22 söndagen efter Trefaldighet

 

Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger? Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju. Därför är himmelriket likt en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter. Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt vad han ägde skulle säljas och skulden betalas. Tjänaren föll ner för honom och bad: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans. Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och gav honom fri och efterskänkte hans skuld. Men när tjänaren kom ut, träffade han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Han tog fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så skall jag betala dig. Men han gick inte med på det utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat vad han var skyldig. När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder." Matt. 18:21-35

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/22_son_e_tref.htm

   Texten kallas ofta för "liknelsen om den obarmhärtige tjänaren" och är ett svar på Petrus fråga som i sin tur ställs efter att Jesus förklarat den kristna interna rätten i v. 15-20. Liknelsen handlar om vår skyldighet att förlåta våra medkristna i Herren Jesus. Att det är just våra medkristna framgår av orden "broder", "tjänare" och "medtjänare". De gudlösa är inte Guds tjänare och inte heller våra bröder eller medtjänare. Bröder blir vi endast i Herren Jesus Kristus, då vi får en och samme Gud och Fader. 

Vi har i andra stycken i Jesu evangelium lärt att vi ska förlåta "människorna deras synder" för att själva få förlåtelse (Matt. 6:15). Ty med det mått vi mäter ska det mätas upp åt oss. Samma princip gäller också våra medtjänare i Herren. Dessa är vi var och en skyldiga att förlåta om de förbrutit sig mot oss, och precis som Gud förlåter oss varje dag för Jesu Kristi skull finns ingen gräns för förlåtelsen som vi därför är skyldiga att ge andra.

Petrus vet alltså redan detta, att vi ska förlåta människorna vad de gjort mot oss, från Jesu tidigare undervisning. Hans fråga ställs nu specifikt om förhållandet mellan bröder i Herren och är en följdfråga på vad Jesus säger om förlåtelse mellan bröder i föregående verser. Det är en bra fråga som Petrus nu söker klarhet i, eftersom det fanns en gammal rabbinsk, utombiblisk, föreställning om att man tre gånger skulle förlåta, alltså en begränsning av antalet gånger. Petrus tar nu till i "överkant" och undrar om han skulle förlåta sin broder "ända upp till sju gånger".

Men Jesus är konsekvent också här och vi ser hur principfast Gud är, vilket vi ska glädja oss över eftersom vi, till skillnad från världens flytande etik och moral, då får stor och tydlig klarhet i Guds vilja. Vi ser tydliga och fasta moraliska och logiska principer och principen här är barmhärtighetens princip (ex; Matt. 5:7):

Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.

Därför bör vi alltid, när vi dagligen ber Gud om förlåtelse för våra synder, tänka på världens människor, och medtjänare som försyndat sig mot oss i tankar, ord eller gärningar, oss vetande eller ovetande. Mycken synd mot oss kan ske i det fördolda, att man tänker, talar handlar illa mot oss bakom våra ryggar. Mycken synd mot oss kan därför samlas på en syndares huvud oss ovetandes vilket ställer syndaren i omedelbar fara för straff.

.

Därför ber vi "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Eftersom vi ber Gud om förlåtelse för det vi vet och det vi inte vet att vi gjort fel, så ska det också vara när vi förlåter "dem oss skyldiga äro", d v s allt vad människor felat gentemot oss, allt ska vi förlåta dem, utan gräns eller begränsningar. Guds vilja är att ingen människa ska gå förlorad och det måste också vara vår vilja om Guds Ande bor i oss.

Samtidigt som det är en förlåtelse "av hjärtat" (v. 35) är det ingen lättvindig förlåtelse. Och kanske just för att förlåtelsen inte är lättvindig är den också av hjärtat. Så bör vi förstå att synd begången mot oss är det vi som förlåter och att det är synd också mot Gud och synd som Gud har bokfört. Därför bör vi med insikt om allvaret be för de som gör illa mot oss och för deras omvändelse och välsignelse. Men som sagt, det ska inte vara en lättvindig förlåtelse utan vi ska förstå allvaret och den fruktansvärda fara en sådan syndare lever under. Synd mot en annan människa är inte bara en synd mot den människan utan också mot Gud.

Har vi den bönen så har vi en rätt förståelse av denna bönedel i Fader vår och kan vi be detta av hjärtat, i Ande och sanning, med förståelse för allvaret och faran för syndaren, så vet vi att vi är i Herren och i helgelsen och att Guds och Kristi Ande bor i oss (Joh. 14:23). Så förstår vi i förlängningen av denna barmhärtighetens gudomliga logik att budet om att be om förlåtelse och att själva förlåta andra också är en trons spegel. Och har vi inte detta Kristi hjärta så kan vi be om det och Herren ska höra och vilja ge oss vad vi behöver och ber om när vi ber i tro. Trons bön är en tillit och visshet om denna Guds goda vilja gentemot oss, att han genom den helige Ande ska utföra sitt verk i oss.

Denna trons spegel är mycket viktig och om vi i detta hittar fel så är vi i fara, eftersom oförmågan att förlåta kommer av köttet och vreden av att ha blivit kränkta, som Herren själv säger i Matt 5:22. Så får det under inga omständigheter vara utan vi måste utbe denna Guds vilja med oss i Herren Jesus, att bli förlåtande gentemot människornas små skulder till oss för att vår Herre förlåtit oss vår obetalbara skuld som han själv efterskänkt oss och betalt på lidandets och dödens kors.

Jesus befaller oss i Joh. 15:17:

Och det befaller jag er att ni skall älska varandra. 

Huspostilla, utvalda stycken (hela bör läsas)

Petrus hade frågat Herren, hur han borde förhålla sig, om hans broder syndade mot honom, hur ofta han borde förlåta honom, och om det kunde räcka med sju gånger. Då svarar Herren honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju." Det betyder, att bland kristna skall syndaförlåtelsen inte ha något mått eller någon gräns. Den ene skall alltjämt förlåta den andre och akta sig för att hämnas. Ty hämnden tillhör Gud ensam. Och man skall låta honom behålla sitt majestät och sin makt oförkränkt. Det är detta som hela denna liknelsen bevisar. [...]

Därför angår denna befallning inte den yttre ordningen här i världen, där det, som sagt, finns olika ämbeten och personer. Utan den gäller himmelriket, i vilket vi alla är jämlikar och har blott en enda herre över oss, av vilken vi alla skall njuta denna förmån. Detta himmelrike tar sin början redan här nere på jorden. Det kallas med ett annat namn för den kristna kyrkan på jorden, och i den regerar Gud med sitt ord och sin Ande. [...]

Men varför vår Herre Kristus vill ha det så, det visar han klart och med flera skäl i liknelsen om de två tjänarna och konungen.

Det första skälet är, att vår käre Herre Kristus vill, att hans kristna skall tänka på vilken nåd Gud har bevisat dem, då han likväl, om han velat, haft så många och stora anledningar att straffa oss och tillfoga oss allt ont. Men eftersom vi nu, utan vår förskyllan eller värdighet, fått röna barmhärtighet, så bör vi förhålla oss på samma sätt mot vår nästa. [...]

Detta är nu vår lära, som vi, Gud vare lov, har rätt och ren i våra kyrkor, nämligen att vi får syndernas förlåtelse, evig rättfärdighet och evigt liv endast genom tron på Kristus, d. ä. genom Guds nåd och barmhärtighet. Detta ser vi på tjänaren, som är skyldig en så stor summa, men får den efterskänkt av nåd, utan förtjänst och utan någon god gärning, blott därför att han håller sig till nåden och ber om det. [...]

Kort sagt, hela denna predikan går ut på att Gud vill förlåta oss och alldeles för intet ta oss till nåd och efterskänka all vår skuld. Om denna nåd påminner Herren oss här, för att vi skall förhålla oss på samma sätt emot varandra och i allt visa varandra välvilja och vänlighet och inte räkna för noga med vår nästa. Då beter vi oss såsom kristna, vilka fått nåd och som därför också bör bevisa nåd mot var och en. Detta är det första skälet som Herren här anför, och därmed vill han lära oss vilket som är den rätta vägen till salighet, på det att vi måtte få nåd och syndernas förlåtelse.

Det andra skälet är detta: Herren vill att vi skall rätt bedöma och väl överväga den skada och oförrätt som tillfogats oss av andra. Vi skall då finna, även om vi väger med guldvikt, att skulden som vi har till vår Herre Gud förhåller sig till det som vår nästa är skyldig oss, så som tiotusen pund till ett hundra penningar. Detta skall då beveka oss, att när Gud efterskänkt oss en så stor summa, vi å vår sida inte heller räknar så noga med nästans lilla skuld, utan låter den gå genom sållet och är benägna till vänskap. [...]

Lägg edra synder i en vågskål och er nästas i den andra, och gör så som eder himmelske Fader har gjort med edra många och svåra synder. Då är ni rätta kristna.

Det tredje skälet ligger däri att Herren i liknelsen kallar oss allesamman för tjänare. När samme tjänare, säger han, kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar Även detta bör beveka oss till nåd och avskräcka oss från att hämnas. Ty vi är alla blott tjänare och har samme herre över oss. Och det är en herre som både kan och skall straffa oss för det onda som var och en av oss gör. Vi skall låta hans makt och rätt ha sin gång och inte hindra honom därvid. Ty han kan inte tåla, att du griper in i hans ämbete och vill göra det som det tillkommer honom ensam att göra. Därom säger han på ett annat ställe: "Min är hämnden och vedergällningen." [...]

Det fjärde skälet är detta: vad vinner en människa med, att hon inte rättar sig efter denna lära, och inte vill efterskänka något utan blott vredgas och straffa, utan att tänka på hur stor Guds nåd mot henne är och hur liten nästans skuld är och denna är ju ändå hennes medtjänare, över vilken hon inte har något att säga? Hon uträttar därmed intet annat, än att denna stora obilligheten och obarmhärtigheten inte längre kan hållas hemlig. Andra kristna får se den och blir mycket bedrövade över den, samt kommer inför Herren och berättar allt för honom. Detta vill säga så mycket som att den helige Ande, som bor i de kristna, bedrövas genom denna obarmhärtighet. Det gör dem ont och de suckar till Gud därom. [...]

Liksom fromma människors förbön inte är overksam eller förgäves, så är alltså den allmänna förbannelsen, det allmänna klagandet över de onda, inte heller overksamt eller förgäves. Därför vill Herren här förmana oss att inte förakta denna allmänna förbannelse utan vara vänliga och barmhärtiga mot våra medtjänare. [...]

Herren kallar tjänaren inför sig. Här har vi det femte skälet, nämligen att om du inte vill bevisa barmhärtighet mot din nästa utan hämnas på henne och straffar henne, så kommer Gud inte att tiga still därtill utan ställer dig till ansvar. Detta skall ske på den yttersta dagen. Då skall det förskräckliga utslaget fällas, att du skall överlämnas åt fångknektarna, tills du betalar allt.

Vad har du då, arma människa, vunnit genom din vrede? Annars kunde du haft en nådig Gud och bli lös och ledig från alla dina skulder, om du velat bevisa barmhärtighet mot din nästa och haft fördrag med hennes oförrätter. Men nu vill Gud inte heller förlåta dig, utan räkna med dig lika noga, som du räknar med din nästa. Det är ju en genomdålig och bedrövlig affär, när du, för ett öres skull, och hellre än du vill kvitta det, förlorar hundratusen kronor. Och denna jämförelse är likväl allt för ringa i förhållande till vad det i verkligheten innebär, att en människa inte kan få syndernas förlåtelse, utan i evighet måste bli kvar under Guds vrede och onåd.

Därför gör också Herren denna slutsats: "Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder." Han kallar oss för varandras bröder. Då kan ju ingen fiendskap eller ovanlighet tålas. Men nu är vi alla så bristfulla, att vi aldrig kommer att kunna leva tillsammans med varandra så, att inte emellanåt den ene med ord eller gärningar eller på något annat sätt förolämpar den andre.

Den lära som vår käre Herre Kristus i dag låter predika för sina kära kristna, är alltså den, att vi skall lägga band på oss själva, inte ge vreden lösa tyglar, utan väga vår skuld till Gud mot nästans skuld till oss och vara glada, att båda blir borttagna. [...]

Den som nu finner sitt hjärta så förhärdat i vrede och hat, han må därför ta för sig detta evangelium, besinna sig och be Gud om förlåtelse, för att han så länge behållit vreden mot sin nästa. Han må också strax börja att av hjärtat förlåta, på det att Guds vrede och dom inte må överraska honom, utan också han få sina synders förlåtelse och evigt liv genom Kristus, som är allas vår återlösare och saliggörare. Detta förläne oss allas vår nådige Gud och Fader i himmelen. Amen.

Man dömd för tankebrott i Storbritannien - bad tyst nära abortklinik

 

"Allt jag gjorde var att be till Gud." Det är Adam Smith-Connors ord efter att ha blivit dömd i brittisk domstol för tankebrott. Han bad tyst till Gud för sin döde son i närheten av en abortklinik, vilket är olagligt i Storbritannien. Straffet blev villkorlig dom och 9000 pund i "åtalskostnader" (ca 125 000 kr).

Skulle Adam inom två år ha oturen att befinna sig inom 150 m. från en abortkliniks "buffertzon" och be tyst, eller begå annat brott, kan han få fängelse.

Bön, även tyst sådan, är reglerat i brittisk lag om det sker inom s k "buffertzoner". En ny lag utvidgar buffertzonerna till 150 m.

https://www.youtube.com/watch?v=hjUphe7mktE&t=5s (Adams film: "what is the nature of your prayer today", kvinnlig polis förhör Adam på plats)

2023 arresterades en ensam kvinna av sex snabbt utryckande poliser för samma brott då hon bad tyst i närheten av en abortklinik i Storbritannien. Hon stämde senare polisen och fick skadestånd. 

Tankebrott har setts som science-fiction efter George Orwells klassiker "1984", en roman som blickade in i en föreställd framtid och ett samhälle styrt av en totalitär diktatur. Tankebrott, enligt Orwells roman, är när en medborgare tänker på sätt som är olagligt enligt diktaturen.

Samtidigt har brottsligheten ökat kraftigt i Storbritannien de senaste tio åren och är nu på rekordnivåer (2023/2024).

https://adfinternational.org/en-gb/news/guilty-army-vet-convicted-for-praying-silently-near-abortion-facility

Att vaka och att ha en relation med Gud i Herren Jesus

   I evangeliet, i breven och framförallt i anslutning till ord om den sista tiden får vi höra att vi ska vaka. Denna uppmaning upprepas flitigt av Herren Jesus och senare hans apostlar. 

Men vi får också till oss ett annat ord, om de som Herren inte känner vid sin ankomst och den kommande domen. Han säger till de fem oförståndiga jungfrurna i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 att han inte känner dem. Likaså kastas den onde och oduglige tjänaren ut i mörkret i liknelsen om talenterna i slutet av samma kapitel. Liknelserna i Matt. 25 följer det s k "talet om tidens slut" i Matt. 24 och är en allvarlig varning till alla troende.

 Att just bristen på olja är direkt kopplad till att brudgummen stänger jungfrurna ute förstår vi eftersom bristen på olja är enda skillnaden mellan de oförståndiga och de kloka jungfrurna. Att den oduglige tjänaren inte kände sin herre, d v s Jesus, ser vi tydligt i hur han framställer Herren, som "hård" o s v.

Så vi har två saker som utgör dessa som inte blir frälsta, de som Herren inte känner och de som inte känner Herren. 

Och det blir lika tydligt att båda dessa kategorier saknar samma sak, d v s den personliga relationen till Jesus. En relation där bön sker i ande och sanning (Joh. 4:23-24), där den troende öppnar sitt hjärta för Gud och hoppas och tror att Gud vill allt gott för oss. Vikten av en personlig relation, en relation som inte kan lånas eller kopieras av någon annan som de oförståndiga jungfrurna i sin desperation hoppades på, att låna olja av de kloka. Nej, sa de kloka, oljan räcker inte till både oss och till er. Var och en måste ha sin egen personliga relation med Herren. Fil. 2:12-13.

Det är en relation vi arbetar på genom att vara i bönen och ordet, vår vilja att leva i Guds verk och vilja, att göra våra hjärtan och önskningar kända för Gud och att lära känna Herren mer och mer (ex: 1 Kor. 8:3; Fil. 3:10; 4:6; Hos. 3:6). Så att han må känna oss och vi honom. Att Gud redan känner alla människor vet vi. Men den kristne gör sig själv känd för Herren och det är skillnaden. Full öppenhet och förtröstan på Gud i Herren Jesus i allt. I våra allra värsta svagheter och brister, med våra behov och önskningar kan vi komma till honom, allt kan vi lägga på honom och söka hjälp för. Då gör han sig också känd för oss, i all sin godhet och kärlek och i all sin goda vilja gentemot oss. Matt. 7:7-11; Joh. 16:24.

Judas - inte Judas Iskariot - frågade: "Herre, hur kommer det sig att du vill uppenbara dig för oss och inte för världen?" Jesus svarade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. Joh 14:23-26

21 söndagen efter Trefaldighet (Hovmannen i Kana, Joh. 4:46-54)

 

Så kom han tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kapernaum. När han hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad att han skulle komma ner och bota hans son som låg för döden. Jesus sade till honom: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." Mannen sade till honom: "Herre, kom ner innan mitt barn dör!" Jesus svarade: "Gå, din son lever." Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick. Och medan han ännu var på väg, möttes han av sina tjänare som sade att hans son levde. Han frågade vid vilken timme han hade blivit bättre. De svarade: "I går vid sjunde timmen lämnade febern honom." Då förstod fadern att det hade hänt just den timme då Jesus hade sagt till honom: "Din son lever." Och han själv och hela hans familj kom till tro. Detta var det andra tecknet som Jesus gjorde sedan han hade kommit från Judeen till Galileen. Joh. 4:46-54

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/21_son_e_tref.htm

Två aspekter av tron ställs fram i evangelietexten, tron på vem Jesus är och ordet som Gud har talat. Här finns ingen åtskillnad; tro på Gud är också tro på hans ord, annars är inte tron giltig. Tron på ordet är också tron på Gud som talat ordet, genom sin egen mun eller genom sina profeter och apostlar (ex: Sak. 7:12; Joh. 3:34). Texten lär oss att endast denna kompletta tro, på Gud och på hela Guds ord, är den enda giltiga tron och den tro som frälser en människa. Eftersom Gud inte kan ljuga vet vi att hela ordet är sant och bevarat åt oss. Det är den tro som för oss in i Guds saliga rike och som låter oss gripa alla Guds löften och bud i tron.

Hovmannen trodde på Jesus, vem Jesus var, att han hade makt att göra detta. Ryktet om Jesus hade tveklöst nått honom. Han "gick på ordet", han gick iväg i tro på löftet och med hopp. Detta är Guds vilja med oss, att vi ska tro och lita på honom utan att se och inte beroende av under och mirakel (Joh. 20:29). Bara Gud är värd denna tro, fulla förtröstan och tillit. Och när vi tror så, då blir vi mirakel genom Guds verk med oss. Då öppnas våra ögon och vi ser skatten som vi säljer allt för att köpa och få del i.

Reformationen stred mot förvanskningen av Guds ord och mot mänskliga traditioner och religiösa infall. I vår tid är striden i huvudsak densamma. Men idag säger vår tids religiösa att Guds ord inte är av Gud utan av människor som levde för länge sedan och att det därför måste anpassas till vår tid. Deras föränderliga gud och deras församling ska alltså anpassa sig till människornas synder och infall och deras gud har ingen som helst makt att varken ge människan sitt ord, d v s sitt verk och sin vilja, eller att bevara det. På så vis har dessa lämnat Gud när de har övergett ordet och anpassat sig till världen som är deras verkliga gud (Ords. 1:20-33).

Men den kristne har visshet om att Gud gett sitt eget ord, ett ord som är detsamma och håller genom millennierna och som bevaras av Gud själv, till sina barns frälsning och vägledning. Detta ord, Guds verk och vilja, är ett evigt och oföränderligt ord, så som också Gud som givit oss ordet och löftena är evig och oföränderlig (ex: Ps. 102:27; 119:89; Matt. 5:18; 24:35). Detta vet inte den kristne av sig själv, utan genom den helige Ande som genom tron tagit sin boning i var och en som tror och blivit döpt och som helgar oss i sanningen som är Guds ord (Joh. 17:17). 

Huspostilla:

Således tjänar detta underverk först till att lära oss rätt känna Herren Kristus. Ty det visar oss, att han inte blott är en människa, som i allting är lik andra människor, utan också en evig allsmäktig Gud. Ty han är en herre över död och djävul och kan med ett enda ord skaffa hjälp emot dem. Därför bör vi lära oss, att, när vi är i nöd, söka hjälp hos honom mot djävulen och dennes gärningar, såsom också mannen här gör. [...]

Så vill vår käre Herre Kristus vara nådig även mot oss, om vi blott har allvar och i en rätt förtröstan på honom söker hjälp hos honom. Detta bör vi inte tvivla på. Ty han är av sin himmelske fader sänd och har kommit till jorden, för att han skulle göra oss fria från djävulens tyranni och försätta oss in i sitt himmelska rike. Den som söker och begär hans hjälp mot synd och död, han skall därför förvisso finna den här. [...]

Det andra om vilket man brukar tala i denna berättelse är, att vi här har ett särskilt tydligt exempel på tron, av vilket vi riktigt och säkert kan lära oss, vad tron är. [...]

Men här står vad den rätta tron är. Ty den är inte något annat än att tro, att det som Kristus talar och lovar är sant och utan allt svek. Ty dessa två stycken hör ihop: att Gud lovar och att vi med hjärtat håller oss därvid och inte tvivlar på, att det är sant, fastän vi ännu inte har det eller ser det. Där nu löftet är och vi av hjärtat tar emot det och tror att det är sant så som det lyder, där finns den rätta levande tron. [...]

Lär dig alltså här, vad det vill säga att tro. Det är nämligen intet annat än att inte tvivla på Kristi ord och löfte, utan hålla det för visst och sant. Ty ordet lovar ju, att det aldrig skall slå fel, även om vi ännu inte ser eller känner det. Ty det är det utmärkande för tron, att den håller sig vid och tror det som ännu inte är för handen. [...]

Vi erfar också alla, den ene så väl som den andre, att vi genom synden är så fördärvade, att alls ingen rättfärdighet finns hos oss. Eftersom ordet förkunnar oss syndernas förlåtelse och rättfärdighet för Kristi skull, så kan detta ord inte fattas på annat sätt än genom tro. Därför förhåller det sig också så med en kristen, att fast han inte är något annat än en syndare, så är han dock genom ordet och tron utan synd, ren och rättfärdig. Dit hjälps han av tron. [...]

Likväl lyser i all denna jämmer och nöd ordet för oss och lär oss att förtrösta inte blott för detta timliga livet utan också för det eviga. Vi som tror har det ju inte i händerna. Vi känner det inte och kan inte ta på det. Men det är lovat i ordet och vi tror på det. Och det är säkert, att denna tro inte skall svika oss, ty den vilar på Guds ord, som är evigt och allsmäktigt. [...]

Vi förnimmer hos oss synd och död. De låter sig oupphörligt märkas och erfaras. Om du nu inte vill hålla dig vid ordet utan släpper det och dömer efter som du känner dig, så kommer synden att föra dig i ångest och förtvivlan och döden att med makt fördärva dig.

Men hur gör en kristen? Han erkänner att han är en syndare och vet, att han har döden att vänta. Men så vänder han sig om och håller sig vid ordet, så hårt han kan, och säger: "Kristus har dött för mig. Därför är jag fri från synden och kan inte dö. Varken djävul eller död har någon del i mig, ty Kristus har uträttat och betalt för mig, vad jag var skyldig." Detta är att tro rätt, och det är omöjligt, att den som så håller sig till ordet kan bli besviken eller bedragen.

Mellanöstern: Om SvT:s partiska rapportering och legitimering av antisemitiskt läckage bland medarbetare

  Efter SvT:s tydligt partiska och desinformativa rapportering och legitimering av antisemitismen i Sverige blir det alltmer akut att få bort och lägga ner ett alltmer samhällsskadligt "Public Service". Medarbetare inom SvT har kommit med fruktansvärda lögner om judar och om Israel och hålls om ryggen av SvT, vilket bara än mer stärker bilden av SvT som raka motsatsen till att vara en oberoende och opartisk organisation. Om man, som jag, varit tveksam till att be bort PS, så bör det nu stå klart var vi är i detta. Public Service är helt enkelt vid en punkt som är ohållbar. För samhällets samlade anständighet och trovärdighet måste PS bort. Judehat, eller det "finare" ordet antisemitism, får aldrig accepteras eller tolereras i ett civiliserat och anständigt samhälle. Det måste bekämpas med kraft och orubblig tydlighet för att hindra det från att växa. 

Skadan som "Public Service" orsakar samhället överväger nyttan med råge. Och då talar vi bara om ett kapitalt misslyckande i ett ämne, som fått katastrofala konsekvenser för landets judiska folkgrupp, och inte hur man bidragit till allvarliga samhällsproblem genom att inte sköta sitt uppdrag utan istället koncentrerat sig på att snedvrida information och vilseleda befolkningen för att gynna vänsterideologiska paradigm. SvT:s samhällsskadliga praxis handlar lika mycket om det som man medvetet utelämnar som det man väljer att förstärka. Såsom skuldbeläggningen av Israel för deras försvarskrig mot flera terrororganisationer som samtidigt attackerar landet och som använder civila som mänskliga sköldar. Men det senare hör vi sällan eller påminns om utan det är en ständig propaganda mot Israel, till förmån för Hamas och Hizbollah och därmed Iran, terrorstaten som ligger bakom detta kaos i Mellanöstern. Denna enögda rapportering legitimerar och underblåser antisemitism.

Oerhört allvarligt, mycket samhällsfarligt och fullständigt oacceptabelt. Alla som har någon makt att påverka för att korrigera en urspårad massmediekultur gör klokt i att ta sitt ansvar och sin moraliska skyldighet på allvar och att reagera och agera. Annars kommer man att få höra, på den dagen, vad gjorde du åt detta?

SvT:s partiska rapportering och "journalistiska" arbete med Mellanösternkonflikten är också medvetet vilseledande eftersom man medvetet och upprepat använder direkta felaktigheter, som att man stödjer dödssiffror från Gaza på information från "den palestinska myndigheten", vilket inte är möjligt eftersom den palestinska myndigheten endast verkar på Västbanken och inte i Gaza, vilket man vet. I själva verket är det Hamas som kontrollerar hälsodepartementet i Gaza och som rapporterar antalet döda och skadade, vilket SvT försöker dölja genom dessa fabrikationer. Detta trots att oberoende undersökningar visat kraftigt överdrivna dödstal, en tydlig strategi från Hamas att påverka opinionen i Väst med syfte att sätta press på Israel. Något som lyckats tack vare SvT:s och andra västerländska, vänsterlutande massmediers partiska ståndpunkter i konflikten, tillsammans med en avgrundsdjup intellektuell lågkonjunktur och en förbluffande djup ledarkris i Väst. 

Dessutom stödjer sig SvT och andra ofta på Al Jazeeras rapportering. Al Jazeera ägs av staten Qatar som är en av Hamas största finansiärer och som också skyddar och härbärgerar tunga Hamas-medlemmar. Al Jazeera är alltså en Hamas-vänlig källa som inte håller för en källkritisk granskning, men bevisligen har Västvärldens vänsterorienterade massmedier frångått alla journalistiska och akademiska principer. 

Det har också rapporterats att flera journalister från Al Jazeera haft anknytning till Hamas och Islamiska Jihad, uppgifter som kommer från dokument som Israel hittat i tunnlar och Hamas-högkvarter i Gaza.

Det är väl känt att Al Jazeera varit det enda media som kontinuerligt haft många medarbetare på plats i Gaza och att västerländsk media i stort sett unisont upprepat propaganda från Al Jazeera för den västerländska mediakonsumenten. Så också svensk Public Service. 

Public Service arbetar alltså aktivt med att underminera Israels politiska ställning i vårt land, öka och legitimera hatet mot Israel och mot judar, och med detta banar man också vägen för ökad antisemitism, något som i allt högre grad oroar judar i Sverige. Det bör oroa alla som har ett fungerande förnuft och en moral kompass. Det kan omöjligt tolereras eller accepteras i ett anständigt samhälle.

Den systemiska och kulturella antisemitismen i svenska massmedier i allmänhet, och PS i synnerhet, är naturligtvis oerhört allvarligt men det finns heller ingen fungerande kontrollapparat för detta Public Service, då Granskningsnämnden är ett sedan länge etablerat skämt som granskare, och inget politiskt kurage finns att antingen kraftigt och målmedvetet reformera Public Service, eller helt avveckla den på sikt samhällsomstörtande verksamheten.

Om vi ser oss kallade att vaka och värna det goda samhället och få bort det onda i vår mitt har vi inget annat, och inte heller ett bättre val, än att vända oss till högre ort. Där kan vi lägga fram vår sak i detalj så får han som dömer rättvist döma efter sin vilja. 

Be att Gud, vår Fader, vill befria oss från denna oerhörda skam som dessa människor drar över vårt land och ta bort orsakerna till denna urgamla ondska som fått slå rot och växa i landet. Och att Gud i sin visdom och barmhärtighet utbyter det onda i landet mot sitt goda och fortsätter dra fram, avslöja och avvisa ondskan i landet. Tacka Gud för vad han kommer att göra och redan gjort i detta arbete och håll ut i bön till honom och tvivla aldrig. Be att Guds goda vilja får ske i detta och i allt och att hans ord har framgång, vilket är absolut nödvändigt för att rädda landet från det sluttande plan man nu är på.

Etiopierns bibeltips

 Att läsa Bibeln högt, i lugnt tempo, är väldigt nyttigt.

I Apg 8 läser vi om den etiopiske hovmannen som Filippus blev sänd till. Filippus blev tillsagd av den helige Ande att hålla sig tätt intill vagnen som hovmannen färdades i. Då hörde Filippus att han läste ur profeten Jesajas bok. 

FN i fritt fall - struntade i att upprätthålla resolution 1701

   Det här får vi inte höra i svenska massmedier men skandalerna och den massiva kritiken kring FN duggar allt tätare internationellt och blir allt skarpare. Från en uppenbart partisk och pro-palestinsk position har det visat sig att FN också varit direkt medverkande orsak till kaoset i regionen. Man har hållit UNRWA bakom ryggen och tillåtit indoktrineringen av barn i Gaza och på Västbanken samt insmugglingen av vapen till Hamas, stöld av bistånd m.m., m.m. 

Nu blir det ännu värre genom att man också struntat i att upprätthålla sina skyldigheter och den resolution (no. 1701) som skulle säkra freden mellan Hizbollah och Israel. FN:s "fredsbevarande" styrka, UNIFIL, var placerad i södra Libanon för att upprätthålla resolution 1701, en resolution som skulle innebära avväpningen av Hizbollah och andra väpnade grupper förutom den libanesiska armén och att säkra området söder om Litani-floden i södra Libanon. Detta för att terroristgrupperna inte skulle kunna beskjuta Israel eller genomföra terrorattacker mot Israel, över gränsen mellan Libanon och Israel. 

Istället har FN och UNIFIL helt struntat i sitt åtagande och inte bara struntat i att avväpna Hizbollah utan också tillåtit Hizbollah att bygga upp sina positioner direkt under näsan på UNIFIL. Det rapporteras att Hizbollah grävt tunnlar ca hundra meter från UNIFIL:s posteringar.

Redan samma dag som attacken den 7:e oktober gick socialistinternationalens tidigare ordförande och nuvarande FN-chefen, Antonio Guterres, ut och sa att Israel delvis hade ansvar för terrorattacken; attacken hade ju "inte skett i ett vacuum", som han valde att uttrycka det. Men det är bara ett av Guterres många uttalanden som visar på dennes tydligt anti-israeliska ståndpunkt. Och det ligger helt i linje med hans marxist-socialistiska ideologiska fostran, vilken alltid gör gemensam sak med Islam i kampen mot Väst och Israel, mot kyrkan och det judiska folket.

Dagen efter terrorattacken den 7:e oktober 2023 började Hizbollah, som FN skulle ha börjat avväpna 2006, att beskjuta Israel från sina positioner, rakt under näsan på FN:s UNIFIL-styrkor, från just det område söder om Litani-floden där Hizbollah inte skulle få vara enligt resolution 1701. Och sedan dess har UNIFIL stått och tittat på under ett år medan Hizbollah beskjuter Israel.

FN:s rätta ansikte visar sig nu och det är inte det vackra ansikte man sminkat upp inför världen. Tvärtom ser vi en kraftigt vänsterlutande, antisemitisk, genomkorrupt och dysfunktionell organisation som bör överges och kastas i papperskorgen där också organisationens värdelösa resolutioner ligger.