samhällets samlade anständighet och trovärdighet måste PS bort. Judehat, eller det "finare" ordet antisemitism, får aldrig accepteras eller tolereras i ett civiliserat och anständigt samhälle. Det måste bekämpas med kraft och orubblig tydlighet för att hindra det från att växa. 

Skadan som "Public Service" orsakar samhället överväger nyttan med råge. Och då talar vi bara om ett kapitalt misslyckande i ett ämne, som fått katastrofala konsekvenser för landets judiska folkgrupp, och inte hur man bidragit till allvarliga samhällsproblem genom att inte sköta sitt uppdrag utan istället koncentrerat sig på att snedvrida information och vilseleda befolkningen för att gynna vänsterideologiska paradigm. SvT:s samhällsskadliga praxis handlar lika mycket om det som man medvetet utelämnar som det man väljer att förstärka. Såsom skuldbeläggningen av Israel för deras försvarskrig mot flera terrororganisationer som samtidigt attackerar landet och som använder civila som mänskliga sköldar. Men det senare hör vi sällan eller påminns om utan det är en ständig propaganda mot Israel, till förmån för Hamas och Hizbollah och därmed Iran, terrorstaten som ligger bakom detta kaos i Mellanöstern. Denna enögda rapportering legitimerar och underblåser antisemitism.

Oerhört allvarligt, mycket samhällsfarligt och fullständigt oacceptabelt. Alla som har någon makt att påverka för att korrigera en urspårad massmediekultur gör klokt i att ta sitt ansvar och sin moraliska skyldighet på allvar och att reagera och agera. Annars kommer man att få höra, på den dagen, vad gjorde du åt detta?

SvT:s partiska rapportering och "journalistiska" arbete med Mellanösternkonflikten är också medvetet vilseledande eftersom man medvetet och upprepat använder direkta felaktigheter, som att man stödjer dödssiffror från Gaza på information från "den palestinska myndigheten", vilket inte är möjligt eftersom den palestinska myndigheten endast verkar på Västbanken och inte i Gaza, vilket man vet. I själva verket är det Hamas som kontrollerar hälsodepartementet i Gaza och som rapporterar antalet döda och skadade, vilket SvT försöker dölja genom dessa fabrikationer. Detta trots att oberoende undersökningar visat kraftigt överdrivna dödstal, en tydlig strategi från Hamas att påverka opinionen i Väst med syfte att sätta press på Israel. Något som lyckats tack vare SvT:s och andra västerländska, vänsterlutande massmediers partiska ståndpunkter i konflikten, tillsammans med en avgrundsdjup intellektuell lågkonjunktur och en förbluffande djup ledarkris i Väst. 

Dessutom stödjer sig SvT och andra ofta på Al Jazeeras rapportering. Al Jazeera ägs av staten Qatar som är en av Hamas största finansiärer och som också skyddar och härbärgerar tunga Hamas-medlemmar. Al Jazeera är alltså en Hamas-vänlig källa som inte håller för en källkritisk granskning, men bevisligen har Västvärldens vänsterorienterade massmedier frångått alla journalistiska och akademiska principer. 

Det har också rapporterats att flera journalister från Al Jazeera haft anknytning till Hamas och Islamiska Jihad, uppgifter som kommer från dokument som Israel hittat i tunnlar och Hamas-högkvarter i Gaza.

Det är väl känt att Al Jazeera varit det enda media som kontinuerligt haft många medarbetare på plats i Gaza och att västerländsk media i stort sett unisont upprepat propaganda från Al Jazeera för den västerländska mediakonsumenten. Så också svensk Public Service. 

Public Service arbetar alltså aktivt med att underminera Israels politiska ställning i vårt land, öka och legitimera hatet mot Israel och mot judar, och med detta banar man också vägen för ökad antisemitism, något som i allt högre grad oroar judar i Sverige. Det bör oroa alla som har ett fungerande förnuft och en moral kompass. Det kan omöjligt tolereras eller accepteras i ett anständigt samhälle.

Den systemiska och kulturella antisemitismen i svenska massmedier i allmänhet, och PS i synnerhet, är naturligtvis oerhört allvarligt men det finns heller ingen fungerande kontrollapparat för detta Public Service, då Granskningsnämnden är ett sedan länge etablerat skämt som granskare, och inget politiskt kurage finns att antingen kraftigt och målmedvetet reformera Public Service, eller helt avveckla den på sikt samhällsomstörtande verksamheten.

Om vi ser oss kallade att vaka och värna det goda samhället och få bort det onda i vår mitt har vi inget annat, och inte heller ett bättre val, än att vända oss till högre ort. Där kan vi lägga fram vår sak i detalj så får han som dömer rättvist döma efter sin vilja. 

Be att Gud, vår Fader, vill befria oss från denna oerhörda skam som dessa människor drar över vårt land och ta bort orsakerna till denna urgamla ondska som fått slå rot och växa i landet. Och att Gud i sin visdom och barmhärtighet utbyter det onda i landet mot sitt goda och fortsätter dra fram, avslöja och avvisa ondskan i landet. Tacka Gud för vad han kommer att göra och redan gjort i detta arbete och håll ut i bön till honom och tvivla aldrig. Be att Guds goda vilja får ske i detta och i allt och att hans ord har framgång, vilket är absolut nödvändigt för att rädda landet från det sluttande plan man nu är på.

Etiopierns bibeltips

 Att läsa Bibeln högt, i lugnt tempo, är väldigt nyttigt.

I Apg 8 läser vi om den etiopiske hovmannen som Filippus blev sänd till. Filippus blev tillsagd av den helige Ande att hålla sig tätt intill vagnen som hovmannen färdades i. Då hörde Filippus att han läste ur profeten Jesajas bok. 

FN i fritt fall - struntade i att upprätthålla resolution 1701

   Det här får vi inte höra i svenska massmedier men skandalerna och den massiva kritiken kring FN duggar allt tätare internationellt och blir allt skarpare. Från en uppenbart partisk och pro-palestinsk position har det visat sig att FN också varit direkt medverkande orsak till kaoset i regionen. Man har hållit UNRWA bakom ryggen och tillåtit indoktrineringen av barn i Gaza och på Västbanken samt insmugglingen av vapen till Hamas, stöld av bistånd m.m., m.m. 

Nu blir det ännu värre genom att man också struntat i att upprätthålla sina skyldigheter och den resolution (no. 1701) som skulle säkra freden mellan Hizbollah och Israel. FN:s "fredsbevarande" styrka, UNIFIL, var placerad i södra Libanon för att upprätthålla resolution 1701, en resolution som skulle innebära avväpningen av Hizbollah och andra väpnade grupper förutom den libanesiska armén och att säkra området söder om Litani-floden i södra Libanon. Detta för att terroristgrupperna inte skulle kunna beskjuta Israel eller genomföra terrorattacker mot Israel, över gränsen mellan Libanon och Israel. 

Istället har FN och UNIFIL helt struntat i sitt åtagande och inte bara struntat i att avväpna Hizbollah utan också tillåtit Hizbollah att bygga upp sina positioner direkt under näsan på UNIFIL. Det rapporteras att Hizbollah grävt tunnlar ca hundra meter från UNIFIL:s posteringar.

Redan samma dag som attacken den 7:e oktober gick socialistinternationalens tidigare ordförande och nuvarande FN-chefen, Antonio Guterres, ut och sa att Israel delvis hade ansvar för terrorattacken; attacken hade ju "inte skett i ett vacuum", som han valde att uttrycka det. Men det är bara ett av Guterres många uttalanden som visar på dennes tydligt anti-israeliska ståndpunkt. Och det ligger helt i linje med hans marxist-socialistiska ideologiska fostran, vilken alltid gör gemensam sak med Islam i kampen mot Väst och Israel, mot kyrkan och det judiska folket.

Dagen efter terrorattacken den 7:e oktober 2023 började Hizbollah, som FN skulle ha börjat avväpna 2006, att beskjuta Israel från sina positioner, rakt under näsan på FN:s UNIFIL-styrkor, från just det område söder om Litani-floden där Hizbollah inte skulle få vara enligt resolution 1701. Och sedan dess har UNIFIL stått och tittat på under ett år medan Hizbollah beskjuter Israel.

FN:s rätta ansikte visar sig nu och det är inte det vackra ansikte man sminkat upp inför världen. Tvärtom ser vi en kraftigt vänsterlutande, antisemitisk, genomkorrupt och dysfunktionell organisation som bör överges och kastas i papperskorgen där också organisationens värdelösa resolutioner ligger.

20 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 22: kungasonens bröllop)

 

Jesus talade än en gång till dem i liknelser: "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. Ty många är kallade, men få är utvalda." Matt. 22:1-14 https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/20_son_e_tref.htm

Evangelietexten visar på vikten av att tacka ja till Guds inbjudan till sin Sons, Jesu Kristi bröllop. Många har tackat nej, och tackar än idag nej till denna inbjudan, att ta emot Jesus som Messias och frälsare. Man söker lyckan i denna världen och vänder ryggen till den sanna saligheten som bara finns i Kristus. Texten är direkt riktad till judarna på Jesu tid som ratade honom och orden visar på hur Gud likväl tänker fylla sitt hus genom att gå ut till hedningarna. Och det är också ett ord till vår tid och en varning att inte rata inbjudan utan tacka ja till Jesus och Guds bröllopsinbjudan. Och att, väl på bröllopet, bära bröllopskläderna, Konungen, Sonen och bruden till heder och ära.

Vi läser om hur Guds utsända tjänare slås ihjäl på grund av denna bröllopsinbjudan, som om ratandet i sig inte vore illa nog. Inbjudan börjar redan med profeterna som förkunnade Messias ankomst och dödades under det gamla förbundet och fortsätter med Guds martyrer, med början hos Johannes Döparen. Idag fortsätter motståndet mot det goda budskapet om Jesus, man motarbetar Guds ord, förvränger, förvanskar och förnekar. Och i många delar i världen förföljs och dödas kristna för sin tro och för evangeliet. Försök, den som kan, att förstå den Guds nåd som vilar över oss (Ps. 33:22) och håller emot denna oräkneliga armé av motståndare på alla flanker, i himlarymderna och i världen, och som bevarar oss i sitt ord. 

Lägg märke till hur "både onda och goda" samlades in till bröllopet. Detta eftersom bara Gud är god (Mark. 10:18; Luk. 18:19) och den som tror sig vara god är lika beroende av Guds nåd i Herren Jesus som den som inser att den är ond. Den som tror sig vara god ska här ta sig i akt för att tänka att den inte behöver Jesus eftersom den inte gör något ont. Nej, synden är lagd i och på alla och "alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23). Lägg väl märke till det.

Vi kan därför läsa att inte alla som tackat ja till inbjudan och kommit till bröllopet var värdiga. En person på bröllopet var inte klädd i bröllopskläder, utan kom till bröllopet iklädd sin egen rättfärdighet, sina smutsiga trasor och av synden fläckiga kläder. Bara i förtröstan på att Kristi rättfärdighet allena gör oss rättfärdiga och friar oss från synd, har vi den rätta, rena och vita bröllopsklädseln. Vi är bara värdiga i Jesus Kristus, det är hans rättfärdighet som klär oss. Och det är genom att tro allt hans ord och hålla fast vid det, såsom vi blivit lärda (Matt. 28:20), som han vill klä oss i den rätta och rena klädnaden (Jes. 61:10).

Ur Huspostilla:

Här skall man först lägga märke till, vad som menas med himmelriket Det är nämligen inte ett konungarike här på jorden, utan det är ett rike i himmelen. Och i det riket är Gud själv ensam konung. Det riket är den kristna kyrkan, och den finns här på jorden. Herren använder denna liknelse om ett bröllop, därför att konungens Son, vår käre Herre Kristus, tagit kyrkan till sin brud. Himmelriket skall därför förstås på det sättet, att det finns här på jorden, men ändå inte är ett världsligt eller timligt rike, utan ett andligt och evigt. Med oss kristna här på jorden förhåller det sig nämligen så, att vi redan mer än till hälften befinner oss i himmelriket Ty vi är där med själen och anden, fast i tron. Och till slut skall också kroppen komma efter.[...]

Så bör vi då först och främst lära oss, att himmelriket är vår Herres Kristi rike, och att det finns, där ordet och tron finns. I detta rike har vi i hoppet evigt liv. Och om vi ser på ordet och tron, så är vi där rena från synden och fria från döden och helvetet. [...]

Konungen blev vred och sände ut sitt krigsfolk, nämligen romarna, vilka han tog i sin tjänst. Dessa dräpte mördarna, brände upp staden i eld, och förfor så grymt med judarna, att de sålde dem billigare än sparvar, nämligen trettio för en penning. Då blev det ett ömkligt skriande och klagande, som kunde ha bevekt Gud själv i himmelen. Men de hade ju velat ha det så. De hade länge festat, och låtit förgäves predika för sig. Nu fick de till slut betala kalaset och Gud ville inte mer lyssna till dem. Tag dig därför väl till vara. (Luther refererar här till romarnas förstörelse av Jerusalem och templet år 70 e. Kr.)

Vi har också mycket annat på oss, som med rätta förtörnar vår Herre Gud. Vrede, otålighet, girighet, omsorger för vår utkomst, onda lustar, otukt, hat och andra laster är alltsamman stora och förskräckliga dödssynder. Och de går i svang och tar överhand över allt i världen. Likväl är dessa synder att räkna för intet i jämförelse med föraktet för Guds ord. Och det föraktet är så stort och allmänt i alla stånd, att man väl må gråta och jämra sig däröver. Det är också säkert, att om man blott skulle låta ordet få framgång och hålla det i ära, så skulle Gud ha tålamod med andra synder både länge och väl. Men det vill världen inte alls. Den är mätt på ordet, föraktar det och vämjes vid det, liksom en sjuk vid mat och läkemedel. Därför vredgas Gud över en sådan vrånghet och straffar den. 

[...]Dråp, äktenskapsbrott och tjuveri har ändå stundom med sig ånger, så att hjärtat blir förskräckt och önskar att det vore ogjort. Ty där är ändå ingen som håller sådant för rätt. Men att man inte beflitar sig om att höra ordet eller rent av föraktar och förföljer det, däröver gör sig ingen något samvete. Just därför är det också en sådan förskräcklig synd, att både land och folk till slut går under genom den. Ty när synden inte erkännes så kan där omöjligen bli bot och bättring. Så har det gått med staden Jerusalem och med alla konungariken.

Vårt land får också en gång sitt straff. Ty synden ropar alltjämt upp till himlen och lämnar inte Gud någon ro. Därför måste han vredgas och säga: "Jag har givit er min käre Son, min högsta och käraste skatt. Jag vill också gärna tala med er och lära och undervisa er om, hur ni skall få evigt liv. Men jag finner ingen som vill lyssna till mig. Därför måste jag låta straffet komma." Om detta säger Herren själv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda." Joh. 3:19.

Så har det gått med de kristna i österlandet, i de sköna länder som turkarna [muslimerna] lagt under sig. Och inte heller vi vill nu längre höra eller tåla evangelium. Därför får vi i stället höra på och dras med de partier som djävulen uppväcker, vederdöparna och sakramentssmädarna. Så går det, när man föraktar och inte vill lyssna på Guds ord. Detta är den största och svåraste av alla synder. Därför följer också därpå det största och svåraste straff. Vår Herre Gud skulle gärna se, att vi föll på knä för ordet och skrev det, inte bara i böcker med gyllene bokstäver, utan också i våra hjärtan. Men så vill världen alldeles inte ha det. Nej. hon kan knappast tåla, att det finns skrivet i böcker och ljuder från predikstolen. Hon vill ha djävulen i sitt hjärta. Och han regerar henne också mer än tillräckligt. [...]

Alltså har vi här att lägga märke till denna Herrens allvarsamma predikan mot judarna. Han bestraffar dem för att de hade föraktat bröllopet, d.v.s. bespottat det heliga evangelium, när det predikades för dem, samt dräpt tjänarna. [...]

Låt oss därför inte följa deras exempel utan med flit och angelägenhet höra ordet. Och låt oss framför allt hålla dem, som inbjuda till bröllopet, i all ära, samt älska och värdera dem för deras Herres skull, som har sänt ut dem. Så skall Gud vara med oss i all nöd. Han skall hjälpa och beskydda oss och till slut ge oss det eviga livet för sin Sons, vår Herres Jesu Kristi skull, han som är vår käre brudgum. [...]

Likväl är en avgjord sanning, att denne konungen inte bara vill inbjuda alla till sin Sons bröllop, utan också kommer att se efter, om de inbjudna har klätt sig brudgummen till ära. 

[...] Och då skall du inte tänka, att du skall kunna smyga dig undan. Konungen skall få syn på dig och draga fram dig, antingen på den yttersta dagen eller i din sista stund. Och han skall säga till dig: "Finner jag dig här, du som har namnet och kallas kristen, men likväl inte tror, vad en kristen bör tro? Aldrig i hela ditt liv har du med allvar frågat efter, hur du skall kunna bli fri från synden och bli from och salig. Alla dina tankar har varit vända till gods, ära och goda dagar. Därför kommer du nu så sotig och osnygg. Bort med dig. Du får inte vara med bland dem som har bröllopskläder. [...]

[...] Därför måste den förskräckliga domen fällas över de kristna som inte tror, att man skall gripa dem vid händer och fötter och kasta dem i mörkret utanför. Det vill säga: de måste för evig tid ligga fångna med djävulen i helvetet och i helvetets eld. Händer och fötter är nämligen bundna, så att de inte kan göra sig lösa med några gärningar. Därtill får de ligga i mörkret och vara skilda från Guds ljus. De är berövade all tröst och vistas i evigt kval, ångest och jämmer, och får aldrig mer se någon gnista av ljus. 

[...]

Detta blir straffet för att man inte velat känna ej heller rätt använda den tid i vilken man var sökt, i det att man varit inbjuden och haft tillgång till nattvarden, dopet, evangelium och avlösningen, men likväl inte trott det eller gjort sig någon nytta av det. Herren vill alltså gärna lära oss och få oss till att erkänna, hur stor nåd som bevisats mot oss därigenom, att vi är bjudna till denna saliga måltid, där vi skall finna frälsning från synd, djävul, död och evig jämmer. Den som nu inte vill med tacksamhet ta emot detta utan försmår en så stor nåd, han skall till straff därför lida den eviga döden. Ty här är blott två ting att välja på: antingen tro och taga emot evangelium och bli salig, eller att inte tro och bli evigt fördömd.

[...]

Så är nu detta summan av dagens predikan, att Herren vill både locka och skrämma oss, så att vi lär oss att med allvar fatta och tro ordet, och hoppas hans glada tillkommelse, när han kommer åter på den yttersta dagen för att förlossa oss ur all nöd och hjälpa oss till både kropp och själ.

Det förläne oss den allsmäktige Gud, vår nådige Fader, genom sin Son Jesus Kristus och den helige Ande. Amen.