På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" Och han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig." Luk 17:11-19.
Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/14_son_e_tref.htm
Luther lyfter fram två huvudstycken ur denna text; tro och tacksamhet.
De tio spetälska ropade på Jesus i förhoppning om hans barmhärtighet och lydde också Jesus när han sa att de skulle gå och visa sig för prästerna.
Luther hänvisar till Jakob (1:6-7) och hur viktigt det är att förlita sig på att få gåvan man ber om och att inte vackla och tvivla; "Om vi tror syndernas förlåtelse och evigt liv genom Kristus, så skall det vara så." Men "ett tvivlande hjärta, som inte tror och inte håller det för säkert, att det skall få något av Gud, får aldrig sin bön hörd."
Tacksamheten ser Luther ur två synvinklar, dels den tacksamhet vi bör visa framförallt Gud och även människor när vi får något, och att ha fördrag med den otacksamhet som människor visar oss. Luther använder Guds tålamod med världen som exempel på hur också vi bör tåla otacksamheten.
"Om ni vill vara fromma kristna, bör ni därför lära er att vara tacksamma, först och främst mot vår nådige Fader i himmelen, som ger oss både liv och lemmar och håller dem vid makt, och som dessutom ger oss allt som hör till det eviga livet. Därnäst skall ni också vara tacksamma mot edra föräldrar, vänner och grannar, ja mot alla som har gjort gott mot er. Dem skall ni göra gott igen, så att, om ni än inte kan vedergälla det med gärningar, ni dock i orden visar er tacksamma och vänliga."
Studiebibeln (Gilbrant, B. ii, 1978) noterar att den ende som visade tacksamhet också var den ende som fick höra Jesu ord "din tro har frälst dig".
Vi kan notera här att tacksamheten är central. Den visar på den sanna tron, den som inte bara hoppas på att få utan också visar tacksamhet för det den fått. Hur det gick för de nio som inte vände om och tackade Jesus får vi inte veta.
Det har sagts att spetälska är en bild av synden men detta är omtvistat eftersom Bibeln inte ger konkret besked i detta.
I Jesu Bergspredikan (Matt 6:22-34) uppmanar Jesus oss flera gångar att "se" detta i världens ögon lilla, hur skönt Gud klär ängens liljor osv. Lär vi oss göra det och verkligen "se" blir detta enkla och för världen självklara; liv, sinnen och lemmar, mat för dagen, kläder, husrum och allt vårt goda, till något vi har av Gud och genom Guds nåd. Detta har också Världen av Guds nåd men tror och tackar honom inte och får därför aldrig höra att tron har frälst dem.
Därför är också tacksamheten till stor nytta för oss eftersom den över tid öppnar våra ögon för det som i världens ögon är oansenligt och ringa. Detta blir för den tacksamme lärjungen så pass stort att tingen som Världen ränner efter alltmer minskar i värde. Det i sin tur fostrar oss över tid i Guds vilja att vara förnöjda i hjärtat med vad han i sin nåd vill ge oss. Men störst och främst är syndernas förlåtelse och frälsningen i Jesus Kristus. Utan honom har vi inget och förmår heller inget.
Så är denna tacksamhetens källa Herren Jesus själv, han som frälst oss genom Guds vilja och i våra hjärtan skapat tacksamhet för våra synders förlåtelse och vår frälsning, för frid och gemenskap med Gud. Honom tillhör lovprisningen, äran och tacksägelsen i evigheters evighet. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar