Den helige Mikaels dag (Störst i himmelriket, Matt. 18:1-11)

 

I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Matt. 18:1-11

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Mikaelidagen.htm

Mästaren undervisar mätarna. 

Mästaren är Jesus, som i sig själv är sanningen. Jesus talar alltid sanning och viker aldrig från att säga sanningen oavsett tryck från omgivningen. Vi ska komma ihåg att evangelium är en fullständig chock för det judiska samhället, mycket går emot alla deras föreställningar om Gud och "Guds sanning", ja hela deras världsbild ställs på ända. Och mycket har att göra med just frågor om status, något som bottnar i föreställningar som lärt människan att mäta och bedöma sig själv i förhållande till andra. Anledningen är i grunden ett sökande efter status av olika slag eller "fåfänglighet och ett jagande efter vind" som Predikaren uttrycker det (Pred. 1:14). Jesus går alltid emot dessa föreställningar och har en lära som går tvärtemot det som världen lär.

Mätarna är lärjungarna (och alla människor) som vill mäta sig själva och sin omvärld och nu t o m himmelens invånare. Ibland talas det om lärjungarna lite faderligt från många predikstolar, som om de är lite dumma och oförstående. Men man ska komma ihåg att de är som alla andra i det judiska samhället vid Jesu tid och varken dummare eller klokare. De är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar precis som människor idag är barn av sin tid och sitt samhälles föreställningar och denna tid är inte klokare eller bättre än deras var. Dagens människor har bara andra föreställningar och dumheter i sinnet och tror sig därför vara bättre och klokare än människor i andra tider. Men gemensamt för alla människor i alla tider är detta jagande efter status, efter fåfänglighet och vind.

Jesu svar är ibland för oss märkliga och svårbegripliga. Vi kan förstå till en del men sällan helt och hållet vad han menar i alla stycken. Detta går direkt tillbaka till Jesus som Sanningen. Vi, syndamänniskan, är så främmande för sanningen att vi helt enkelt inte förstår de djupare liggande orsakerna och sambanden som Jesus ibland talar om, och detta många gånger trots att vi är frälsta och lever i tron. Han måste tala om detta eftersom han är sanningen, vare sig vi förstår eller inte. Men är vi uthålliga och ödmjuka i ordet och har denna grundläggande förståelse för Jesus som sanningen, ja då kommer vi också att få svar med tiden. Men det tar tid och kräver intresse för brudgummens ord, ord som kristna som brud bör vara mycket intresserade av att förstå. Älskar vi honom så älskar vi sanningen. Dessa växande insikter ges till oss av Gud genom den helige Ande, lite i taget och under ett helt liv i Herren. Det är livets ord och ett ord för hela livet. 

Jesus bemöter alltså detta mänskliga behov att mäta, döma och bedöma som lärjungarna återigen visar prov på. Tidigare har de frågat sig vem ibland dem själva som är störst och har blivit tillrättavisade av Herren (Luk. 22). Nu har man nått ända upp till himlens ordning och visar hur svårt vi människor har att inte mäta och bedöma oss själva och vår omgivning och sätta betyg och grader på allt och alla. Vi har varken kunskap eller rättfärdighet att döma eller bedöma. Det har bara Gud, och som barnet litar på sin faders omdöme bör också vi omvända oss och överlåta mätning, dom och bedömningar åt vår Fader som bedömer och dömer sant och rättvist. Det jordiska barnet är i detta oförstört men färgas senare av vuxenvärldens behov av att mäta, rangordna och bedöma status. Barnet tar intryck av de vuxnas sinnelag och korrumperas in i Världens sinne. Därför säger Jesus nu att de måste omvända sig från sina sinnesföreställningar och bli som barn, annars har de ingen plats i himmelriket överhuvudtaget. Det här är en allvarlig varning som vi måste ta till oss och arbeta med under bävan i vårt kristna liv (se ex.vis Fil. 2:1-16).  

Grundsynden

Vi kan också se hur detta går direkt tillbaka till Eden och Satans högmod och uppror mot Gud och hur denne ville mäta sig med Gud. Satan fick ett mätar-sinne som drog denne och hans änglar i fördärvet och med dessa också hela skapelsen. Satan förledde ju Eva genom att locka henne till mätning och en högre status när han säger; ni blir som Gud (1 Mos. 3:5) och sådde tvivel till Guds ord och löfte att de med visshet skulle dö om de åt av frukten. Därför talar Frälsaren så starkt mot detta högmodets konsekvenser, ty därför har han kommit till världen, för att frälsa världen från detta fördärv. Vi har alltså med själva grundsynden att göra och därför är Jesu undervisning här akut och allvarlig. Jesus griper direkt lärjungarnas status-tankar om nacken och knyter den till kvarnstenen, ja till värsta straff där en kvarnsten om halsen och sänkning i djuphavet är en nåd i jämförelse. En bra sak att ha med sig i sitt bibelstudie är när Jesus talar specifikt om Gehenna, det vi kallar helvetet. Satan försöker så tvivel kring detta Gehenna i vår tid, men som kristna ska vi ge akt på Guds ord utan vilket ingen tro och ingen frälsning finns (Rom. 10:14-17).

För att inte förleda dessa små måste vi alltså lära barnaskapet, litenheten, ödmjukheten och ett tjänande sinne och allvarligt akta oss för att lära någon form av status eller tankar som hör till världen och Satan så att vi inte förleder "någon enda av dessa små". Det måste vi var och en göra genom att själva uppvisa barnaskapet och akta oss för att framställa oss som högre eller större än en annan kristen eller mäta ibland oss. Nej, ska vi tävla så låt oss tävla i litenhet, barnaskapets förtröstan på Gud och i att tjäna varandra i kärlek. Det är Kristi lära. Det andra är en annans lära och vart den leder vet vi och hela Världen följer den.

Förebilden och föredömen

Alltifrån barnsben studerar vi andra människor och lär oss sedan att mäta oss med andra. Ja, en mer noggrann observatör än det lilla barnet får man leta efter. Detta gör man också bland kristna, man tar intryck av andra, vad de säger och vad de gör. Men Gud bedömer oss inte utifrån hur vi står oss jämfört med andra utan om vi lever i tron på hans ord. Och detta är också den enda perfekta förebilden; Jesus Kristus, och det enda rättesnöret; Guds ord. 

Vi läser att dessa små har änglar som alltid ser Faderns ansikte. Jesus lär oss att dessa små barn har stora tjänare i himlen, vilket helt kullkastar Satans och världens sinne som handlar om världslig status som något eftersträvansvärt. Ja, Jesus själv blev ringare än änglar (Heb. 2:9) och betjänade människorna, ja t o m de allra mest föraktade och "minsta" i samhällets ögon, prostituerade och skatteindrivare, m fl., tvärtemot det judiska samhällets föreställningar och normer.

Luther understryker ofta den mellanmänskliga och samhälleliga aspekten av evangeliet och vi kan förstå att Jesus som sanningen inte är enkelspårig utan ofta har många lager av sanning som går igen i både det andliga och det jordiska. Dels har vi det andliga barnaskapet men vi får inte glömma människobarnen och de unga som också ingår i vad Jesus här talar om. Såsom Jesus var ett föredöme i sitt tal och sina handlingar måste också kristna ge akt på vad de säger och gör, d v s hur de uppfattas, av Guds barn och bland världens barn. 

Luthers Huspostilla (utvalda stycken)

För det första är det sorgligt, att man skall predika detta evangelium för sådana människor, som inte bryr sig om att lägga det på hjärtat eller med allvar begrunda det. Ty det är något stort och viktigt när Herren här säger om barnen: "Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte." Det skulle redan varit något stort, om han blott hade sagt om barnen, att de har sina egna änglar. Men han gör det ännu större därmed att han säger, att dessa änglar ser den himmelske Faderns ansikte. Därmed vill han säga: "Jag lägger er på hjärtat att inte förföra de unga utan uppfostra dem väl, ty de ligger Gud ömt om hjärtat. Om ni föraktar dem och inte bryr er om att skona dem, så skona ändå deras änglar. För dem skall ni frukta och lära er förstå, att dessa så högt upphöjda andar, som står inför Guds ögon och alltid ser och hör honom, likväl hjärtligt gärna tjänar de små och gör vad som tjänar till deras bästa. Då skall ni göra på samma sätt, så att ni inte förför de små utan gärna tjänar och vårdar dem, eftersom ni är mycket, mycket ringare än änglarna." 

[...]

Herren vill således lära oss äldre, att vi måste ge akt på ungdomen och hindra odygden, medan den ännu kan hindras. Ty överser man en gång med den, så är det sedan ohjälpligt. Här behövs allvar och uppmärksamhet och det så mycket mer, som ungdomen, såsom nyss sades, är som fnöske som lätt fattar eld. Om du svär eller låter ett oanständigt ord undfalla dig, i tanke att barnet inte hör det, så snappar det upp det på ögonblicket. Och när du sedan inte är närvarande, säger barnet efter det och glömmer det kanske inte i hela sitt liv. Så lätt är det hänt, att en ung människa blir fördärvad. Därför måste man göra sig all möda för att förebygga det och ha noga akt på sig själv.

[...]

Detta får nu vara nog sagt om det stycket i dagens evangelium, att man skall akta sig för förförelse och i synnerhet se till, att man inte förför de små, som för sin ålders skull inte kan ta vara på sig själva. Hur stor synd detta är, kan vi tydligt se av det straff, varmed Gud hotar den. Till och med för dråp har Gud inte stadgat något svårare straff än att dråpare skall avrättas med svärd och liv tagas för liv. Men om dem, som blir de små till förförelse, säger Herren, att de skall få ett sådant straff, att de hellre borde låta sig sänkas i havet. Därför är det här inte fråga om något skämt, utan när ungdom är närvarande bör vi alla med särskild omsorg ha akt på oss själva, så att vi inte blir någon till förförelse.

[...]

Denna varning syftar alltså åt båda hållen. Du skall akta dig för förförelse, så att ingen bli förförd genom dig. Ty då vore det bättre, att en kvarnsten bundes om din hals och du sänktes ned i havets djup. Men du skall inte heller låta dig ryckas med av förförelsen Utan du skall förbli vid ordet och inte göra mot detta. Och därvid skall du inte fråga efter vad människor säger om det, antingen de ler eller ser missnöjda ut, hjälper dig eller tillfogar dig skada.

Detta vill vår käre Herre Kristus ha befallt sina kristna. Ty han vet, hur stor vikt det ligger därpå, och hur svårt det är att akta sig, så att man varken själv förför eller låter sig av andra förföras. Må Gud, den evige Fadern, genom sin helige Ande för Jesu Kristi skull nådigt bevara oss för all förförelse, i nåd behålla oss i den rätta tron och vid sitt ord utan all förförelse och göra oss evigt saliga. Amen.

Tragisk skolskjutning späder på farlig rädsla - Jesus är enda vägen ur mörkret

Lite spontana tankar kring den tragiska skolskjutningen. Böner och tankar går till de drabbade i första hand. De drabbade är främst dödsoffren, de skadade, anhöriga och de som bevittnat händelsen och som arbetat och arbetar i efterverkningarna av dådet. Till de som känner otrygghet, oro och rädsla i en alltmer skrämmande värld och verklighet. Nu är tiden att tro. Att tro på det enda hoppet som är Jesus. I honom finns det tröst, hopp och verklig trygghet och beskydd.

Mycket tyder på att den ökande våldsspiralen i vårt samhälle ökar otrygghet, oro och rädsla bland landets inbyggare. Tryggheten sägs minska och många uttrycker en stor oro över den negativa utvecklingen. Men rädsla är också något som är farligt i sig och som okontrollerad kan bli som ett virus, ett virus som utnyttjas av samhällskroppens negativa krafter. Rädslan i sin tur leder till mer hat som blir till våld som byggs upp i en ond spiral. Vi ser också hur själsligt sjukare människor får idéer och triggas av detta ökande våld, inte minst har vi sett detta i USA som har en trend av masskjutningar. Ökande ekonomiskt utanförskap och utsatthet, ekonomisk otrygghet, brist på framtidstro, dåligt själsligt mående osv blir då triggers för ökat våld, våldet normaliseras och blir ett uttryckssätt för de som inte hörs och syns i en materialistisk, individualistisk och gudlös värld. Dessa behöver vi också tänka på i bön och förkunnelse. Allt fler mår dåligt i den gudlösa Världen, psykofarmakaförsäljning och psykisk ohälsa slår rekord. 

Vad kan vi då vänta av detta? Troligen kommer man att öka säkerheten i skolor och även på andra offentliga platser som då blir mindre öppna för allmänheten och mer knutna till teknologisk övervakning och kontroll, alltså ett mindre öppet samhälle. Ett förbud mot halvautomatiska militära vapen (som godkändes i Sverige för jakt bara för något år sedan) är också att vänta. Dessa vapen har använts flitigt i masskjutningar i USA och en befogad diskussion om varför dessa tillåtits för jakt i Sverige är att räkna med. Dessa var länge förbjudna och dessa samt alla halvautomatiska "jaktvapen" får endast ha ett begränsat antal kulor i magasinet. Men dessa militära halvautomater kan enkelt uppgraderas genom att man helt enkelt skaffar större magasin. Det positiva i allt detta elände är att dessa synnerligen effektiva mordvapen återigen sannolikt förbjuds och att licenser förhoppningsvis återkallas. Det är inga jaktvapen och ska inte godkännas för jakt eller för licens överhuvudtaget. Det kan jag säga som f d jägare och relativt vapenkunnig. Intressant är att polisen nu sägs ha sekretessbelagt alla uppgifter om vapnet/vapnen som använts.

Att man godkänner dessa mycket effektiva, i allt väsentligt militärt anpassade, dödsverktyg för jakt och därmed licens, mitt under brinnande gangsterkrig och en ökande spiral av våld, skjutningar och sprängningar, är minst sagt märkligt. Det fanns en anledning till att dessa var förbjudna och den anledningen är vapnets oerhörda effektivitet som beror på låg rekyl och högt antal skott per minut. Så vad pekar då på att det handlar om just ett sådant vapen? För det första hörs det tydligt i videoupptagning från skjutningen att det är ett halvautomatiskt småkalibrigt vapen av den typ som är populär i USA och det finns också uppgifter om skyttens vapenlicenser där ett sådant vapen ingår. Sammantaget blir bilden tydlig av vilket vapen som använts, vilket spelar en stor roll för de höga dödstalen. Möjligen är detta mycket dåliga, och bevisligen samhällsskadliga, beslut att godkänna dessa vapen för jaktlicens också anledningen till att vapenförhållandet sekretessbelagts (om uppgifterna om sekretess för vapnen stämmer). 

Bönen är ett kraftfullt vapen som vi fått av Gud för att använda mot ondskan och som han lovat att höra. Låt oss tro Guds löften och tro på bönens kraft. För Gud är inget omöjligt, inte ens att låta sitt ord ha framgång i Sverige. Tror vi ska det ske eftersom det är bön i Jesu namn. Och sådan bön har han lovat att uppfylla om vi tror.

Religiösa ledare uppmanar nu i TV och media människor att tända stearinljus, så låt oss säga några ord om ljuset, vars brist är en orsak till mörkret. Vi behöver be för Guds ords framgång i vårt mörka land. Ordet är det verkliga ljuset och namnet som man inte vågar nämna är Jesus. Kristus som är ljuset och hoppet och all vår tröst är ett verkligt ljus som lyser i troendes hjärtan och sinnen och ljuset sprids i världen och i länder där dessa troende och tron är verklig och därför växande. Utan att ordet har framgång kommer inget ljus till landet utan mörkret fortsätter breda ut sig. Det är ingen svår logik vi har att göra med - släcker man lampan blir det mörkt i rummet. Vi avvek från vår Gud, tog in falska religioner och bejakade förnekelse och betalar nu priset som nation när ondska och våld breder ut sig, som det också gör överallt där falska religioner och förnekelse av Kristus regerar. Vi tänder nu evangeliets ljus genom att be för ordets framgång och förkunna evangelium om Guds Son, Messias Jesus, människans enda hopp och tröst, han som ensam är Vägen, Sanningen och Livet. Vi är inte lampställ för stearinljus utan för sanningen om Jesus och evangeliets ljus. Må detta sanna ljus komma till de många drabbade av mörkret och våldet och till alla människor och må Gud vara de dödas själar nådig och må han som räddar från synd, död och Djävul bevara oss i tron och i sanningens ord, till människors frälsning och samhällets gagn. Till detta eviga evangelium om Jesus tänder jag sedan mitt stearinljus. Amen.

Den helige Johannes Döparens dag (Luk. 1:57-80)

För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han skall heta Johannes." De sade då till henne: "I din släkt finns det ingen som har det namnet." Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud. Fruktan kom över alla deras grannar, och i hela Judeens bergsbygd talade man om det som hade hänt. Alla som hörde det tog det till hjärtat och undrade vad det skulle bli av detta barn. Ty Herrens hand var med honom. Hans far Sakarias blev uppfylld av den helige Ande och profeterade och sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham, att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på  fridens väg." Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.  Luk. 1:57-80

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/Doparens_dag.htm

Bloggen skrev om undret med Messias ankomst och hur han föddes av en jungfru, avlad av den helige Ande, i enlighet med Skriften och vår urgamla kristna bekännelse och hur detta under förnekats och satts under tvivel av religiösa ledare i vår tid. Nu sker ett födelseunder också med Johannes och hans gamla och ofruktsamma mor Elisabeth som blir havande och föder Vägberedaren Johannes. 

Alla profeter hade talat om Messias ankomst men det var Johannes som var den messianska tidens profet. Johannes i sig är inte större än någon annan profet men hans uppdrag är större än någon annans, varför Jesus säger att ingen större profet har blivit född än Johannes.

Johannes födelse har också stora likheter med Isaks födelse. Abraham och Sara var precis som Sakarias och Elisabet barnlösa och gamla, utan möjlighet att på naturlig väg få barn. Men för Gud är inget omöjligt (Luk 1:37, Matt. 19:26 m fl) . Och det är löftet till Abraham som nu uppfylls med Jesu födelse. Det är Abrahams ättlingar, de rättfärdiga genom tron, som nu ska födas i Kristus Jesus och bli som stjärnornas antal. Att tänka på för den som säger att inga mirakler sker idag är detta födelsens och trons mirakel. 

Här finns mycket att skriva om, vilket också Luther gjort här, men vi ska bara ta några utvalda stycken från Luther om denna evangelietext som handlar om denna tro och nåd från vår Gud. I några veckor har domen och avfallet behandlats i Huspostillan och i denna blogg, trista och tunga ämnen, varför det är hög tid för nåd och evangelium, till vår tröst och uppbyggelse. Och få är bättre än Luther på att förmedla detta:

Huspostilla (utvalda verser)

De kristna bör fatta mod, tänka på sin kallelse och tjänst samt tjäna Gud i helighet, d. ä. akta sig för synden och vara fromma. Då skall de erfara, att den helige Ande står dem bi och hjälper dem att övervinna kött och blod, ja, djävulen själv. På detta sätt skall de kristna tjäna Gud, sin Fader i himmelen, i helighet i alla sina livsdagar.

Men här finner vi vår svaghet, att vi ofta stapplar i den tjänsten. Ty det händer ofantligt lätt, att en människa faller i en eller annan synd. Köttet är för starkt, den onde anden för verksam, och den nya anden i oss är mycket svag. Därför kan vi icke bevisa någon fullkomlig helighet. Ty här på jorden får vi blott förstlingen, såsom Paulus säger i Rom. 8:23, och icke ens tiondelen, ännu mindre den helige Andes fullhet. Hur skall nu en kristen göra, när han antingen fallit i synd eller känner, att han icke är fullkomlig eller fri från synd? Jo, den helige Sakarias undervisar därom i fortsättningen. Han säger, att Gud har ännu en tjänst som kallas rättfärdighet. Och den består däri, att, när vi märker att det finns synd i oss, vi skall erkänna denna synd, avstå från den samt hålla Gud för rättfärdig, som för Kristi, sin Sons, skull vill förlåta och efterskänka oss all vår orättfärdighet. Detta är att tjäna Gud i rättfärdighet. Då förtvivlar man icke i sina synder utan avstår från dem och tror och hoppas säkert syndernas förlåtelse för Kristi skull. Denna tjänst i rättfärdighet hjälper upp tjänsten i helighet, så att den blir fullkomlig, i det att det som ännu fattas i helighet blir ersatt genom tron och syndernas förlåtelse.

Detta är Kristi rike. Och den förmån som hans folk, de kristna, skall hämta därav är att de genom syndernas förlåtelse blir rättfärdiga och genom den helige Ande göras heliga och icke behöver rädas för vare sig död eller djävul. "Detta skall Kristus uträtta", säger Sakarias, "och min son skall vara den förste budbäraren som gör det känt och uppenbart i världen, såsom det nu vidare heter: Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet."

[...]

Men att Johannes kommer med ett sådant finger och en sådan predikan, och att han pekar på den som är all glädje och tröst, nämligen Guds Lamm som borttager världens synd, se, det är något som tröstar och fröjdar alla troende hjärtan. På detta lamm pekar han icke för gäss och kor, för stenar eller träd, utan han visar det för oss människor, som är fattiga syndare. Och det gör han för att vi skall taga emot det och trösta oss av det. Därför heter det nu vidare: "Till att giva hans folk kunskap om frälsning i det att deras synder bliva dem förlåtna. Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden."

[...]

Visst bör vi vara fromma och föra ett heligt leverne. Men saliga blir vi endast genom syndernas förlåtelse. Och den får man på det sättet, att man lär känna Gud, att han vill vara nådig och förlåta synden. Säg så till Gud: "Räkna icke med mig efter mina synder, ty jag kan dock aldrig bestå för dig med mina gärningar. Visst vill jag gärna akta mig för synden och vara from. Men därmed är jag icke hjälpt. Det enda som hjälper mig är det, som du låtit predika genom den helige Johannes, nämligen att vi skall bli saliga genom syndernas förlåtelse."

Men lägg nu väl märke till följande: om världen skall bli salig genom syndernas förlåtelse, bevisar detta ju, att världen är idel synd. Ty har man ingen synd, behöver man icke syndernas förlåtelse. Men nu behövs syndernas förlåtelse. Det bekräftar ju Sakarias, då han säger, att Gud vill giva sitt folk kunskap om en frälsning, som just skall bestå däri, att synderna blir förlåtna. Men behövs syndernas förlåtelse, måste där ju finnas synd. Härav kan man tydligt draga den slutsatsen, att alla människor är syndare och, så vitt på dem själva beror, fördömda. Skall de bli saliga, så är den enda vägen därtill den, att deras synder blir förlåtna. Och detta sker, såsom Johannes lär oss, endast genom Guds Son, som är det lamm, på vilket alla våra synder ligger, och som måste hjälpa oss. Ty om synderna skulle ligga på oss, så att vi måste bära dem, då vore vi i evighet förlorade.

Detta är Johannes predikan. Av den får vi lära, hur man skall bli salig, nämligen endast genom syndernas förlåtelse. Detta kan påven och hans anhang icke tåla. De sjunger visserligen denna Sakarie lovsång varje dag i ottesången. Men de förstår den icke. Utan de bestrider och förföljer det som den värsta villfarelse, när vi lär, att man kan bli salig endast genom syndernas förlåtelse men icke genom goda gärningar.

Men varifrån kommer då egentligen syndernas förlåtelse? Vem ärdet som ger den? På den frågan ger Sakarias ett mycket bra svar, nämligen Guds barmhärtighet. Därmed är ju, skulle jag tro, all vår egen förtjänst och alla våra goda gärningar alldeles uteslutna. Ingen kan nu säga, att jungfru Maria, Petrus eller Paulus fått sina synder förlåtna därför, att de varit så fromma och heliga. Nej, säger Sakarias, syndernas förlåtelse kommer endast därav att Gud är barmhärtig och på grund av denna sin barmhärtighet har sänt och skänkt oss sin Son, för att denne skulle betala för oss och vi genom honom bli saliga. Att Gud har älskat oss, som för våra synders skull icke förtjänat annat än fördömelse, är ju icke förtjänst och goda gärningar, utan det är vår Guds innerliga barmhärtighet. Det är hans bottenlösa barmhärtighet, som har uträttat detta. Genom den har ljus gått upp och skådat ned till oss från höjden.

Sådan är predikan om vår käre Herre Kristus. Sakarias ger honom här ett särskilt namn, som är värt att lägga märke till. Han kallar honom (enligt grundtexten) "uppgången av höjden". Det betyder, att Kristus är över alla varelser i himmelen och uppgår av Fadern liksom glansen av solen. Så talar också Kristus om sig själv enligt Joh. 3:13: "Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen." Hans tillvaro börjar nämligen icke först här på jorden, då han avlas och födes. Nej, han kommer från himlens höjd hit ned till jorden. Han har besökt oss. Han har kommit till oss på jorden och har givit oss, arma, förtappade syndare, syndernas förlåtelse, vi som annars hade gått evigt förlorade. Detta är idel nåd och barmhärtighet. Vi kan således icke berömma oss av att ha gjort något åt det varken med ord eller gärning. Ty ingen har vetat någonting om detta. Johannes är den förste, som med sitt finger pekar på honom och för oss till honom. Annars skulle vi blott liksom judarna ha sett honom och ansett honom för en människa som alla andra. Ty han förde icke något ovanligt levnadssätt såsom munkarna. Därjämte var han fattig och arm. Vem skulle väl ha ansett honom för "uppgången från höjden" eller för "Guds lamm", om icke Johannes utvisat honom för oss och lärt oss att känna honom. Därför kan ingen här berömma sig av något. Allt äridel nåd och barmhärtighet.

"Till att skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga och så styra våra fötter in på fridens väg." Här slutar Sakarias sin tacksägelse- och glädjesång. Och han inbegriper i dessa ord icke bara sitt eget folk judarna utan också hedningarna och låter oss förstå, att hela världen sitter i död och mörker. Ty hur länge vi än får leva, uteblir dock icke den sista stunden. En gång skall våra ögon tillslutas i döden. Ingen människa är alltså frikallad eller undantagen från döden. Alla är under dödens våld. Nu säger Sakarias, att för dem, som måste fara ned under jorden och sitta i mörkret, har Gud tänt ett ljus, som skall lysa dem även under jorden och i döden. Om de trott på detta Guds lamm och blivit döpta, skall de ha ett ljus, ja, ett livets ljus, som skall lysa dem genom döden och så hålla dem uppe, att djävulen icke kan skada dem.

Detta är nu vår glädje. Det är icke en dåraktig världsglädje med mat och dryck, dans och lek. Icke heller är det en glädje över pengar. Nej, det gäller något större och högre, nämligen hur vi skall bli levande, när vi ligger döda och förmultnade i jorden, hur vi skall kunna bli fromma, när vi är syndare, och hur vi skall kunna komma från helvetet till himmelen, ur fördömelse till salighet. Vi måste dock en gång se och erfara vad det vill säga att sitta i mörker och dödsskugga. Och detta sker åtminstone i den sista stunden. Då måste varje kristen komma därhän, att han rätt känner synden och döden. Och då finns ingen annan hjälp eller råd, än att man rättar sig efter Johannes finger och ser på lammet, som borttager världens synd, tröstar sig därmed och säger: "Den som tror på honom, skall icke någonsin dö, ja, han skall leva, om han än dör."

Från dessa stora ting: synd och evig död, rättfärdighet och evigt liv kommer den glädje, med vilken vi bör fira den helige Johannes döparens dag. Ty vi bör på den dagen tacka Gud för att han givit oss en sådan profet och låtit oss få se hans finger och höra hans predikan. Om gärningar kunde hjälpa, skulle de ha hjälpt Johannes. Då skulle han ha tröstat sig av dem. Men han tiger med alla sina goda gärningar och sitt stränga levnadssätt och säger till Kristus: "Jag behövde att bli döpt av dig." Han söker och begär intet annat, än att Gud skall vara honom nådig genom Kristus. På samma sätt har också jungfru Maria och alla heliga blivit saliga av nåd och icke på grund av förtjänst.

Detta är nu Johannes predikan om frälsningens kunskap till syndernas förlåtelse. Detta, att syndernas förlåtelse är den enda vägen att bli frälst, är en kunskap och visdom som varje kristen måste äga. Johannes är den förste, som har infört denna predikan i världen och med sitt finger pekat på Kristus. Därför är det visst tillbörligt, att man älskar honom och gläder sig över honom. Det lär oss själva namnet Johannes. Ty Johannes betyder en som är i nåd, en huld, älsklig, vänlig man, som åtnjuter allmän tillgivenhet. Det namnet har Johannes icke fått för sin persons eller sitt levnadssätts skull. Då skulle han i stället bort heta Hårdeman eller Strängman. Hans levnadssätt hjälper oss föga, och med det gör han oss ingen glädje. Men hans lära medför tröst och glädje, ty genom honom lär vi se och känna Kristus, vår Frälsare, och blir därigenom saliga.

Därför bör ungdomen observera och lägga märke till, att vi icke firar denna dagen för att dansa, äta och dricka. Utan vi firar den, därför att Johannes har lärt oss, hur man skall bli salig. Därför må vi alla tacka och lova Gud, för att han givit oss den käre Johannes, och genom honom det fröjdefulla ord och det saliga finger, som gör att vi nu kan veta, var vi skall finna frälsning och evigt liv. Ändamålet med denna högtid är således icke att Johannes person skall bli berömd, utan meningen är, att Guds barmhärtighet skall bli prisad, och Gud av oss få tack för att han givit oss sin son och därtill en trösterik pedikan om denne. Därför behöver vi nu icke frukta varken synd eller död utan får trösta oss av Guds godhet och nåd i evighet.

Det förläne Gud oss alla! Amen.