Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig. När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder." Matt. 18:21-35
|
Texten kallas ofta för "liknelsen om den obarmhärtige tjänaren" och är ett svar på Petrus fråga som i sin tur ställs efter att Jesus förklarat den kristna interna rätten i v. 15-20. Liknelsen handlar om vår skyldighet att förlåta våra medkristna i Herren Jesus. Att det är just våra medkristna framgår av orden "broder", "tjänare" och "medtjänare". De gudlösa är inte Guds tjänare och inte heller våra bröder eller medtjänare. Bröder blir vi endast i Herren Jesus Kristus, då vi får en och samme Gud och Fader.
Vi har i andra stycken i Jesu evangelium lärt att vi ska förlåta "människorna deras synder" för att själva få förlåtelse (Matt. 6:15). Ty med det mått vi mäter ska det mätas upp åt oss. Samma princip gäller också våra medtjänare i Herren. Dessa är vi var och en skyldiga att förlåta om de förbrutit sig mot oss, och precis som Gud förlåter oss varje dag för Jesu Kristi skull finns ingen gräns för förlåtelsen som vi därför är skyldiga att ge andra.
Petrus vet alltså redan detta, att vi ska förlåta människorna vad de gjort mot oss, från Jesu tidigare undervisning. Hans fråga ställs nu specifikt om förhållandet mellan bröder i Herren och är en följdfråga på vad Jesus säger om förlåtelse mellan bröder i föregående verser. Det är en bra fråga som Petrus nu söker klarhet i, eftersom det fanns en gammal rabbinsk, utombiblisk, föreställning om att man tre gånger skulle förlåta, alltså en begränsning av antalet gånger. Petrus tar nu till i "överkant" och undrar om han skulle förlåta sin broder "ända upp till sju gånger".
Men Jesus är konsekvent också här och vi ser hur principfast Gud är, vilket vi ska glädja oss över eftersom vi, till skillnad från världens flytande etik och moral, då får stor och tydlig klarhet i Guds vilja. Vi ser tydliga och fasta moraliska och logiska principer och principen här är barmhärtighetens princip (ex; Matt. 5:7):
Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
Därför bör vi alltid, när vi dagligen ber Gud om förlåtelse för våra synder, tänka på världens människor, och medtjänare som försyndat sig mot oss i tankar, ord eller gärningar, oss vetande eller ovetande. Mycken synd mot oss kan ske i det fördolda, att man tänker, talar handlar illa mot oss bakom våra ryggar. Mycken synd mot oss kan därför samlas på en syndares huvud oss ovetandes vilket ställer syndaren i omedelbar fara för straff.
.
Därför ber vi "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Eftersom vi ber Gud om förlåtelse för det vi vet och det vi inte vet att vi gjort fel, så ska det också vara när vi förlåter "dem oss skyldiga äro", d v s allt vad människor felat gentemot oss, allt ska vi förlåta dem, utan gräns eller begränsningar. Guds vilja är att ingen människa ska gå förlorad och det måste också vara vår vilja om Guds Ande bor i oss.
Samtidigt som det är en förlåtelse "av hjärtat" (v. 35) är det ingen lättvindig förlåtelse. Och kanske just för att förlåtelsen inte är lättvindig är den också av hjärtat. Så bör vi förstå att synd begången mot oss är det vi som förlåter och att det är synd också mot Gud och synd som Gud har bokfört. Därför bör vi med insikt om allvaret be för de som gör illa mot oss och för deras omvändelse och välsignelse. Men som sagt, det ska inte vara en lättvindig förlåtelse utan vi ska förstå allvaret och den fruktansvärda fara en sådan syndare lever under. Synd mot en annan människa är inte bara en synd mot den människan utan också mot Gud.
Har vi den bönen så har vi en rätt förståelse av denna bönedel i Fader vår och kan vi be detta av hjärtat, i Ande och sanning, med förståelse för allvaret och faran för syndaren, så vet vi att vi är i Herren och i helgelsen och att Guds och Kristi Ande bor i oss (Joh. 14:23). Så förstår vi i förlängningen av denna barmhärtighetens gudomliga logik att budet om att be om förlåtelse och att själva förlåta andra också är en trons spegel. Och har vi inte detta Kristi hjärta så kan vi be om det och Herren ska höra och vilja ge oss vad vi behöver och ber om när vi ber i tro. Trons bön är en tillit och visshet om denna Guds goda vilja gentemot oss, att han genom den helige Ande ska utföra sitt verk i oss.
Denna trons spegel är mycket viktig och om vi i detta hittar fel så är vi i fara, eftersom oförmågan att förlåta kommer av köttet och vreden av att ha blivit kränkta, som Herren själv säger i Matt 5:22. Så får det under inga omständigheter vara utan vi måste utbe denna Guds vilja med oss i Herren Jesus, att bli förlåtande gentemot människornas små skulder till oss för att vår Herre förlåtit oss vår obetalbara skuld som han själv efterskänkt oss och betalt på lidandets och dödens kors.
Jesus befaller oss i Joh. 15:17:
Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.
Huspostilla, utvalda stycken (hela bör läsas)
Petrus hade frågat Herren, hur han borde förhålla sig, om hans broder syndade mot honom, hur ofta han borde förlåta honom, och om det kunde räcka med sju gånger. Då svarar Herren honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju." Det betyder, att bland kristna skall syndaförlåtelsen inte ha något mått eller någon gräns. Den ene skall alltjämt förlåta den andre och akta sig för att hämnas. Ty hämnden tillhör Gud ensam. Och man skall låta honom behålla sitt majestät och sin makt oförkränkt. Det är detta som hela denna liknelsen bevisar. [...]
Därför angår denna befallning inte den yttre ordningen här i världen, där det, som sagt, finns olika ämbeten och personer. Utan den gäller himmelriket, i vilket vi alla är jämlikar och har blott en enda herre över oss, av vilken vi alla skall njuta denna förmån. Detta himmelrike tar sin början redan här nere på jorden. Det kallas med ett annat namn för den kristna kyrkan på jorden, och i den regerar Gud med sitt ord och sin Ande. [...]
Men varför vår Herre Kristus vill ha det så, det visar han klart och med flera skäl i liknelsen om de två tjänarna och konungen.
Det första skälet är, att vår käre Herre Kristus vill, att hans kristna skall tänka på vilken nåd Gud har bevisat dem, då han likväl, om han velat, haft så många och stora anledningar att straffa oss och tillfoga oss allt ont. Men eftersom vi nu, utan vår förskyllan eller värdighet, fått röna barmhärtighet, så bör vi förhålla oss på samma sätt mot vår nästa. [...]
Detta är nu vår lära, som vi, Gud vare lov, har rätt och ren i våra kyrkor, nämligen att vi får syndernas förlåtelse, evig rättfärdighet och evigt liv endast genom tron på Kristus, d. ä. genom Guds nåd och barmhärtighet. Detta ser vi på tjänaren, som är skyldig en så stor summa, men får den efterskänkt av nåd, utan förtjänst och utan någon god gärning, blott därför att han håller sig till nåden och ber om det. [...]
Kort sagt, hela denna predikan går ut på att Gud vill förlåta oss och alldeles för intet ta oss till nåd och efterskänka all vår skuld. Om denna nåd påminner Herren oss här, för att vi skall förhålla oss på samma sätt emot varandra och i allt visa varandra välvilja och vänlighet och inte räkna för noga med vår nästa. Då beter vi oss såsom kristna, vilka fått nåd och som därför också bör bevisa nåd mot var och en. Detta är det första skälet som Herren här anför, och därmed vill han lära oss vilket som är den rätta vägen till salighet, på det att vi måtte få nåd och syndernas förlåtelse.
Det andra skälet är detta: Herren vill att vi skall rätt bedöma och väl överväga den skada och oförrätt som tillfogats oss av andra. Vi skall då finna, även om vi väger med guldvikt, att skulden som vi har till vår Herre Gud förhåller sig till det som vår nästa är skyldig oss, så som tiotusen pund till ett hundra penningar. Detta skall då beveka oss, att när Gud efterskänkt oss en så stor summa, vi å vår sida inte heller räknar så noga med nästans lilla skuld, utan låter den gå genom sållet och är benägna till vänskap. [...]
Lägg edra synder i en vågskål och er nästas i den andra, och gör så som eder himmelske Fader har gjort med edra många och svåra synder. Då är ni rätta kristna.
Det tredje skälet ligger däri att Herren i liknelsen kallar oss allesamman för tjänare. När samme tjänare, säger han, kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar Även detta bör beveka oss till nåd och avskräcka oss från att hämnas. Ty vi är alla blott tjänare och har samme herre över oss. Och det är en herre som både kan och skall straffa oss för det onda som var och en av oss gör. Vi skall låta hans makt och rätt ha sin gång och inte hindra honom därvid. Ty han kan inte tåla, att du griper in i hans ämbete och vill göra det som det tillkommer honom ensam att göra. Därom säger han på ett annat ställe: "Min är hämnden och vedergällningen." [...]
Det fjärde skälet är detta: vad vinner en människa med, att hon inte rättar sig efter denna lära, och inte vill efterskänka något utan blott vredgas och straffa, utan att tänka på hur stor Guds nåd mot henne är och hur liten nästans skuld är och denna är ju ändå hennes medtjänare, över vilken hon inte har något att säga? Hon uträttar därmed intet annat, än att denna stora obilligheten och obarmhärtigheten inte längre kan hållas hemlig. Andra kristna får se den och blir mycket bedrövade över den, samt kommer inför Herren och berättar allt för honom. Detta vill säga så mycket som att den helige Ande, som bor i de kristna, bedrövas genom denna obarmhärtighet. Det gör dem ont och de suckar till Gud därom. [...]
Liksom fromma människors förbön inte är overksam eller förgäves, så är alltså den allmänna förbannelsen, det allmänna klagandet över de onda, inte heller overksamt eller förgäves. Därför vill Herren här förmana oss att inte förakta denna allmänna förbannelse utan vara vänliga och barmhärtiga mot våra medtjänare. [...]
Herren kallar tjänaren inför sig. Här har vi det femte skälet, nämligen att om du inte vill bevisa barmhärtighet mot din nästa utan hämnas på henne och straffar henne, så kommer Gud inte att tiga still därtill utan ställer dig till ansvar. Detta skall ske på den yttersta dagen. Då skall det förskräckliga utslaget fällas, att du skall överlämnas åt fångknektarna, tills du betalar allt.
Vad har du då, arma människa, vunnit genom din vrede? Annars kunde du haft en nådig Gud och bli lös och ledig från alla dina skulder, om du velat bevisa barmhärtighet mot din nästa och haft fördrag med hennes oförrätter. Men nu vill Gud inte heller förlåta dig, utan räkna med dig lika noga, som du räknar med din nästa. Det är ju en genomdålig och bedrövlig affär, när du, för ett öres skull, och hellre än du vill kvitta det, förlorar hundratusen kronor. Och denna jämförelse är likväl allt för ringa i förhållande till vad det i verkligheten innebär, att en människa inte kan få syndernas förlåtelse, utan i evighet måste bli kvar under Guds vrede och onåd.
Därför gör också Herren denna slutsats: "Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder." Han kallar oss för varandras bröder. Då kan ju ingen fiendskap eller ovanlighet tålas. Men nu är vi alla så bristfulla, att vi aldrig kommer att kunna leva tillsammans med varandra så, att inte emellanåt den ene med ord eller gärningar eller på något annat sätt förolämpar den andre.
Den lära som vår käre Herre Kristus i dag låter predika för sina kära kristna, är alltså den, att vi skall lägga band på oss själva, inte ge vreden lösa tyglar, utan väga vår skuld till Gud mot nästans skuld till oss och vara glada, att båda blir borttagna. [...]
Den som nu finner sitt hjärta så förhärdat i vrede och hat, han må därför ta för sig detta evangelium, besinna sig och be Gud om förlåtelse, för att han så länge behållit vreden mot sin nästa. Han må också strax börja att av hjärtat förlåta, på det att Guds vrede och dom inte må överraska honom, utan också han få sina synders förlåtelse och evigt liv genom Kristus, som är allas vår återlösare och saliggörare. Detta förläne oss allas vår nådige Gud och Fader i himmelen. Amen.