Bloggen skrev om undret med Messias ankomst och hur han föddes av en jungfru, avlad av den helige Ande, i enlighet med Skriften och vår urgamla kristna bekännelse och hur detta under förnekats och satts under tvivel av religiösa ledare i vår tid. Nu sker ett födelseunder också med Johannes och hans gamla och ofruktsamma mor Elisabeth som blir havande och föder Vägberedaren Johannes.
Alla profeter hade talat om Messias ankomst men det var Johannes som var den messianska tidens profet. Johannes i sig är inte större än någon annan profet men hans uppdrag är större än någon annans, varför Jesus säger att ingen större profet har blivit född än Johannes.
Johannes födelse har också stora likheter med Isaks födelse. Abraham och Sara var precis som Sakarias och Elisabet barnlösa och gamla, utan möjlighet att på naturlig väg få barn. Men för Gud är inget omöjligt (Luk 1:37, Matt. 19:26 m fl) . Och det är löftet till Abraham som nu uppfylls med Jesu födelse. Det är Abrahams ättlingar, de rättfärdiga genom tron, som nu ska födas i Kristus Jesus och bli som stjärnornas antal. Att tänka på för den som säger att inga mirakler sker idag är detta födelsens och trons mirakel.
Här finns mycket att skriva om, vilket också Luther gjort här, men vi ska bara ta några utvalda stycken från Luther om denna evangelietext som handlar om denna tro och nåd från vår Gud. I några veckor har domen och avfallet behandlats i Huspostillan och i denna blogg, trista och tunga ämnen, varför det är hög tid för nåd och evangelium, till vår tröst och uppbyggelse. Och få är bättre än Luther på att förmedla detta:
De kristna bör fatta mod, tänka på sin kallelse och tjänst samt tjäna Gud i helighet, d. ä. akta sig för synden och vara fromma. Då skall de erfara, att den helige Ande står dem bi och hjälper dem att övervinna kött och blod, ja, djävulen själv. På detta sätt skall de kristna tjäna Gud, sin Fader i himmelen, i helighet i alla sina livsdagar.
Men här finner vi vår svaghet, att vi ofta stapplar i den tjänsten. Ty det händer ofantligt lätt, att en människa faller i en eller annan synd. Köttet är för starkt, den onde anden för verksam, och den nya anden i oss är mycket svag. Därför kan vi icke bevisa någon fullkomlig helighet. Ty här på jorden får vi blott förstlingen, såsom Paulus säger i Rom. 8:23, och icke ens tiondelen, ännu mindre den helige Andes fullhet. Hur skall nu en kristen göra, när han antingen fallit i synd eller känner, att han icke är fullkomlig eller fri från synd? Jo, den helige Sakarias undervisar därom i fortsättningen. Han säger, att Gud har ännu en tjänst som kallas rättfärdighet. Och den består däri, att, när vi märker att det finns synd i oss, vi skall erkänna denna synd, avstå från den samt hålla Gud för rättfärdig, som för Kristi, sin Sons, skull vill förlåta och efterskänka oss all vår orättfärdighet. Detta är att tjäna Gud i rättfärdighet. Då förtvivlar man icke i sina synder utan avstår från dem och tror och hoppas säkert syndernas förlåtelse för Kristi skull. Denna tjänst i rättfärdighet hjälper upp tjänsten i helighet, så att den blir fullkomlig, i det att det som ännu fattas i helighet blir ersatt genom tron och syndernas förlåtelse.
Detta är Kristi rike. Och den förmån som hans folk, de kristna, skall hämta därav är att de genom syndernas förlåtelse blir rättfärdiga och genom den helige Ande göras heliga och icke behöver rädas för vare sig död eller djävul. "Detta skall Kristus uträtta", säger Sakarias, "och min son skall vara den förste budbäraren som gör det känt och uppenbart i världen, såsom det nu vidare heter: Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet."
[...]
Men att Johannes kommer med ett sådant finger och en sådan predikan, och att han pekar på den som är all glädje och tröst, nämligen Guds Lamm som borttager världens synd, se, det är något som tröstar och fröjdar alla troende hjärtan. På detta lamm pekar han icke för gäss och kor, för stenar eller träd, utan han visar det för oss människor, som är fattiga syndare. Och det gör han för att vi skall taga emot det och trösta oss av det. Därför heter det nu vidare: "Till att giva hans folk kunskap om frälsning i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden."
[...]
Visst bör vi vara fromma och föra ett heligt leverne. Men saliga blir vi endast genom syndernas förlåtelse. Och den får man på det sättet, att man lär känna Gud, att han vill vara nådig och förlåta synden. Säg så till Gud: "Räkna icke med mig efter mina synder, ty jag kan dock aldrig bestå för dig med mina gärningar. Visst vill jag gärna akta mig för synden och vara from. Men därmed är jag icke hjälpt. Det enda som hjälper mig är det, som du låtit predika genom den helige Johannes, nämligen att vi skall bli saliga genom syndernas förlåtelse."
Men lägg nu väl märke till följande: om världen skall bli salig genom syndernas förlåtelse, bevisar detta ju, att världen är idel synd. Ty har man ingen synd, behöver man icke syndernas förlåtelse. Men nu behövs syndernas förlåtelse. Det bekräftar ju Sakarias, då han säger, att Gud vill giva sitt folk kunskap om en frälsning, som just skall bestå däri, att synderna blir förlåtna. Men behövs syndernas förlåtelse, måste där ju finnas synd. Härav kan man tydligt draga den slutsatsen, att alla människor är syndare och, så vitt på dem själva beror, fördömda. Skall de bli saliga, så är den enda vägen därtill den, att deras synder blir förlåtna. Och detta sker, såsom Johannes lär oss, endast genom Guds Son, som är det lamm, på vilket alla våra synder ligger, och som måste hjälpa oss. Ty om synderna skulle ligga på oss, så att vi måste bära dem, då vore vi i evighet förlorade.
Detta är Johannes predikan. Av den får vi lära, hur man skall bli salig, nämligen endast genom syndernas förlåtelse. Detta kan påven och hans anhang icke tåla. De sjunger visserligen denna Sakarie lovsång varje dag i ottesången. Men de förstår den icke. Utan de bestrider och förföljer det som den värsta villfarelse, när vi lär, att man kan bli salig endast genom syndernas förlåtelse men icke genom goda gärningar.
Men varifrån kommer då egentligen syndernas förlåtelse? Vem ärdet som ger den? På den frågan ger Sakarias ett mycket bra svar, nämligen Guds barmhärtighet. Därmed är ju, skulle jag tro, all vår egen förtjänst och alla våra goda gärningar alldeles uteslutna. Ingen kan nu säga, att jungfru Maria, Petrus eller Paulus fått sina synder förlåtna därför, att de varit så fromma och heliga. Nej, säger Sakarias, syndernas förlåtelse kommer endast därav att Gud är barmhärtig och på grund av denna sin barmhärtighet har sänt och skänkt oss sin Son, för att denne skulle betala för oss och vi genom honom bli saliga. Att Gud har älskat oss, som för våra synders skull icke förtjänat annat än fördömelse, är ju icke förtjänst och goda gärningar, utan det är vår Guds innerliga barmhärtighet. Det är hans bottenlösa barmhärtighet, som har uträttat detta. Genom den har ljus gått upp och skådat ned till oss från höjden.
Sådan är predikan om vår käre Herre Kristus. Sakarias ger honom här ett särskilt namn, som är värt att lägga märke till. Han kallar honom (enligt grundtexten) "uppgången av höjden". Det betyder, att Kristus är över alla varelser i himmelen och uppgår av Fadern liksom glansen av solen. Så talar också Kristus om sig själv enligt Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen." Hans tillvaro börjar nämligen icke först här på jorden, då han avlas och födes. Nej, han kommer från himlens höjd hit ned till jorden. Han har besökt oss. Han har kommit till oss på jorden och har givit oss, arma, förtappade syndare, syndernas förlåtelse, vi som annars hade gått evigt förlorade. Detta är idel nåd och barmhärtighet. Vi kan således icke berömma oss av att ha gjort något åt det varken med ord eller gärning. Ty ingen har vetat någonting om detta. Johannes är den förste, som med sitt finger pekar på honom och för oss till honom. Annars skulle vi blott liksom judarna ha sett honom och ansett honom för en människa som alla andra. Ty han förde icke något ovanligt levnadssätt såsom munkarna. Därjämte var han fattig och arm. Vem skulle väl ha ansett honom för "uppgången från höjden" eller för "Guds lamm", om icke Johannes utvisat honom för oss och lärt oss att känna honom. Därför kan ingen här berömma sig av något. Allt äridel nåd och barmhärtighet.
"Till att skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga och så styra våra fötter in på fridens väg." Här slutar Sakarias sin tacksägelse- och glädjesång. Och han inbegriper i dessa ord icke bara sitt eget folk judarna utan också hedningarna och låter oss förstå, att hela världen sitter i död och mörker. Ty hur länge vi än får leva, uteblir dock icke den sista stunden. En gång skall våra ögon tillslutas i döden. Ingen människa är alltså frikallad eller undantagen från döden. Alla är under dödens våld. Nu säger Sakarias, att för dem, som måste fara ned under jorden och sitta i mörkret, har Gud tänt ett ljus, som skall lysa dem även under jorden och i döden. Om de trott på detta Guds lamm och blivit döpta, skall de ha ett ljus, ja, ett livets ljus, som skall lysa dem genom döden och så hålla dem uppe, att djävulen icke kan skada dem.
Detta är nu vår glädje. Det är icke en dåraktig världsglädje med mat och dryck, dans och lek. Icke heller är det en glädje över pengar. Nej, det gäller något större och högre, nämligen hur vi skall bli levande, när vi ligger döda och förmultnade i jorden, hur vi skall kunna bli fromma, när vi är syndare, och hur vi skall kunna komma från helvetet till himmelen, ur fördömelse till salighet. Vi måste dock en gång se och erfara vad det vill säga att sitta i mörker och dödsskugga. Och detta sker åtminstone i den sista stunden. Då måste varje kristen komma därhän, att han rätt känner synden och döden. Och då finns ingen annan hjälp eller råd, än att man rättar sig efter Johannes finger och ser på lammet, som borttager världens synd, tröstar sig därmed och säger: "Den som tror på honom, skall icke någonsin dö, ja, han skall leva, om han än dör."
Från dessa stora ting: synd och evig död, rättfärdighet och evigt liv kommer den glädje, med vilken vi bör fira den helige Johannes döparens dag. Ty vi bör på den dagen tacka Gud för att han givit oss en sådan profet och låtit oss få se hans finger och höra hans predikan. Om gärningar kunde hjälpa, skulle de ha hjälpt Johannes. Då skulle han ha tröstat sig av dem. Men han tiger med alla sina goda gärningar och sitt stränga levnadssätt och säger till Kristus: "Jag behövde att bli döpt av dig." Han söker och begär intet annat, än att Gud skall vara honom nådig genom Kristus. På samma sätt har också jungfru Maria och alla heliga blivit saliga av nåd och icke på grund av förtjänst.
Detta är nu Johannes predikan om frälsningens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta, att syndernas förlåtelse är den enda vägen att bli frälst, är en kunskap och visdom som varje kristen måste äga. Johannes är den förste, som har infört denna predikan i världen och med sitt finger pekat på Kristus. Därför är det visst tillbörligt, att man älskar honom och gläder sig över honom. Det lär oss själva namnet Johannes. Ty Johannes betyder en som är i nåd, en huld, älsklig, vänlig man, som åtnjuter allmän tillgivenhet. Det namnet har Johannes icke fått för sin persons eller sitt levnadssätts skull. Då skulle han i stället bort heta Hårdeman eller Strängman. Hans levnadssätt hjälper oss föga, och med det gör han oss ingen glädje. Men hans lära medför tröst och glädje, ty genom honom lär vi se och känna Kristus, vår Frälsare, och blir därigenom saliga.
Därför bör ungdomen observera och lägga märke till, att vi icke firar denna dagen för att dansa, äta och dricka. Utan vi firar den, därför att Johannes har lärt oss, hur man skall bli salig. Därför må vi alla tacka och lova Gud, för att han givit oss den käre Johannes, och genom honom det fröjdefulla ord och det saliga finger, som gör att vi nu kan veta, var vi skall finna frälsning och evigt liv. Ändamålet med denna högtid är således icke att Johannes person skall bli berömd, utan meningen är, att Guds barmhärtighet skall bli prisad, och Gud av oss få tack för att han givit oss sin son och därtill en trösterik pedikan om denne. Därför behöver vi nu icke frukta varken synd eller död utan får trösta oss av Guds godhet och nåd i evighet.
Det förläne Gud oss alla! Amen.