Jungfru Marie bebådelsedag (Luk. 1:26-38)

 

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in och sade till henne: "Gläd dig, du benådade. Herren är med dig." Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: "Frukta inte, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut." Maria sade till ängeln: "Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig."Ängeln svarade henne: "Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son. Och se, din släkting Elisabet skall på sin ålderdom också få en son. Hon som man har sagt är ofruktsam, hon är nu i sjätte månaden. Ty för Gud är ingenting omöjligt." Maria sade: "Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Och ängeln lämnade henne. Luk. 1:26-38

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Marie_bebdag.htm

Det som sägs ovan av ängeln Gabriel är central kristen bekännelselära. Därför bekänner vi inför Gud och Världen:

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria

Messias ankomst är det största som hittills skett med mänskligheten och vi ser det genom de många under och änglabesök som befäster vikten av att Frälsaren och Guds Son kommer till jorden för vår frälsning från synd och död. Det är löftet som getts genom profeterna som nu uppfylls och befäster Guds trofasthet och sanningen i hans ord och löften. Det är trevligare att skriva om denne gode Gud och hans Son och detta underbara löfte som nu ska uppfyllas. Men givet hur detta under i vår tid har förnekats måste uppmärksamheten riktas mot denna allvarliga förnekelse som inte var aktuell på Luthers tid men tragiskt är det i vår tid. Denna förnekelse måste bemötas och bekämpas.

I det här inlägget ska det därför bara kort sägas något om det stora under som sker med jungfrun Maria och som blivit en stötesten till fall för många, i det uppblåsta förnuftets, den skenbara kunskapens och otrons tid i vilken vi lever. Och vad undret betyder för bekännelsen. Framförallt är det inom det religiösa ledarskapet och inom akademiska kretsar som man haft förtvivlat svårt att våga stå upp för detta otroliga mirakel att en jungfru blir havande genom den helige Ande och blir moder till Guds Son, Jesus Kristus. Inför detta vetenskapligt osannolika skäms de högreligiösa akademikerna inför sina sekulära fränder och man förnekar denna viktiga bekännelselära för att inte förlora anseende i Världen. Samtidigt som man förnekar så proklamerar man trosbekännelsen i kyrkorna. Den anden känner vi till, som säger ett i ena rummet och ett annat i det andra. Ja, i kyrkan förställer man sig men i Världen slingrar man sig. Gud vare tack att Gud berett oss utvägar i form av bibeltroende präster och pastorer och nybildade troende församlingar som håller fast vid ordet och inte förhandlar med världens otro och förnekelse. För detta må vi tacka ofta och be att vi blir bevarade i sanningens tro och att Guds ord har framgång ibland oss och alla människor (1 Pet. 4:11; Apg. 6:7; 12:24; 19:20).

De riktigt stora miraklen, som jungfrufödseln, ska inte tolkas bokstavligt heter det. Detta för att inte väcka anstöt och hån från de höga kretsar i vilka man figurerar. Man förnekar Guds ord för att gå Världen till mötes i sin förnekelse och otro och för att undvika Världens dom. Men med detta kommer en stor dom uttalad från Ordet själv; att den som förnekar honom ska också han förneka inför sin Fader (Matt. 10:33). Och man sår tvivel i församlingarna som om det första inte vore illa nog. Men för en kristen är Skriften ingen smågodisbutik utan Guds heliga och sanna ord, givet oss till vår frälsning. Bara den som håller fast vid ordet som sanning kan bli frälst. Ty de fega ska Gud straffa (Upp. 21:8). Detta är allvarsord. Såsom Gud hållit allt han lovat ska han också framgent hålla allt sitt ord.

Nej, det är ingen allegori vi läser om utan ett konkret faktum att Jesus är avlad av den helige Ande. Att detta ska ske sägs av ängeln Gabriel själv direkt till Maria vilket befäster att det ska ske som Gud har talat genom sin budbärare och ängel. Det är ingen slump att Jesus uttalar domen över förnekarna och knyter det till den stora domens dag, en dag som rycker allt närmare. I detta kan vi alla komma att prövas och då gäller det att ha vakat och stå upp för den frälsande sanningen och erkänna och bekänna allt Guds ord, även när man hånar oss.

Så vad är det man förnekar? Ängeln säger ju att "därför ska också barnet kallas heligt och Guds Son". Man förnekar alltså Jesus som helig och Guds Son, d v s man förnekar helt och hållet evangeliets hörnsten, Kristus. Petrus uppmanar oss att hålla Herren Kristus helig i våra hjärtan och att alltid vara beredda att svara var och en som begär att vi förklarar det hopp vi äger (1 Pet. 3:15). Petrus varnar oss därmed att bli förnekare eller att göra eftergifter i tron. Låt oss ta det till oss och be för att församlingen samlas och står upp för sanningen. Om inte församlingen tror kan den inte klaga över att Världen inte vill tro eller att kyrkor stängs i brist på tillbedjare. Låt oss uthålligt be för att ordet har framgång ibland oss och i Världen. Och igen, låt oss tänka på uppmaningen från Petrus att alltid vara beredda att svara. För dessa frågor behöver vi förbereda oss och vara beredda på att de kan komma när som helst och i de mest obekväma sammanhang. Gud hjälpe oss i detta. Förtröstar vi på Gud i Kristus sker allt till det bästa.

Huspostilla (utvalda stycken)

Denna högtid firas på grund av det stycke i vår trosbekännelse, där det heter: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria." Detta är nämligen en viktig och oumbärlig trosartikeL Om inte skriften så tydligt och kraftigt undervisade oss om detta, så skulle vi inte ens kunna drömma något sådant. Alla andra kvinnor föder ju barn på ett och samma sätt genom sin mans tillhjälp. Vem skulle väl då kunna tro, att Gud skulle ställa fram denna enda jungfru och med henne företaga något nytt, något som aldrig förut i världen varit hört och inte heller härefter skall inträffa, så länge världen står, nämligen att hon blir moder, inte genom någon man, utan endast genom den helige Andes verkan. Det är omöjligt för förnuftet, säger jag, att veta eller tro detta. Ty detta rättar sig efter det vanliga talesättet: om jag gör och tror som andra, gör jag inte något galet.

Men en kristen måste alldeles förkasta det talesättet och i stället säga: "Om jag vill vara kristen, måste jag tro och göra det som andra inte gör." Guds verk tycks vara dåraktiga och omöjliga men är likväl stora och sker på ett underbart sätt. Så är det också med detta, att Maria, den rena jungfrun, blir moder utan att någon annan människa på jorden än hon själv vet om det. Det låter ju galet och omöjligt. Hade något sådant hänt förut, så kunde det förefalla sannolikt och bli trott. Men att Gud utväljer denna jungfrun ensam bland alla kvinnor och gör ett sådant underverk med henne, är något alldeles otroligt. Därför är de kristna ett särskilt slags folk, som är kallat till att predika och tro sådana artiklar, som inför världen innehåller idel dårskap och orimlighet. Men just därför skall de så mycket flitigare höra predikan och lära Ordet. Ty den som utanför Guds ord vill spekulera över sådant, är snart förlorad. Nu firar man emellertid denna högtid för att denna artikel om Kristi avlelse skall förbli fast och viss i de kristnas hjärtan. Alltså vill vi betrakta denna artikel, så som evangelisten skriver därom och lära oss hur denna underbara händelse gick till.

[...]

Det är också ett kraftigt vittnesbörd mot de villolärare, som inte velat låta Kristus vara en evig, allsmäktig Gud, att ängeln här säger: "Han skall kallas den Högstes son." Man skall alltså predika och tro om honom, att han är Guds Son. Vi vet ju, vad som menas med en son, nämligen en som är född av någon. Är nu Jesus, som är född av jungfru Maria, Guds Son, så följer därav, att han är Gud. Ty vad Gud föder, måste vara av hans väsen, art och beskaffenhet, d. ä. lika evigt, allsmäktigt, rättfärdigt och levande. Man må vrida sig hur man vill, så kan dock den som inte vill bedraga och förvilla sig själv, inte komma förbi dessa ord. Utan han måste låta det barn, som är fött av jungfru Maria, vara sann, evig och allsmäktig Gud. Detta ger ju också ängeln tillkänna, då han i fortsättningen säger: "Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."

[...]

Hur man nu skall komma till denne konung och detta eviga rike, får ni höra predikas om året runt, kära vänner. Man skall ta emot evangelium, fast tro vad Kristus lovar oss och sätta all sin förtröstan och tillförsikt till honom, som genom sin död och uppståndelse förvärvat sig ett sådant rike. Ty att han gjort det, betyder att han hjälpt oss från evig död till evigt liv. Ty om det riket skall evigt bestå, måste han också ha människor som lever evigt. Han skall vara konung över Jakobs hus. Det är alltså fråga om människor, inte om änglar, inte heller om oskäliga djur. Skall nu människorna leva evigt, så måste synd och död skaffas bort. Det livet borde vi söka efter och förakta det timliga livet här nere. Men vi gör vanligtvis tvärtom och bär oss åt så, att man tydligt kan förstå, att vi skulle alldeles glömma det eviga, om vi hade fullt upp av det timliga.

[...]

Om denna händelse är det som man på denna högtid skall predika, på det att den trosartikeln må bli befästad bland oss, att vår käre Herre Kristus, som är avlad av den helige Ande, är både sann Gud och sann människa i en person. Det skall vara vår berömmelse emot djävulen och alla varelser, att vi fått den äran, att Gud själv är och kallas vårt kött och blod. Så nära har han inte förbundit sig med någon varelse som med människan. Redan det vore nog att bereda oss stor glädje, att han vill bo i människan och umgås med henne. Men nu har han till och med själv blivit, vad vi är och kommit oss så nära, att han har en sådan natur, en sådan kropp och själ som jag och du har, endast med undantag av att allt hos honom är heligt men hos oss syndigt. Denna ära, som Guds Son bevisat oss, arma människor, förtryter djävulen på det högsta. Ty han unnar oss inte den berömmelsen, att vi kan säga: Mitt kött och blod är Gud, sitter där uppe i härlighet och regerar himmel och jord.

Därför är vi skyldiga att tacka Gud för denna nåd och gåva, att han insatt oss i så stor och hög ära och låtit sin Son bli människa. Annars ser det ofta ut som om Gud skulle vara fiende till världen. Men här ser vi, att det inte är sant, eftersom han befryndat och förbundit sig så nära med oss människor, att han inte endast velat bo i oss utan själv personligen bli människa.

Denna nåd firar vi i dag. Och vi gör det för att tacka Gud för att han genom sin Sons heliga födelse har helgat vår orena och oheliga födelse och utgjutit den välsignelsen över oss alla, att vi genom honom skall bli heliga och saliga. Och därtill har vi hans kära ord, det heliga dopet och den högvärdiga nattvarden.

Gud, vår nådige Fader, sände sin helige Ande i våra hjärtan, att vi må detta tro och därigenom bli evigt saliga. Amen.

Kyndelsmässodagen (Jesusbarnet i templet, Simeon; Luk 2:22-32)

 

När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren." De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag. På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel." Luk. 2:22-32

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Kyndelsmass.htm

Ofta finns det inte utrymme att skriva all text som behövs för att försöka beskriva ett litet stycke evangelietext, ibland ser man för sitt inre öga hela böcker som kunde skrivas bara om några verser, och detta stycke är verkligen inget undantag. Här finns i dessa korta rader mycket grundläggande om tro, om Gud själv, om människan, synden och döden för att nämna något i dessa rika evangelieverser.

Om tron får vi lära oss att Simeon hade trott på Guds löfte om Messias och såg fram emot hans ankomst. Genom denna Simeons tro hade han fått ett ytterligare löfte direkt från Gud, att han skulle se Frälsaren med egna ögon innan han dog. Vi ser väldigt tydligt att Simeons rättfärdighet och gudfruktighet kommer av tron på Guds ord. Även kristna idag har ett löfte att se fram emot och det är att Jesus kommer tillbaka i härlighet som vi såg i förra predikotexten baserad på Matt 25. 

Messias kommer från en enkel och oansenlig familj, inte från rika och mäktiga vilket säkert förväntades av folket och deras ledare, mycket i evangeliet tyder på det. Bl. a. när det knotas om att Jesus är en enkel snickarson. Men Simeons tro har gjort honom rättfärdig, inte bara till namnet vilket vi får när vi tror, utan i sinne och handling. Därför ser inte Simeon till det yttre utan har kommit dithän att det yttre och pråliga inför Gud och död har förlorat sitt bländsken. Detta har han vunnit med tiden genom den helige Andes verk som alltså nu leder honom till platsen i templet där Jesus bärs fram. Vi ser att den helige Ande är verksam bland troende judar, d v s de som sätter ordet före lagen.

Det finns mycket att säga om denna evangelietext men en sak är den särskilt lämpad för och det är vad vi kan kalla för inlevelseläsning. Det är ett mycket bra bibelstudieverktyg som innebär att läsa ett litet berättande stycke och leva sig in i händelsen från olika personers perspektiv och ställa många frågor. Så är all bibeltext bra att studera men det kräver lite mer tid på små stycken.

Huspostilla (utvalda stycken)

Här har vi en mycket lärorik berättelse och därjämte en god predikan och profetia, som den åldrige Simeon offentligt framsäger i templet om barnet Jesus. Den hör med till de andra uppenbarelserna. genom vilka detta barn skulle bli känt i världen, i synnerhet bland sitt eget folk.

[...]

Strax skyndar han fram till barnet, vilket han med glädje tar ur moderns armar, omfamnar och kysser. Därefter håller han för alla en skön predikan om vad han trodde om detta barn. För folket var detta säkert en rätt underlig predikan. I synnerhet torde prästerna ha hållit den gamle Simeon för en dåre. Ty barnet Jesus var sex veckor, likt andra, och dessutom hängde det anstötliga vid det, att det var av fattigt folk som inte hade något anseende. Men Simeon låter sig inte förvillas utan säger rent ut: "Detta barn är det som vi alla måste göra oss rätt nytta av; så vitt vi annars vill bli saliga, inte bara vi judar utan också hedningarna och hela världen."

Käre gamle Simeon, hur vet du detta? Hur kan du se det på barnet? Det är ju ett likadant barn som alla andra. Man bär ju året om in många barn i templet, som är av förnämt folk och av vilka det göres stor ståt. Ja, detta är det rätta undret, detta är den helige Andes uppenbarelse. Däröver måste Josef och Maria förundra sig och förstå, att den helige Ande är med den gamle mannen och talar ur hans mun. Ty annars kunde Simeon omöjligt veta, vad de båda, Maria och Josef, endast av en ängel hade hört och lärt.

Härav ser man, hurudan församlingen då var, och hur den helige Ande upplyste och regerade henne. I Jerusalem fanns översteprästerna, Herodes, de skriftlärda, leviterna och fariséerna. Dessa frågade varken efter skriften eller efter Messias. De tänkte inte på annat än hur de skulle kunna leva i stor ära, makt och prakt.

Å andra sidan fanns där en fattig, liten och ringa hop, Maria och Josef, Sakarias och Elisabet, herdarna, Simeon och profetissan Hanna. Dessa hade sin förhoppning och tröst inte till det som världen tillhörde utan till löftet om Kristus. Därpå väntade de, därav fröjdade de sig, därför blev de också delaktiga därav. Men översteprästerna fick vara utan.

Så går det till än i dag. Den rätta kyrkan är en fattig, liten, ringa och föraktad hop, som har sin tröst i Gud och hans ord. Med detta sysselsätter den sig, något annat frågar den inte efter. Påven däremot och hans anhang, som ger sig namnet, att de är den rätta kyrkan, vill inte ge sanningen rätt i fråga om Gud, Kristus och hans ord. De kommer inte heller att finna sanningen, så länge de endast frågar efter det som tillhör denna världen och vill berömmas såsom kristna, därför att de har mer makt, myndighet, gods och penningar än andra kristna.

[...]

Vi skall därför flitigt tacka Gud för hans nåd, att han frälst oss från sådan blindhet, så att vi nu kan se det sköna och saliga ljus, som Simeon här talar om. Må vår käre himmelske Fader i sin nåd låta oss behålla detta ljus och därmed upplysa oss, trösta oss, göra oss glada och låta oss bli evigt saliga. Amen.

"Gud är dårars beskyddare" - Det kristna, sydbohusländska kulturarvet och berättelser från kriget

 Citatet kommer från en berättelse i dokumentärfilmen nedan. Det är andra världskriget och södra Bohusläns fiske- och sjöfartsbefolkning är av nöden tvingade ut på ett minerat Västerhav. 91 svenska fiskare förlorar livet under andra världskriget. Många styr mot fisket i Östersjön där man istället riskerar anfall från luften. Sedan har man på detta resor hem till den minfyllda västkusten. Här har senare svenska marinen lagt ut drivminor som tar flera svenska fiskares liv. 

I södra Bohuslän är sedan gammalt, och än idag, den kristna tron starkt förankrad och blir nu under brinnande krig och livsfara en livlina. Under senare hälften av 1800-talet slår tron rot på allvar i södra skärgården, inte minst som en reaktion på kriminalitet, smuggleri och fylleri ute på öarna men också genom många förluster av liv till sjöss och i barnsäng, samtidigt som frikyrkorörelser tillväxer i landet. Redan innan kriget var livet till sjöss förenat med livkrävande förlisningar och olyckor. Nu riskerar man dessutom att när som helst gå på en mina, få en mina i trålen eller bli anfallna av flyg. 

I filmen berättar fiskare från tiden om vad de varit med om under tider av stor fara, förluster och sorg och hur tron har betytt mycket för skärgårdsbefolkningen. En tro som alltså redan var djupt förankrad hos många i skärgårdsbefolkningen väl före krigsutbrottet. Det finns mycket att undra över i detta såklart och det är lite av syftet med inlägget att vi får tänka lite inför de många frågor som väcks och som kanske idag känns avlägsna i vårt samhälle. 

https://fiske.zaramis.se/2014/12/25/katastrofer-som-drabbat-fiskare/