15 söndagen efter Trefaldighet (BPR 6: Gud och Mammon)

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt. 6:24-34 

Huspostillan på nätet:  https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/15_son_e_tref.htm

Till denna evangelietext är det också nyttigt att ha föregående stycke från Matt 6:19-23 i minnet. 

Vi får inte glömma att evangelierna, utöver att lära oss Guds goda verk och vilja, också ställer fram för oss Herren Jesus som underbar lärare i rättfärdighet, sanning och visdom, ty i honom är rättfärdigheten, sanningen och visdomen. Låt oss inte glömma att alltid tacka och lovprisa honom för hans underbara gärning och undervisning. Guds ord är en outtömlig skatt för livet. Må vår Gud och Fader som hör den fattiges bön ge oss tro att rätt tacka, lovprisa och ära honom. Honom tillhör tacksägelsen, lovprisningen och äran för evigt. Amen.

Tre nyckelord kan lyftas i denna text; "tjäna", "se" och "bekymmer". Summan av dessa nyckelord och denna evangelietext är att förtrösta på Gud allena och inte på världens springobjekt; pengar och det materiella som i vår urkristna tradition och lära lyfts upp som en avgud vars namn, just därför, har fått behålla sitt arameiska namn: Mammon. Mammon (rikedom) är girighetens avgud, såsom Luther här förklarar: 

"Detta är ett innehållsrikt evangelium, en utförlig predikan mot girigheten; Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. Ty var och en har både natt och dag bekymmer för, hur han skall kunna försörja sig."

Tjäna Gud

"[...] eftersom vår Herre Kristus så tvärt förnekar, att man kan på en gång tjäna både Gud och Mamon, så är det nödvändigt, att vi väl lär oss förstå, vad det vill säga att tjäna Gud." 

Luther belyser att tjäna Gud i vardagen, hedra föräldrar, tjäna sina herrar väl och oavsett stånd och oavsett plats i tid och rum uppfylla sina plikter inför Gud, i princip att hålla buden och leva efter dessa. Så lär Luther ofta i Huspostillan och i många av sina texter och inte minst i detta stycke eftersom just att tjäna Gud är något som Jesus lyfter i sitt tal. Luther påminner här om just denna rätta insikt om vår gudstjänst: 

"Var och en kunde vandra i Guds tjänst och lydnad, om han blott ville rätt förstå, vad det vill säga att tjäna Gud. Ty såsom vi sagt, gudstjänsten består inte i någon särskild gärning utan i lydnaden för Guds ord och befallning. Det ser mycket fromt ut för världen, att en munk försakar allt, går i kloster och där för ett strängt leverne, fastar, vakar och ber. Där fattas ju inte gärningar, men där saknas befallningen, ty Gud har inte befallt sådant, och därför kan det inte räknas för att tjäna Gud."

Och summerar:

"Att tjäna Gud det vill alltså helt enkelt säga, att man gör vad Gud befallt och underlåter vad Gud har förbjudit."

Tjäna inte Mammon

"Först och främst säger Herren: "Ingen kan tjäna två herrar." Han talar om två herrar. Den ene är Gud, han är den rätte Herren, som vi är skyldiga att tjäna. Den andre herren kallas Mamon. Det är ingen rätt herre; därför vill inte Kristus, att vi skall tjäna Mamon. Hur vi skall tjäna Herren, det har vi redan hört.

Vad det åter vill säga att tjäna Mamon, det antyder Herren själv här. Det betyder att sörja för detta livet, vad man skall äta och dricka, och vad man skall kläda sig med. Och han låter hela sin predikan gå ut på, att vi helt och hållet skall lämna det bekymret. Ty den omsorgen är inte bara onyttig, eftersom vi inte behöver ha den, och ingenting kan uträtta med den, utan den hindrar oss också från att tjäna Herren på det rätta sättet. Alltså bör man ta sig till vara för att tjäna Mamon och i stället vänja sig vid att tjäna Gud och med tillförsikt vänta av honom, att han vet, vad vi behöver, och att han gärna vill skaffa oss det och låta oss få det, om vi blott söker det hos honom." 

Mammon tjänas av världens barn när de i girighet förtröstar på pengar och jagar materiell rikedom. Gud tjänas av Guds barn som i allt förtröstar på sin Fader och Skapare, sin Frälsare och Hjälpare.

Se Guds goda i skapelsen

För att lära oss att förtrösta på att Gud ska sörja för oss visar Jesus på hur gott och rikt skapelsen är ordnad och försörjd av sin Skapare och hur högt älskad människan är i detta skapelseverk och uppmanar oss att se, d v s förstå att Gud också ska sörja för oss.

Luther om seendet:

"Vi har så mycket större anledning till att visa honom ett sådant förtroende, som vi ju ser, att Gud redan utan vår omsorg har gett oss liv och lemmar. Låt nu all världen döma härom. Inte sant, om all mat som finns skulle ligga i en hög, så skulle den ju inte vara dig så kär som ditt liv? Likaså är din kropp kärare för dig än alla kläder i världen. Är vi då inte onda och otacksamma människor, på vilka Gud har allt skäl att vredgas? Vi måste ju erkänna, att han oombedd och av sig själv har gett oss det som är det mesta och största, och ändå vill vi inte lita på honom, att han skall ge oss det som är mindre. [...]

Redan av det vi finner hos oss själva, vårt liv och vår kropp, ögon, öron, händer, fötter och alla lemmar, borde vi kunna inse och erkänna, att Gud är nådig och har gett oss mycket och gjort oss gott. Men därjämte ställer han här fram för oss även exemplet av andra varelser, för att vi därav skall lära oss att förtrösta på Gud och inte sörja. Här flyger de små fåglarna förbi våra ögon, oss till föga ära. Vi borde väl ta av oss hatten för dem och säga: 'Min käre herr doktor, jag måste erkänna, att jag inte kan den konsten som du kan. Du sover hela natten i ditt näste utan allt bekymmer. Om morgonen stiger du upp igen, är glad och vid gott mod, sätter dig på en gren och sjunger, prisar och tackar Gud. Sedan söker och finner du din föda. Fy, vad har då jag, gamle narr, lärt mig, när inte jag också kan göra så, fast jag har så mycken anledning till det.'"

Bekymra er inte

Girigheten matar Mammon som aldrig blir nöjd utan slukar all människans tid och kraft. Och sedan utkräver Gud människans liv, i en tid hon inte känner, och var är då hennes samlande och rikedom? Luk. 12:15-21. Så förstår vi att Mammon inte har i våra hjärtan att göra med alla sina bekymmer som kväver ordet och drar oss bort från Gud. Matt 13:22.

Med detta ser vi också vad som kan hindra oss i vår gudstjänst. Men vår Helige Gud hjälper och botar oss om vi omvänder oss och ber om hjälp. Jes. 57:15-19.

När vi nu lärt detta behöver vi inte bekymra oss för det vi behöver utan kan i förnöjsamhet förtrösta på vår Fader i himlen. Han låter oss se det världen inte ser och få det världen med sin girighet aldrig kan få. En oändlig skatt som aldrig förstörs och därtill mer än vi behöver för tiden här. 

Så här avslutar Luther sin predikan i sin Huspostilla:

"En fågel måste dock arbeta och flyga efter sin föda. Herren Gud vill väl föda honom, men han vill inte kasta maten in i boet till honom. Följ nu hans exempel. Var gudfruktig och flitig i ditt arbete och låt Gud sörja för resten, hur han vill skaffa dig ditt uppehälle. Men, som sagt, var inte girig utan låt dig nöja, ty Gud kan inte tåla girighet. Detta är den lärdom vi får av dagens evangelium. 

Vår käre Herre Gud give oss genom Kristus sin helige Ande, så att vi måtte bättra oss och bli fromma. Amen."

5 Mos. 12:4-7; Ords. 11:28; Jer. 48:7; Mal. 3:14-18; Matt 7:24-27; Matt 13:22; Luk. 12:15-21; Joh. 14:21-26; Ef. 6:1-9; Kol. 3:23-24 (fler)

Personkulternas tid

   Så säger Herren: Förbannad är den man som förtröstar på människor och söker sin styrka i det som är kött och vars hjärta vänder sig bort från Herren. Jer 17:5

Jesu varningar

Jesus både börjar och avslutar sitt eskatologiska (läran om tidens slut) tal i Matt 24 med skarpa varningar för falska messiasgestalter och falska profeter. Varningen är att vi inte ska tro dem och inte följa dem. Gud och hans ord ska vi följa och förtrösta på, inte människor. Och vägen är Kristus Jesus, vår Herre i hans rättfärdighet, sanna löften och bud uppenbarade i Guds ord genom den helige Ande. 

Religionspolitiska influencers och deras följare

I sociala mediekanaler, framförallt med amerikansk prägel, samlas stora skaror, i flera fall i miljontals, kring enskilda personer som blandar politik och religion, s k influencers. En influencer eller influerare påverkar andra och saluför idéer eller produkter. Det är ofta vältaliga och karismatiska personligheter med bestämda åsikter och gemensamt är att man har stort inflytande över många människor genom sina stora sociala-mediekanaler och att man anses kunna påverka andras idévärld och beteenden. 

Både influerarna och följarna har det gemensamt att man är intellektuellt och emotionellt investerade i världens bekymmer, ofta med politiska och religiösa förtecken. Man ser politiska ideologier eller politik blandad med religion och enskilda politiker och partier eller grupper som ställföreträdande frälsande krafter i ett samhälle som man uppfattar går åt fel håll. 

Men välsignad är den man som förtröstar på Herren,
den som har Herren till sin förtröstan.
8 Han är som ett träd planterat vid vatten
och som sträcker ut sina rötter till bäcken.
Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna.
Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer,
och det upphör aldrig att bära frukt. Jer 17:7-8

14 söndagen efter Trefaldighet

   På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" Och han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig." Luk 17:11-19.

Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/14_son_e_tref.htm

Luther lyfter fram två huvudstycken ur denna text; tro och tacksamhet.

De tio spetälska ropade på Jesus i förhoppning om hans barmhärtighet och lydde också Jesus när han sa att de skulle gå och visa sig för prästerna. 

Luther hänvisar till Jakob (1:6-7) och hur viktigt det är att förlita sig på att få gåvan man ber om och att inte vackla och tvivla; "Om vi tror syndernas förlåtelse och evigt liv genom Kristus, så skall det vara så." Men "ett tvivlande hjärta, som inte tror och inte håller det för säkert, att det skall få något av Gud, får aldrig sin bön hörd."

 Tacksamheten ser Luther ur två synvinklar, dels den tacksamhet vi bör visa framförallt Gud och även människor när vi får något, och att ha fördrag med den otacksamhet som människor visar oss. Luther använder Guds tålamod med världen som exempel på hur också vi bör tåla otacksamheten.

"Om ni vill vara fromma kristna, bör ni därför lära er att vara tacksamma, först och främst mot vår nådige Fader i himmelen, som ger oss både liv och lemmar och håller dem vid makt, och som dessutom ger oss allt som hör till det eviga livet. Därnäst skall ni också vara tacksamma mot edra föräldrar, vänner och grannar, ja mot alla som har gjort gott mot er. Dem skall ni göra gott igen, så att, om ni än inte kan vedergälla det med gärningar, ni dock i orden visar er tacksamma och vänliga."

Studiebibeln (Gilbrant, B. ii, 1978) noterar att den ende som visade tacksamhet också var den ende som fick höra Jesu ord "din tro har frälst dig".

Vi kan notera här att tacksamheten är central. Den visar på den sanna tron, den som inte bara hoppas på att få utan också visar tacksamhet för det den fått. Hur det gick för de nio som inte vände om och tackade Jesus får vi inte veta.

Det har sagts att spetälska är en bild av synden men detta är omtvistat eftersom Bibeln inte ger konkret besked i detta. 

I Jesu Bergspredikan (Matt 6:22-34) uppmanar Jesus oss flera gångar att "se" detta i världens ögon lilla, hur skönt Gud klär ängens liljor osv. Lär vi oss göra det och verkligen "se" blir detta enkla och för världen självklara; liv, sinnen och lemmar, mat för dagen, kläder, husrum och allt vårt goda, till något vi har av Gud och genom Guds nåd. Detta har också Världen av Guds nåd men tror och tackar honom inte och får därför aldrig höra att tron har frälst dem.

Därför är också tacksamheten till stor nytta för oss eftersom den över tid öppnar våra ögon för det som i världens ögon är oansenligt och ringa. Detta blir för den tacksamme lärjungen så pass stort att tingen som Världen ränner efter alltmer minskar i värde. Det i sin tur fostrar oss över tid i Guds vilja att vara förnöjda i hjärtat med vad han i sin nåd vill ge oss. Men störst och främst är syndernas förlåtelse och frälsningen i Jesus Kristus. Utan honom har vi inget och förmår heller inget.

Så är denna tacksamhetens källa Herren Jesus själv, han som frälst oss genom Guds vilja och i våra hjärtan skapat tacksamhet för våra synders förlåtelse och vår frälsning, för frid och gemenskap med Gud. Honom tillhör lovprisningen, äran och tacksägelsen i evigheters evighet. Amen.

Mått av tro och olika gåvor. Del 3: Ef 4 och Heb 2

 Går vi tillbaka till tidigare delar kan vi konstatera att Paulus vill se gåvor som bygger upp församlingen och att det ska vara denna drivkraft som ska råda. Detta kan vi förstå framförallt genom att studera Paulus ord i första Korintierbrevet. I denna vers summeras detta:

Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen. 1 Kor 14:12

Att denna lära om mått av tro och olika gåvor inte är någon enstaka utsaga kan vi se genom att det upprepas till flera församlingar, så även till efesierna och vi hittar det också i Hebreerbrevet (okända författare och mottagare). Det var alltså en utbredd lära i församlingarna och frågan för oss blir naturligtvis om den är det idag.

Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. Detta ord "han steg upp" vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Ef 4:7-13

Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja. Heb 2:4

Paulus summerar denna förståelse kring hur Gud delar ut gåvor för korintierna (se del 2) med en fråga:

Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda? 1 Kor 12:29-30

Som vi såg i Rom 12 (del 1) är denna lära om mått av tro och olika gåvor till varning för de som missbrukar sin tro och till tröst för alla oss som har en liten tro, lite kraft och ett begränsat omfång av gåvor. Med kunskap om detta behöver vi inte inledas i tvivel eller få dåligt samvete över att vi inte talar i tungor eller profeterar, botar sjuka eller annat, utan kan tryggt vila i den nåd vi fått och fortsätta förtrösta på Gud i allt, genom Jesus Kristus, vår Herre. 

Mått av tro och olika gåvor. Del 2: 1 Kor 12

 

   Församlingen i Korint har tydliga problem med flera saker som Paulus tar upp i sina brev till församlingen. Vi ser Paulus brinnande nit och kärlek för sina barn i Herren tydligt lysa igenom i dessa brev. I första korintierbrevet tar aposteln upp flera frågor där församlingen felat allvarligt; partistrider och tendens till personkulter (kap. 1-4) för att nämna några.

Paulus övergår sedan i 1 Kor 12-14 till att förklara Andens gåvor. Missbruket av gåvorna tar stor plats i detta brev. 

Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en. 1 Kor 12:5-11

Rent erfarenhetsmässigt kan vi också se samma sak inom religiositeten. När man utvecklar läror och andlighet som inte är given av Gud, då spårar både läran och de som följer den ur. Avfallet urartar också så att synderna blir värre och värre. Detta har vi sett historiskt och ser fortfarande i stora religiösa grupper såväl som i mindre sekter och personkulter.

Så varnade Paulus också församlingen i Rom (se del 1) och nu får vi se konsekvenserna för att inte ha tagit till sig denna lära i församlingen i Korint. Och så går det utför med alla rörelser och individer som inte tar till sig den kristna läran om Andens gåvor utan går utöver Ordet och lär och praktiserar något man inte har fått av Gud.

Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en.  1 Kor 12:12-20

När Paulus i slutet av kap. 12 pekar på en större väg, kärlekens väg, i kapitel 13 så står det sannolikt klart för korintierna vad Paulus talar om. Vi vet ju att Vägen är Herren Jesus (Joh 14:6), att Gud är kärlek (1 Joh 4). Vad Paulus säger är alltså att gå tillbaka till grunden och fundamentet för tron, Jesus Kristus, vilket för vilken kristen som helst är en skarp uppmaning till uppvaknande (1 Kor 15:1-4).

"I detta brev förmanar Paulus korintierna, att de ska vara endräktiga i tron och i läran. De bör se till att de väl lär sig detta huvudstycke, som allt förnuft och all vishet stöder sig på, nämligen att Kristus är vår frälsning" (Luther).