21 söndagen efter Trefaldighet (Hovmannen i Kana, Joh. 4:46-54)

 

Så kom han tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kapernaum. När han hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, gick han till honom och bad att han skulle komma ner och bota hans son som låg för döden. Jesus sade till honom: "Om ni inte ser tecken och under, tror ni inte." Mannen sade till honom: "Herre, kom ner innan mitt barn dör!" Jesus svarade: "Gå, din son lever." Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick. Och medan han ännu var på väg, möttes han av sina tjänare som sade att hans son levde. Han frågade vid vilken timme han hade blivit bättre. De svarade: "I går vid sjunde timmen lämnade febern honom." Då förstod fadern att det hade hänt just den timme då Jesus hade sagt till honom: "Din son lever." Och han själv och hela hans familj kom till tro. Detta var det andra tecknet som Jesus gjorde sedan han hade kommit från Judeen till Galileen. Joh. 4:46-54

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/21_son_e_tref.htm

Två aspekter av tron ställs fram i evangelietexten, tron på vem Jesus är och ordet som Gud har talat. Här finns ingen åtskillnad; tro på Gud är också tro på hans ord, annars är inte tron giltig. Tron på ordet är också tron på Gud som talat ordet, genom sin egen mun eller genom sina profeter och apostlar (ex: Sak. 7:12; Joh. 3:34). Texten lär oss att endast denna kompletta tro, på Gud och på hela Guds ord, är den enda giltiga tron och den tro som frälser en människa. Eftersom Gud inte kan ljuga vet vi att hela ordet är sant och bevarat åt oss. Det är den tro som för oss in i Guds saliga rike och som låter oss gripa alla Guds löften och bud i tron.

Hovmannen trodde på Jesus, vem Jesus var, att han hade makt att göra detta. Ryktet om Jesus hade tveklöst nått honom. Han "gick på ordet", han gick iväg i tro på löftet och med hopp. Detta är Guds vilja med oss, att vi ska tro och lita på honom utan att se och inte beroende av under och mirakel (Joh. 20:29). Bara Gud är värd denna tro, fulla förtröstan och tillit. Och när vi tror så, då blir vi mirakel genom Guds verk med oss. Då öppnas våra ögon och vi ser skatten som vi säljer allt för att köpa och få del i.

Reformationen stred mot förvanskningen av Guds ord och mot mänskliga traditioner och religiösa infall. I vår tid är striden i huvudsak densamma. Men idag säger vår tids religiösa att Guds ord inte är av Gud utan av människor som levde för länge sedan och att det därför måste anpassas till vår tid. Deras föränderliga gud och deras församling ska alltså anpassa sig till människornas synder och infall och deras gud har ingen som helst makt att varken ge människan sitt ord, d v s sitt verk och sin vilja, eller att bevara det. På så vis har dessa lämnat Gud när de har övergett ordet och anpassat sig till världen som är deras verkliga gud (Ords. 1:20-33).

Men den kristne har visshet om att Gud gett sitt eget ord, ett ord som är detsamma och håller genom millennierna och som bevaras av Gud själv, till sina barns frälsning och vägledning. Detta ord, Guds verk och vilja, är ett evigt och oföränderligt ord, så som också Gud som givit oss ordet och löftena är evig och oföränderlig (ex: Ps. 102:27; 119:89; Matt. 5:18; 24:35). Detta vet inte den kristne av sig själv, utan genom den helige Ande som genom tron tagit sin boning i var och en som tror och blivit döpt och som helgar oss i sanningen som är Guds ord (Joh. 17:17). 

Huspostilla:

Således tjänar detta underverk först till att lära oss rätt känna Herren Kristus. Ty det visar oss, att han inte blott är en människa, som i allting är lik andra människor, utan också en evig allsmäktig Gud. Ty han är en herre över död och djävul och kan med ett enda ord skaffa hjälp emot dem. Därför bör vi lära oss, att, när vi är i nöd, söka hjälp hos honom mot djävulen och dennes gärningar, såsom också mannen här gör. [...]

Så vill vår käre Herre Kristus vara nådig även mot oss, om vi blott har allvar och i en rätt förtröstan på honom söker hjälp hos honom. Detta bör vi inte tvivla på. Ty han är av sin himmelske fader sänd och har kommit till jorden, för att han skulle göra oss fria från djävulens tyranni och försätta oss in i sitt himmelska rike. Den som söker och begär hans hjälp mot synd och död, han skall därför förvisso finna den här. [...]

Det andra om vilket man brukar tala i denna berättelse är, att vi här har ett särskilt tydligt exempel på tron, av vilket vi riktigt och säkert kan lära oss, vad tron är. [...]

Men här står vad den rätta tron är. Ty den är inte något annat än att tro, att det som Kristus talar och lovar är sant och utan allt svek. Ty dessa två stycken hör ihop: att Gud lovar och att vi med hjärtat håller oss därvid och inte tvivlar på, att det är sant, fastän vi ännu inte har det eller ser det. Där nu löftet är och vi av hjärtat tar emot det och tror att det är sant så som det lyder, där finns den rätta levande tron. [...]

Lär dig alltså här, vad det vill säga att tro. Det är nämligen intet annat än att inte tvivla på Kristi ord och löfte, utan hålla det för visst och sant. Ty ordet lovar ju, att det aldrig skall slå fel, även om vi ännu inte ser eller känner det. Ty det är det utmärkande för tron, att den håller sig vid och tror det som ännu inte är för handen. [...]

Vi erfar också alla, den ene så väl som den andre, att vi genom synden är så fördärvade, att alls ingen rättfärdighet finns hos oss. Eftersom ordet förkunnar oss syndernas förlåtelse och rättfärdighet för Kristi skull, så kan detta ord inte fattas på annat sätt än genom tro. Därför förhåller det sig också så med en kristen, att fast han inte är något annat än en syndare, så är han dock genom ordet och tron utan synd, ren och rättfärdig. Dit hjälps han av tron. [...]

Likväl lyser i all denna jämmer och nöd ordet för oss och lär oss att förtrösta inte blott för detta timliga livet utan också för det eviga. Vi som tror har det ju inte i händerna. Vi känner det inte och kan inte ta på det. Men det är lovat i ordet och vi tror på det. Och det är säkert, att denna tro inte skall svika oss, ty den vilar på Guds ord, som är evigt och allsmäktigt. [...]

Vi förnimmer hos oss synd och död. De låter sig oupphörligt märkas och erfaras. Om du nu inte vill hålla dig vid ordet utan släpper det och dömer efter som du känner dig, så kommer synden att föra dig i ångest och förtvivlan och döden att med makt fördärva dig.

Men hur gör en kristen? Han erkänner att han är en syndare och vet, att han har döden att vänta. Men så vänder han sig om och håller sig vid ordet, så hårt han kan, och säger: "Kristus har dött för mig. Därför är jag fri från synden och kan inte dö. Varken djävul eller död har någon del i mig, ty Kristus har uträttat och betalt för mig, vad jag var skyldig." Detta är att tro rätt, och det är omöjligt, att den som så håller sig till ordet kan bli besviken eller bedragen.

20 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 22: kungasonens bröllop)

 

Jesus talade än en gång till dem i liknelser: "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. Ty många är kallade, men få är utvalda." Matt. 22:1-14 https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/20_son_e_tref.htm

Evangelietexten visar på vikten av att tacka ja till Guds inbjudan till sin Sons, Jesu Kristi bröllop. Många har tackat nej, och tackar än idag nej till denna inbjudan, att ta emot Jesus som Messias och frälsare. Man söker lyckan i denna världen och vänder ryggen till den sanna saligheten som bara finns i Kristus. Texten är direkt riktad till judarna på Jesu tid som ratade honom och orden visar på hur Gud likväl tänker fylla sitt hus genom att gå ut till hedningarna. Och det är också ett ord till vår tid och en varning att inte rata inbjudan utan tacka ja till Jesus och Guds bröllopsinbjudan. Och att, väl på bröllopet, bära bröllopskläderna, Konungen, Sonen och bruden till heder och ära.

Vi läser om hur Guds utsända tjänare slås ihjäl på grund av denna bröllopsinbjudan, som om ratandet i sig inte vore illa nog. Inbjudan börjar redan med profeterna som förkunnade Messias ankomst och dödades under det gamla förbundet och fortsätter med Guds martyrer, med början hos Johannes Döparen. Idag fortsätter motståndet mot det goda budskapet om Jesus, man motarbetar Guds ord, förvränger, förvanskar och förnekar. Och i många delar i världen förföljs och dödas kristna för sin tro och för evangeliet. Försök, den som kan, att förstå den Guds nåd som vilar över oss (Ps. 33:22) och håller emot denna oräkneliga armé av motståndare på alla flanker, i himlarymderna och i världen, och som bevarar oss i sitt ord. 

Lägg märke till hur "både onda och goda" samlades in till bröllopet. Detta eftersom bara Gud är god (Mark. 10:18; Luk. 18:19) och den som tror sig vara god är lika beroende av Guds nåd i Herren Jesus som den som inser att den är ond. Den som tror sig vara god ska här ta sig i akt för att tänka att den inte behöver Jesus eftersom den inte gör något ont. Nej, synden är lagd i och på alla och "alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23). Lägg väl märke till det.

Vi kan därför läsa att inte alla som tackat ja till inbjudan och kommit till bröllopet var värdiga. En person på bröllopet var inte klädd i bröllopskläder, utan kom till bröllopet iklädd sin egen rättfärdighet, sina smutsiga trasor och av synden fläckiga kläder. Bara i förtröstan på att Kristi rättfärdighet allena gör oss rättfärdiga och friar oss från synd, har vi den rätta, rena och vita bröllopsklädseln. Vi är bara värdiga i Jesus Kristus, det är hans rättfärdighet som klär oss. Och det är genom att tro allt hans ord och hålla fast vid det, såsom vi blivit lärda (Matt. 28:20), som han vill klä oss i den rätta och rena klädnaden (Jes. 61:10).

Ur Huspostilla:

Här skall man först lägga märke till, vad som menas med himmelriket Det är nämligen inte ett konungarike här på jorden, utan det är ett rike i himmelen. Och i det riket är Gud själv ensam konung. Det riket är den kristna kyrkan, och den finns här på jorden. Herren använder denna liknelse om ett bröllop, därför att konungens Son, vår käre Herre Kristus, tagit kyrkan till sin brud. Himmelriket skall därför förstås på det sättet, att det finns här på jorden, men ändå inte är ett världsligt eller timligt rike, utan ett andligt och evigt. Med oss kristna här på jorden förhåller det sig nämligen så, att vi redan mer än till hälften befinner oss i himmelriket Ty vi är där med själen och anden, fast i tron. Och till slut skall också kroppen komma efter.[...]

Så bör vi då först och främst lära oss, att himmelriket är vår Herres Kristi rike, och att det finns, där ordet och tron finns. I detta rike har vi i hoppet evigt liv. Och om vi ser på ordet och tron, så är vi där rena från synden och fria från döden och helvetet. [...]

Konungen blev vred och sände ut sitt krigsfolk, nämligen romarna, vilka han tog i sin tjänst. Dessa dräpte mördarna, brände upp staden i eld, och förfor så grymt med judarna, att de sålde dem billigare än sparvar, nämligen trettio för en penning. Då blev det ett ömkligt skriande och klagande, som kunde ha bevekt Gud själv i himmelen. Men de hade ju velat ha det så. De hade länge festat, och låtit förgäves predika för sig. Nu fick de till slut betala kalaset och Gud ville inte mer lyssna till dem. Tag dig därför väl till vara. (Luther refererar här till romarnas förstörelse av Jerusalem och templet år 70 e. Kr.)

Vi har också mycket annat på oss, som med rätta förtörnar vår Herre Gud. Vrede, otålighet, girighet, omsorger för vår utkomst, onda lustar, otukt, hat och andra laster är alltsamman stora och förskräckliga dödssynder. Och de går i svang och tar överhand över allt i världen. Likväl är dessa synder att räkna för intet i jämförelse med föraktet för Guds ord. Och det föraktet är så stort och allmänt i alla stånd, att man väl må gråta och jämra sig däröver. Det är också säkert, att om man blott skulle låta ordet få framgång och hålla det i ära, så skulle Gud ha tålamod med andra synder både länge och väl. Men det vill världen inte alls. Den är mätt på ordet, föraktar det och vämjes vid det, liksom en sjuk vid mat och läkemedel. Därför vredgas Gud över en sådan vrånghet och straffar den. 

[...]Dråp, äktenskapsbrott och tjuveri har ändå stundom med sig ånger, så att hjärtat blir förskräckt och önskar att det vore ogjort. Ty där är ändå ingen som håller sådant för rätt. Men att man inte beflitar sig om att höra ordet eller rent av föraktar och förföljer det, däröver gör sig ingen något samvete. Just därför är det också en sådan förskräcklig synd, att både land och folk till slut går under genom den. Ty när synden inte erkännes så kan där omöjligen bli bot och bättring. Så har det gått med staden Jerusalem och med alla konungariken.

Vårt land får också en gång sitt straff. Ty synden ropar alltjämt upp till himlen och lämnar inte Gud någon ro. Därför måste han vredgas och säga: "Jag har givit er min käre Son, min högsta och käraste skatt. Jag vill också gärna tala med er och lära och undervisa er om, hur ni skall få evigt liv. Men jag finner ingen som vill lyssna till mig. Därför måste jag låta straffet komma." Om detta säger Herren själv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda." Joh. 3:19.

Så har det gått med de kristna i österlandet, i de sköna länder som turkarna [muslimerna] lagt under sig. Och inte heller vi vill nu längre höra eller tåla evangelium. Därför får vi i stället höra på och dras med de partier som djävulen uppväcker, vederdöparna och sakramentssmädarna. Så går det, när man föraktar och inte vill lyssna på Guds ord. Detta är den största och svåraste av alla synder. Därför följer också därpå det största och svåraste straff. Vår Herre Gud skulle gärna se, att vi föll på knä för ordet och skrev det, inte bara i böcker med gyllene bokstäver, utan också i våra hjärtan. Men så vill världen alldeles inte ha det. Nej. hon kan knappast tåla, att det finns skrivet i böcker och ljuder från predikstolen. Hon vill ha djävulen i sitt hjärta. Och han regerar henne också mer än tillräckligt. [...]

Alltså har vi här att lägga märke till denna Herrens allvarsamma predikan mot judarna. Han bestraffar dem för att de hade föraktat bröllopet, d.v.s. bespottat det heliga evangelium, när det predikades för dem, samt dräpt tjänarna. [...]

Låt oss därför inte följa deras exempel utan med flit och angelägenhet höra ordet. Och låt oss framför allt hålla dem, som inbjuda till bröllopet, i all ära, samt älska och värdera dem för deras Herres skull, som har sänt ut dem. Så skall Gud vara med oss i all nöd. Han skall hjälpa och beskydda oss och till slut ge oss det eviga livet för sin Sons, vår Herres Jesu Kristi skull, han som är vår käre brudgum. [...]

Likväl är en avgjord sanning, att denne konungen inte bara vill inbjuda alla till sin Sons bröllop, utan också kommer att se efter, om de inbjudna har klätt sig brudgummen till ära. 

[...] Och då skall du inte tänka, att du skall kunna smyga dig undan. Konungen skall få syn på dig och draga fram dig, antingen på den yttersta dagen eller i din sista stund. Och han skall säga till dig: "Finner jag dig här, du som har namnet och kallas kristen, men likväl inte tror, vad en kristen bör tro? Aldrig i hela ditt liv har du med allvar frågat efter, hur du skall kunna bli fri från synden och bli from och salig. Alla dina tankar har varit vända till gods, ära och goda dagar. Därför kommer du nu så sotig och osnygg. Bort med dig. Du får inte vara med bland dem som har bröllopskläder. [...]

[...] Därför måste den förskräckliga domen fällas över de kristna som inte tror, att man skall gripa dem vid händer och fötter och kasta dem i mörkret utanför. Det vill säga: de måste för evig tid ligga fångna med djävulen i helvetet och i helvetets eld. Händer och fötter är nämligen bundna, så att de inte kan göra sig lösa med några gärningar. Därtill får de ligga i mörkret och vara skilda från Guds ljus. De är berövade all tröst och vistas i evigt kval, ångest och jämmer, och får aldrig mer se någon gnista av ljus. 

[...]

Detta blir straffet för att man inte velat känna ej heller rätt använda den tid i vilken man var sökt, i det att man varit inbjuden och haft tillgång till nattvarden, dopet, evangelium och avlösningen, men likväl inte trott det eller gjort sig någon nytta av det. Herren vill alltså gärna lära oss och få oss till att erkänna, hur stor nåd som bevisats mot oss därigenom, att vi är bjudna till denna saliga måltid, där vi skall finna frälsning från synd, djävul, död och evig jämmer. Den som nu inte vill med tacksamhet ta emot detta utan försmår en så stor nåd, han skall till straff därför lida den eviga döden. Ty här är blott två ting att välja på: antingen tro och taga emot evangelium och bli salig, eller att inte tro och bli evigt fördömd.

[...]

Så är nu detta summan av dagens predikan, att Herren vill både locka och skrämma oss, så att vi lär oss att med allvar fatta och tro ordet, och hoppas hans glada tillkommelse, när han kommer åter på den yttersta dagen för att förlossa oss ur all nöd och hjälpa oss till både kropp och själ.

Det förläne oss den allsmäktige Gud, vår nådige Fader, genom sin Son Jesus Kristus och den helige Ande. Amen.

19 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 9:1-8 - den lame i Kapernaum, äv. Luk. 5:17-26)

 Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." Några skriftlärda tänkte: "Han hädar." Jesus såg deras tankar och sade: "Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." Sedan sade han till den lame: "Stig upp, ta din bädd och gå hem!" Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. Matt. 9:1-8 [äv. Mark. 2:1-12; Luk. 5:17-26.]

Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/19_son_e_tref.htm

(Huspostilla kursiverad nedan)

Den lame säger själv inget i texten. Han bärs av andra till Jesus och firas ner genom taket (Mark. o Luk.). Det är en rik text som är värd att begrunda men vi bör som vanligt akta oss för att spekulera. Det extrema handikappet som sådant kan man tänka på. Ett handikapp som inte bara drabbar en utan många, vilket gör detta handikapp lite unikt, möjligen tillsammans med blindhet även om totalförlamningen är långt värre beroendemässigt. Mannen är extremt beroende av andra för sin förflyttning, för sina dagliga behov och omsorger. Han är här också beroende av andra för att komma till frälsningen eftersom han inte kan komma till Jesus av sig själv. 

Man kan genom den stora folkmassan i huset få bilden av en kyrka i vilken Jesus är i centrum och kring vilken många samlats för att höra hans ord. I denna "kyrka" visas några viktiga principer för frälsning och principernas ordning som börjar med tro, som leder till förlåtelse och därefter helande. 

Med lamheten som en bild för synden ser vi i texten Guds principer och hur de verkat genom tiden. Först ser Jesus, och lägg märke till det, deras tro. Kravet på tro är därmed uppfyllt och synderna kan förlåtas, även om ingen i texten och sällan i evangeliet ber om just syndaförlåtelse. Syndaförlåtelsen kommer av tron och det beror på att synden inte står klar för den oomvända människan som lever i och av jämmerdalens mörker och dimma. 

Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." v. 2

Såsom många andra helade i evangeliet kommer den lame till Jesus för att bli just helad. Men Jesus ser synden och syndens allvar och hinder för frälsning och tar först fasta på denna. Utan tro och utan syndaförlåtelsen genom tron kan ingen bli frigjord från syndens skuld och band som hindrar människan från att bli frälst, få frid med Gud och komma till hans eviga rike.

Så nu är trons krav uppfyllt och den lame löst från sin synd men fortfarande bunden i sin bädd. Men vi ser också något annat i huset. Några tvivlar och ifrågasätter Jesu auktoritet att förlåta synder. Här kommer nästa skede in som förklaras: "Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå?"  

Så ser vi då detta; tro, förlåtelse, helande, där tron är lösenordet till frälsningens port och förlåtelsen och helandet går hand i hand men helandet är omöjligt utan tron och förlåtelsen. Hade Jesus sagt "Stig upp och gå", utan att nämna förlåtelsen, så hade likväl innebörden varit att mannens synder var förlåtna. På samma sätt kan ingen hållas i syndens bojor när man förlåtits. 

Hos Lukas (5:25-26) ser vi att mannen som blivit helad "tog bädden som han legat på och gick hem, under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud, och de uppfylldes av fruktan och sade: "Det vi har sett i dag är ofattbart."

Det är en viktig påminnelse till oss som fått våra synder förlåtna och som blivit helade och som blir helgade att ständigt prisa och tacka Gud för hans nådeverk med oss. Låt Guds verk bli synliggjort i oss, till Guds ära och till världens häpnad, fruktan och omvändelse. Ett verk som Herren Jesus i allt har fullbordat på korset, och ett verk i vilket Gud fortfarande verkar genom vår Herre Jesu uppståndelse för vårt liv, tillväxt och ståndaktighet i honom, så att vi ska få vara med honom för evigt. Därför, låt oss ständigt tacka och prisa Gud genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Huspostilla

Luther tar fasta på syndaförlåtelsen och kyrkans makt att förlåta synder och framförallt läggs vikt på avlösningen som här jämförs (men inte likställs) med sakramenten. Principen som gäller för sakramenten gäller dock även här, menar Luther.

I denna dagens evangelium bör vi i synnerhet lägga märke till den nåderika predikan, som Gud har låtit komma oss till del, nämligen att vi här på jorden kan säga till varandra: "Dina synder förlåtas dig."

Han knyter också detta löfte om syndaförlåtelsen till Guds ord och vikten av att tro ordet och Guds alla löften. Detta måste ingå i tron och är grunden för våra sakrament, det faktum att ordet är uttalat av Gud och därmed verksamt så som det utlovar. 

Här gör Luther skillnad på de sanna troende och andra religioner och villoläror. Dessa andra saknar denna totala tro på Guds ord och ifrågasätter det eller har det inte alls, såsom muslimer och andra religioner.

Det är detta som Kristus här framförallt har velat visa genom sitt beteende mot den lame. Denne låg där i sin säng och sträckte händer och fötter ifrån sig, såsom det brukar vara i en sådan sjukdom. Men då Kristus befallde honom att stiga upp, så stod han också upp, frisk och färdig. [...]

Vidare visar Luther på ondskans förmåga att så tvivel på ordet och att leda vilse och konstaterar:

Men när hjärtat tror, så bevisar man därmed vår Herre Gud den största ära, och det är den som han helst vill ha. Ty man anser honom då för sannfärdig och för en herre som inte kan ljuga, om det han säger än låter alldeles omöjligt. [...]

Så skall ord och tro höra ihop. Det ena kan inte vara utan det andra. Den som tror och inte har ordet, han tror som turkar och judar. Dessa säger väl, att Gud är nådig och barmhärtig. Men de har inget löfte därom. Ty Gud vill inte vara nådig utan Kristus. Och en kristen måste tro så, att han inte bara håller före att Gud är nådig bara mot några som är särskilt fromma, utan mot honom själv och förlåter just honom hans synder för medlarens, sin Sons, Jesu Kristi skull. Och tvärtom: har man ordet men inte tron, så gör ordet ingen nytta. Ordet och tron måste alltså förenas och liksom förmälas med varandra. Det ena får inte skiljas från det andra. [...]

Lär dig alltså att förstå, att båda delarna måste vara med. Du måste ha ordet och med tron hålla dig fast därvid, och så mycket som möjligt är ta dig till vara för att tvivla på det. Då får du allt som ordet lovar dig och som du behöver till både kropp och själ.

Allt beror nämligen på, att ditt hjärta tar åt sig denna försäkran och håller det för sant, att Gud för Kristi skull vill vara nådig mot dig.

18:e söndagen efter Trefaldighet (Matt 22: del av tempelundervisningen; största budet, vem Messias är)

 

Fariséerna hörde att Jesus hade gjort sadducéerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna." Medan fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids". Då sade han till dem: "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son? Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. [I 1962 års svenska utgåva anges texten felaktigt till verserna 34-36.] Matt. 22:34-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/18_son_e_tref.htm

(Huspostillans text nedan kursiverad)

Om första stycket, det största budet

Denna evangelietext är hämtad från Jesu sista vistelse i Jerusalem och då han förkunnade Guds ord i templet, med början i Matt. 21. Jesus har precis tystat sadducéerna angående uppståndelsen och nu börjar fariséerna att svärma runt honom och en laglärd frågar Jesus vilket det största budet är, för att sätta honom på prov. Återigen talar Jesus som fullkomlig läromästare när han sammanfattar hela lagen och profeterna i buden att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Så många människomeningar och diskussioner undanröjs i denna  fullkomliga sanning som Herren levererar i dessa få meningar. Det är Gud som här och i hela evangelierna tydligt visar att han har den fullkomliga makten över sitt ord. Det är bara Gud som kan ge sitt ord, bevara det genom alla tider och göra det begripligt för människan.

Judarna var inte eniga om vilket det största budet var, det rådde olika meningar i olika falanger. Lagen hade man delat in i större och mindre bud men det största kunde man alltså inte enas om *.

Även Luther tar fasta på denna oenighet och kopplar den till hur illa det går när man avfaller från Guds ord och börjar odla människomeningar istället för att hålla sig till Guds ord. Luther gör också kopplingen till sin egen tid och den romerska kyrkans avfall från ordet och hur man på samma sätt som judarna hade övergått till människomeningar och avföll både från ordet och det praktiska kristna livet.

På samma sätt kan vi idag se vår tids avfall från ordet och hur det får människorna att bli allt ogudaktigare och förnekare, inte bara av Guds moraliska lag utan också förvrängare av evangeliet och förnekare av Jesus Kristus. Därför blir de utlämnade till allt värre synder, så som varit Guds dom över dem sedan begynnelsen. Rom 1:18-32.

Huspostilla:

Men varav kommer sådant oförstånd och sådan olydnad? Det kommer inte av något annat, än att människor låter ordet fara och i stället företar sig en del utvärtes gärningar, som väcker ett visst uppseende och ser vackra och goda ut. Man iakttar t.ex. vissa dagar, klär sig ovanligt och äter och dricker inte vad andra äter och dricker. Sådant faller i ögonen och förvillar människorna. Emellertid försummar man de viktigaste gärningarna och buden nämligen att älska Gud och bevisa människorna allt gott. Detta ser vi här på fariséerna och de lagkloka. Ty dessa frågar efter det yppersta budet i lagen just därför, att de inte själva var ense därom, utan den ene höll ett, den andre ett annat för det förnämsta. 

Alltså innehåller denna berättelsen en välbehövlig varning, i det att vi av den ser, hur så höga män varit så blinda och inte förstått, vilket som var det största och vilket det minsta budet. Och ändå var de lärare, som skulle vara ledare för de andra och undervisa dem om den gudstjänsten. [...]

Och det är den slutliga lönen för människoläror när man företar sig sådana gärningar som Gud inte har befallt. Därigenom blir människorna så förblindade, att de inte längre ser de tio buden utan förlorar dem ur sikte.

Denna människornas förlust av Guds verk och vilja ser Luther i den kommande domen, som den står skriven i Matt. 25.

Ty här står: det andra budet är det första likt. Den som älskar sin nästa, han älskar således Gud. Därför skall också det utslaget fällas på den yttersta dagen: "Hade du tjänat din nästa, så hade du tjänat mig, och jag skulle ha lönat dig i rikt mått. Men nu hade jag fått dö och förgås, för så vitt det hade berott av dig." För en sådan dom borde vi akta oss, ty med den följer den eviga fördömelsen.

Om det andra stycket, vems son Messias är

Huspostillan visar på båda styckenas samband i det att lagen varken kan hållas utan att ha Kristus och lagen kan inte heller uppfylla de löften som är i Jesus Kristus allena. Just därför ställer Jesus frågan, om vems son Messias är, till judarna direkt efter att ha svarat på frågan om både uppståndelsen och det största budet. Herren själv vet ju att utan honom kan ingen leva i Guds vilja eller hålla buden, än mindre uppstå till evigt liv. Endast Herren kommer att fullkomligt hålla lagen och buden och ta vårt skuldebrev upp på korset för alla som tror på honom som korsfäst och dödad för syndernas förlåtelse och uppstånden från de döda. Men för den som inte tror blir lagen en skoningslös domare. Joh. 1:16-18; Joh. 3:18; Kol. 2:14.

Bara i Guds Son, Jesus Kristus, är löftet om våra synders förlåtelse och försoning med Gud, genom att han på korset offrade sitt liv för våra synder och uppstod på tredje dagen. Så får vi syndernas förlåtelse, den helige Ande som gåva och löftet om evigt liv, när vi håller detta evangelium för sant och heligt och förtröstar på honom i allt, så att vi kan leva i hans vilja och lära oss gudsfruktan och gudstjänst. 

Detta är den frälsande tron på den levande Gudens Son, Messias Jesus. Det är den tro och den bekännelse på vilken Jesus grundar sin församling, en församling som helvetets portar aldrig ska få makt över. En bekännelse som genom tron äger alla Guds välsignelser och löften. Frälsningen är helt beroende av att Jesus är Messias, den levande Gudens Son och den som David talar om, "det är kristendomens lifsfråga" (Fjellstedt). Matt 16:13-18; Apg. 2:38.

Därav vikten att verkligen förstå och tro på vem Messias Jesus är; Guds enfödde Son, förstfödd före allt skapat. Själv villig att göra Faderns vilja och frälsa oss från evig fördömelse och genom sitt lidande och sin död på korset, ta vårt straff, vårt lidande och vår död på sig själv för att vi ska få frid med Gud undan vredesdomen och så få leva för evigt i salighet med honom. Joh 3:16; 10:18; Kol. 1:15; 1 Thess. 5:9-10.

Därför är det också viktigt att förstå vad det innebär att tro Guds ord och att inte förneka den minsta prick. Håller man det minsta för osant eller felaktigt kan man inte heller övertyga Gud om att man håller det största för sant och rätt (Rom 10:9-10). Så förstod inte judarnas religiösa etablissemang Guds ord, inte heller den avfallskyrka som reformatorerna vände sig emot på 1500-talet, och inte heller den förnekelse av Guds ord som härjar i vår tid. Så är det med avfallet från ordet att det börjar med det lilla och förnekar det största, vem Messias är. 

Men den kristne är helgad av Gud i sanningen (Joh. 17:17) för att genom sanningen vinna sanningen som är Jesus Kristus. Då, när vi som har öron hör ordet, då tror vi det och vill följa det, vakar och ber att vi ska kunna bestå inför Herren Jesu snara och plötsliga tillkommelse som vi väntar från himlen. Luk. 21:34-36. Tro och förtrösta därför på Herrens ord och löften och lyssna inte till världen och denna onda tiden! 

Ur Huspostilla:

Men Kristus visar oss här, att detta [lagen] inte kan hjälpa oss till det eviga livet. Vi måste komma längre och rätt lära oss, vad Kristus är och vems son han är. Fariséerna visste väl, att Kristus skulle vara Davids son. Men Kristus lär oss här, att det inte räcker med detta. Ty om han inte vore något mer än Davids son, så måste han dö liksom David, och kunde blott ha ett timligt rike. Men Kristus har ett evigt rike, och David, hans stamfader, kallade honom genom andeingivelse herre. Hur stämmer det nu överens, att Kristus är på en gång Davids son och Davids herre? 

Detta är nu den fråga som fariséerna inte kan svara på, liksom än i dag ingen jude kan svara på den. Här är det inte tal om nästan, om kärleken eller om goda gärningar, utan här är det endast fråga om att lära sig vems son Kristus är. Den som vet det, han kan inte taga miste om vägen till det eviga livet. [...]

Det må så vara, att lagens lära är oss given, för att vi skall göra mindre synd, men synderna blir dock inte därmed utplånade. Därför måste man utöver lagen ha en annan lära, som visar oss, hur vi skall bli befriade från synderna. Ty eftersom vi inte kan fullkomligt hålla lagen, så uträttar lagen blott det hos oss, att vi får ett ont samvete och för syndens skull fruktar för Guds vrede och dom. 

Mot denna oro som lagen verkar i samvetet har nu denna fråga hjälp att ge, nämligen därigenom att du lär dig förstå, vad Kristus är och vad han har gjort. Här säger Kristus själv, att han inte blott är Davids son, vilket judarna höll honom för att vara, utan också Davids Herre, det är sann Gud av evighet. Vad gör nu denne Guds Son? Han utblottar sig själv, såsom Paulus säger, och blir människa och dör på det heliga korsets stam. Och varför det? Därför att han är Guds lamm, d. ä. det offer som Gud själv utsett för världens synd. Sedan han dött, uppstår han åter på tredje dagen från de döda till ett evigt liv och sitter på Guds högra sida. Detta bör vi lära oss om Kristus och lägga väl märke till. Ty den som kan detta, han får hjälp. Den som inte lär sig det, han måste förgås i synd och död. Vi är nämligen allesamman syndare, och lagen förmår inte blott inte att hjälpa oss från synden, utan den till och med anklagar oss inför Gud och gör oss därmed till riktiga syndare. Då står vi där och kan, åt oss själva lämnade, varken komma fram eller tillbaka. I synd är vi avlade och födda. Ju längre vi lever, desto mer växer och förökas synden hos oss. Den ligger nämligen inte på oss såsom en annan börda, som vi kan lägga bort och kasta ifrån oss, utan hon sitter i märg och ben och lemmar och lämnar oss därför ingen ro. Detta måste vi erkänna, om vi blott vill öppna ögonen och se oss själva in i hjärtat. 

Då ligger den enda räddningen och hjälpen däri, att vi lär oss vem Kristus är. Om du först vet vem Kristus är och sedan också får höra vad han gör, då är du hjälpt. Är du en fattig syndare som mycket brutit mot Guds vilja, så se här: denne Kristus har Gud sänt för att lida och betala för dina synder. Varför skall du då oroa dig för en skuld, som en så rik herre har tagit på sig och redan betalt? Det kommer endast an på, att du med fast tro tillägnar dig detta lidande och denna död.[...]

Därför skall vi hålla denna läran kär och av hjärtat tacka Gud för att vi inte längre vandrar i sådan stor blindhet, som förr rådde under påvedömet och på Jesu tid bland judarna. Ty vi har nu läran om Kristus ren, så att vi genom den inte blott vet, hur vi skall bli fria från synden och bli saliga, utan också får den helige Ande, som genom denna lära driver oss till att på rätt sätt och av hjärtat börja älska Gud och nästan. 

Det förläne vår käre Herre Kristus Jesus oss alla. Amen.

*Studiebibeln Band I, 1987, Stockholm: Normans (s.477)

17 efter Trefaldighet (Luk 14: sabbaten, främsta platserna)

 

När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna, vaktade de på honom. Och se, en man som led av vatten i kroppen stod framför honom. Jesus frågade de laglärda och fariséerna: "Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?" Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: "Om någon av er har en son eller så bara en oxe som faller i en brunn, skulle han då inte genast dra upp honom även om det vore sabbat?" Det kunde de inte svara på. När han märkte hur gästerna valde ut de främsta platserna, berättade han en liknelse för dem. Han sade till dem: "När någon bjuder dig på bröllop, ta då inte den främsta platsen vid bordet. Kanske någon av gästerna är mer ansedd än du. När den som har bjudit både dig och honom kommer och säger till dig: Lämna plats åt honom, då måste du skamsen inta den nedersta platsen. Nej, när du är bjuden, gå och sätt dig på den nedersta platsen. När värden kommer skall han då säga till dig: Min vän, sätt dig högre upp. Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Luk. 14:1-11

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/17_son_e_tref.htm

(Huspostillan nedan i kursiverad stil)

    Ordet sabbat dyker ofta upp i evangeliet, mycket beroende på att det var på sabbaten man möttes och diskuterade religiösa frågor. Jesus, och senare apostlarna, gick själva i synagogan på sabbaten och använde tillfället för att förkunna evangeliet. Vid judendomen på Jesu tid var sabbaten ett tungt generalbud som belagts med en mängd människoläror; muntlig religiös tradition som tar fart efter exilen i Babylon och skrivs ner i vad som ibland kallas "fädernas stadgar", Mishnah och Talmud (om sabbaten; traktaterna Shabbath och Erubin). Dessa pålagor kan tyckas märkliga eftersom de så kraftigt fördöms av profeterna (ex. Jes. 10:1-2). Och det är dessa människobud som också Jesus bemöter hos de judiska religiösa ledarna, ofta just på sabbaten. Flera gånger försöker man snärja Herren genom att man ansåg att man inte fick bota på sabbaten eller anklaga honom för sabbatsbrott, som var straffbart med döden enligt Mose lag (2 Mos. 31:12-16; Matt. 12:1-2, 10; Mark. 3:1-2; Luk. 13:10-17; Joh. 5:1-18; 7:19-24; 9:13-17.

Sabbaten är, som Herren säger, gjord för människan och inte människan för sabbaten (Mark. 2:27-28). Den är ett lufthål i jämmerdalen för många troende som i sin vardag kan ha mycket att stå i. Det är en vilodag åsidosatt av Gud för att människan ska få vila från sitt arbete och få ny kraft och välsignelsen från Guds ord. Det är att helga sabbaten, att avsätta den för Gud. Så gjorde också Herren Jesus, han tjänade Gud i allt som lagen föreskriver, både Gud och nästan. Men inte som en religiös fromhetsövning utan i kärlek och sanning och inte heller bara på sabbaten.

Det är inte klart om man försöker snärja Jesus i Lukas evangelietext. Lukas skriver att man vaktade på honom. Det lär inte ha varit ovanligt att man hade ett slags öppet hus när man höll sabbatsmiddag och det tycks vara så här när vi läser att Jesus "gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna". Luther tycks i alla fall ana ugglor i mossen utifrån hans tolkning. Oavsett vilket blev mannen botad, till Guds ära och pris. Herren uppträder också med myndighet och domarens kunskap om lagen och med sin gudomliga vishet och visar här som så ofta att ingen kan stå honom emot. "De teg". Jesus viker inte för människobuden. Låt detta tala in i vår tid att Herren Jesu sanning, kunskap och visdom är absolut, vilket alla ska få visshet om. Och låt det tala till oss att det är Guds ord vi ska höra, läsa och lyda och inte människoläror.

Luther om sabbaten och gudstjänsten

Detta evangelium innehåller två stycken. Det första angår gudstjänsten och visar, hur man bör skicka sig mot Gud. Det andra lär oss, hur vi skall förhålla oss mot människor.

[...]

Denna lära om vilodagen går alltså framför allt ut på, att vi måtte lära oss att rätt förstå det tredje budet, vad det innebär och vad det fordrar. Ty meningen är inte, att vi skall gå sysslolösa och göra ingenting, utan att vi skall höra Guds ord och göra och leva därefter. Men vad säger då detta ord? Det lär oss, att vi enligt lagens senare tavla skall älska varandra och göra varandra allt gott. Det är Guds vilja, att du på vilodagen skall höra och lära dig detta. [...]

Härpå syftar det sköna språket hos profeten Hosea 6:6: "Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer." Men vad menas med att lära känna Gud? Ingenting annat än att höra Guds ord. Ty utan ordet kan ingen veta något om Gud. Men när ordet kommer och säger: "Jag är Herren, din Gud, som har sänt min Son och utgivit honom i döden för dig; jag är också den som i dopet upptagit dig", då lär vi genom detta ord att känna Gud, att han är nådig och barmhärtig. Ty detta är något som förnuftet aldrig kan veta eller lära av sig själv. Härav följer då, att emedan man genom ordet kommer till kunskap om Gud, så är det att rätt helga vilodagen, när man hör Guds ord och lever och gör efter det. Detta bryr sig fariséerna, de usla skrymtarna inte om. De hör inte Guds ord och gör inte heller efter det, ändå vill de gå och gälla för att inte bryta vilodagen. [...]

Därför bör hos de kristna vara sabbat alla dagar, ty vi bör alla dagar höra Guds ord och ställa vårt leverne därefter. Likväl är söndagen inrättad för folket, på det att var man framför allt på den dagen skall höra och lära Guds ord och sedan leva därefter. Ty de sex dagarna måste man sköta sitt arbete och förvärva sitt uppehälle. Så vill Gud ha det, ty han har befallt oss att arbeta. Men den sjunde dagen vill han ha helgad, så att man inte skall arbeta på den, på det att envar då skall vara oförhindrad att öva sig i Guds ord och verk och göra, inte det som hör till det timliga, utan det som Gud i sitt ord fordrar och vill ha gjort.

Detta är det första stycket av dagens evangelium, att envar skall lära sig, att det är att tjäna Gud och att rätt och väl helga vilodagen, när vi hör Guds ord och gör därefter Det är därför att tjäna Gud, när du går till predikan eller läser evangelium. Det är honom en tacknämligare tjänst än allt offer och annan helighet, såsom profeten Hosea säger.

I det andra stycket börjar Jesus att återigen tillrättavisa middagsgästerna. Denna gång söker man de främsta platserna vid bordet och man kanske kan ana tumultet när en middagsgrupp på samma gång ska ha ett begränsat antal platser, de främsta.  Denna bild har mycket visdom från Herren att lära oss också idag. Vi kan därför med fördel läsa också fortsättningen av Luk. 14. 

Luther om andra stycket, hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor

I detta stycket om de främsta platserna visar Luther hur stolthetens högfärd såväl som ödmjukhet straffas och belönas av både Gud och människor. Gud har i detta nedlagt i människan att utföra sin vilja att straffa stoltheten och löna ödmjukheten. Luther använder kungarna Saul och David som exempel; hur Saul började i ödmjukhet men med tiden blev allt stoltare och mer uppblåst, medan David behöll sin ödmjukhet inför Gud. Så vi ser att Gud själv, och genom människor, straffar stoltheten och lönar ödmjukheten.

Det andra stycket handlar om ödmjukheten. Ty så uttyder Herren själv till slut liknelsen: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Detta är en sanning - det skall ni komma ihåg - inte blott inför Gud utan också inför människor. Ty alla människor är så beskaffade, att de är fientliga mot de högfärdiga, däremot måste den vara en ovanligt elak människa, som är fientlig mot ett ödmjukt hjärta. Det faller sig i stället naturligt för människor att älska ett sådant hjärta. Man ser ju, att när en flicka är villig och tjänstaktig i huset och med okonstlat sinne gör vad man befaller henne, så vinner hon snart husbondefolkets hjärta, så att man inte kan vara ovänlig mot henne. Det är helt naturligt, att var och en älskar ödmjukt, tillbakadraget och stilla folk.

Däremot kan man inte med högfärdigt folk. Så snart far eller mor hos ett barn eller en tjänare märker stolthet och olydnad - ty dessa båda odygder följs vanligen åt - så att de säger: "Jag gör inte vad du befaller mig", då är de betänkta på, hur de skall kunna bryta stoltheten och ödmjuka dem, eller också kör de bort dem ur huset. Världslig överhet gör på samma sätt. Den som sätter sig upp och inte vill lyda, honom tuktar den genom bödeln med repet eller svärdet. [...] 

Ty sådan är Guds ordning, att den som förhäver sig, måste förnedras, och tvärtom att den som förnedrar sig skall bliva upphöjd. 

Den käre Guden vare tack och lov, att han i dag har undervisat oss så. Han give ock sin nåd till att vi må efterfölja denna lärdom, för sin Sons Jesu Kristi skull. Amen.

16 sönd. efter Trefaldighet (Luk 7:11-17: änkan i Nains son uppväcks)

 

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.  Luk. 7:11-17

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/16_son_e_tref.htm

   Detta är det första fallet av tre som det berättas om i evangeliet där Jesus uppväcker en död. Den andra som uppväcks från döden är synagogföreståndaren Jairus enda barn och dotter (Matt 9:18-26; Mark. 5:21-43; Luk. 8:40-56) och den tredje är Lasarus (Joh. 11:1-44).

Det är en kort text om vi tänker på det stora underverk som sker här men vi ser "mycket folk" som följde Jesus och "mycket folk från staden" som följde med änkan i sorgetåget. Här möts två härar vid staden Nain (skönhet, behaglighet), den ena ledd av döden följd av sorg och förtvivlan och den andra ledd av Livet följd av hopp och förväntan. Det är inget litet pris som döden här tågar ut med, en ung man i sina bästa år och därtill en förkrossad mor och änka i förlusten av sin ende son. Men döden ska snart se sig besegrad och fråntagen sitt pris och alla tårar.

Änkan har förlorat sin ende son och får sorg på sorg och börda på börda. Under Bibelns tid räknades änkor som särskilt utsatta och hjälpbehövande. Mose lag har flera stycken som ställer änkor under lagens beskydd och församlingens ansvar och profeterna påminner ofta om plikten att sörja för dem. 

"Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader och änkors försvarare", skriver psalmisten (68).

Även i den kristna urkyrkan fortsätter omtanken om änkor och faderlösa (ex Jak 1:27, 1 Tim 5). I Apostlagärningarna berättas om Tabita (Dorkas) som gjort mycket för fattiga och änkor, som dog och blir uppväckt (Apg. 9:36-41).

Det är änkan vid Nain som Jesus nu förbarmar sig över, v 13: När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte."

Vi får läsa att Jesus rörde vid båren, ett stort tabu eftersom man blev oren enligt Mose lag om man rörde vid en död eller något som varit i kontakt med en död. Och man kan tänka sig suset som gick genom den myckna folksamlingen. Och kanske kan vi, som Luther, hos änkan ana den totala omställning som ska följa när Jesus talar orden och hennes son sitter upp. "Ja, man kan nästan undra över att hon inte genast faller ner och dör av glädje."

Luther tar fasta på tron och barmhärtigheten, sin vana trogen att dela upp texten i huvudstycken "för det första om hur vi bör trösta oss mot döden, ty att lära sig det är av högsta vikt; för det andra om den kristliga barmhärtighet och medlidsamhet som vi bör bevisa varandra."

 Här är ju ett av få exempel bland Jesu underverk där tro inte nämns eller efterfrågas, Jesus uppväcker den unge mannen i kraft av sin egen makt och vilja. Men Luthers tal om tro är hur vi genom vår tro på Herren Jesus ska trösta oss mot döden och inte alls fästa oss vid den utan hålla fast vid löftet om livet:

"Denna berättelse skall vi nu ge väl akt på, för att lära oss att därmed stärka och bevara vår tro. Ty Herren Kristus tänker här inte endast på denna kvinnan, utan han vill lära oss allesamman, att döden ingenting har att betyda. Därför behöver vi inte frukta för den, utan kan gå den i möte med undergivet sinne. Vi behöver inte akta varken döden eller någon annan olycka. Ty vi äger i Kristus en sådan herre, som så lätt kan hjälpa och förvandla både död och andra olyckor. Ty se här, hur snart och lätt det går att hjälpa denna kvinna, fastän hon misströstar om all hjälp. Vem kunde väl hoppas, att hennes döde son, som man nu bar till graven, skulle åter bli levande?"

För att inte frukta döden behöver vi en rätt tro på Jesus, den tro som i honom ser en sann och barmhärtig frälsare som utgivit sig själv för oss och uppstått på tredje dagen, för att vi ska leva. Den som inte tror kommer därför att frukta döden. Men de kristna har inget att frukta, ty Kristus Jesus är Herren.

"För de otrogna måste han vara en domare, fastän han gärna skulle vilja vara deras Frälsare, om de trodde på honom. Men de är fientliga mot honom och vill inte taga emot hans rike. Därför måste han bete sig mot dem som en domare. Men de fromma som förlitar sig på honom vill han skaffa frid och ro i evighet."

Luther går nu över till barmhärtigheten, den vi ska öva mot varandra och hur den handlar om "att man tar sig an andras nöd och elände." Och "att låta nästans nöd gå mig till hjärtat, som om den skulle vara min egen. Detta ser vi här på Herren. Han kommer som en främling, men så snart han ser änkans nöd, tar han sig an saken, som om det varit hans egen son, gråter med modern, samt tröstar och hjälper henne."

Det finns två slags nöd här som beskrivs, andlig nöd och kroppslig nöd. Den andliga nöden är ett orätt religiöst liv och synd. Den kroppsliga nöden kan vara sjukdom och fattigdom. Här finns en del stränga regler vilket får tjäna som en understrykning av allvaret i den mänskliga nöden och vår plats i den.

Och bortom detta allvar och denna jämmerdal väntar livet som Jesus har lovat oss när vi tror på honom. Så lätt ska han väcka oss som om vi bara sov, om vi nu skulle insomna. Det är en tro och ett hopp att hålla fast vid.

15 söndagen efter Trefaldighet (BPR 6: Gud och Mammon)

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon. Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Matt. 6:24-34 

Huspostillan på nätet:  https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/15_son_e_tref.htm

Till denna evangelietext är det också nyttigt att ha föregående stycke från Matt 6:19-23 i minnet. 

Vi får inte glömma att evangelierna, utöver att lära oss Guds goda verk och vilja, också ställer fram för oss Herren Jesus som underbar lärare i rättfärdighet, sanning och visdom, ty i honom är rättfärdigheten, sanningen och visdomen. Låt oss inte glömma att alltid tacka och lovprisa honom för hans underbara gärning och undervisning. Guds ord är en outtömlig skatt för livet. Må vår Gud och Fader som hör den fattiges bön ge oss tro att rätt tacka, lovprisa och ära honom. Honom tillhör tacksägelsen, lovprisningen och äran för evigt. Amen.

Tre nyckelord kan lyftas i denna text; "tjäna", "se" och "bekymmer". Summan av dessa nyckelord och denna evangelietext är att förtrösta på Gud allena och inte på världens springobjekt; pengar och det materiella som i vår urkristna tradition och lära lyfts upp som en avgud vars namn, just därför, har fått behålla sitt arameiska namn: Mammon. Mammon (rikedom) är girighetens avgud, såsom Luther här förklarar: 

"Detta är ett innehållsrikt evangelium, en utförlig predikan mot girigheten; Ty girigheten misshagar på det högsta vår Herre Gud, eftersom det inte finns någon last, som förhindrar evangelium och skadar de kristna så som den. Likväl ser vi, att hela världen är nedsänkt i denna synd. Ty var och en har både natt och dag bekymmer för, hur han skall kunna försörja sig."

Tjäna Gud

"[...] eftersom vår Herre Kristus så tvärt förnekar, att man kan på en gång tjäna både Gud och Mamon, så är det nödvändigt, att vi väl lär oss förstå, vad det vill säga att tjäna Gud." 

Luther belyser att tjäna Gud i vardagen, hedra föräldrar, tjäna sina herrar väl och oavsett stånd och oavsett plats i tid och rum uppfylla sina plikter inför Gud, i princip att hålla buden och leva efter dessa. Så lär Luther ofta i Huspostillan och i många av sina texter och inte minst i detta stycke eftersom just att tjäna Gud är något som Jesus lyfter i sitt tal. Luther påminner här om just denna rätta insikt om vår gudstjänst: 

"Var och en kunde vandra i Guds tjänst och lydnad, om han blott ville rätt förstå, vad det vill säga att tjäna Gud. Ty såsom vi sagt, gudstjänsten består inte i någon särskild gärning utan i lydnaden för Guds ord och befallning. Det ser mycket fromt ut för världen, att en munk försakar allt, går i kloster och där för ett strängt leverne, fastar, vakar och ber. Där fattas ju inte gärningar, men där saknas befallningen, ty Gud har inte befallt sådant, och därför kan det inte räknas för att tjäna Gud."

Och summerar:

"Att tjäna Gud det vill alltså helt enkelt säga, att man gör vad Gud befallt och underlåter vad Gud har förbjudit."

Tjäna inte Mammon

"Först och främst säger Herren: "Ingen kan tjäna två herrar." Han talar om två herrar. Den ene är Gud, han är den rätte Herren, som vi är skyldiga att tjäna. Den andre herren kallas Mamon. Det är ingen rätt herre; därför vill inte Kristus, att vi skall tjäna Mamon. Hur vi skall tjäna Herren, det har vi redan hört.

Vad det åter vill säga att tjäna Mamon, det antyder Herren själv här. Det betyder att sörja för detta livet, vad man skall äta och dricka, och vad man skall kläda sig med. Och han låter hela sin predikan gå ut på, att vi helt och hållet skall lämna det bekymret. Ty den omsorgen är inte bara onyttig, eftersom vi inte behöver ha den, och ingenting kan uträtta med den, utan den hindrar oss också från att tjäna Herren på det rätta sättet. Alltså bör man ta sig till vara för att tjäna Mamon och i stället vänja sig vid att tjäna Gud och med tillförsikt vänta av honom, att han vet, vad vi behöver, och att han gärna vill skaffa oss det och låta oss få det, om vi blott söker det hos honom." 

Mammon tjänas av världens barn när de i girighet förtröstar på pengar och jagar materiell rikedom. Gud tjänas av Guds barn som i allt förtröstar på sin Fader och Skapare, sin Frälsare och Hjälpare.

Se Guds goda i skapelsen

För att lära oss att förtrösta på att Gud ska sörja för oss visar Jesus på hur gott och rikt skapelsen är ordnad och försörjd av sin Skapare och hur högt älskad människan är i detta skapelseverk och uppmanar oss att se, d v s förstå att Gud också ska sörja för oss.

Luther om seendet:

"Vi har så mycket större anledning till att visa honom ett sådant förtroende, som vi ju ser, att Gud redan utan vår omsorg har gett oss liv och lemmar. Låt nu all världen döma härom. Inte sant, om all mat som finns skulle ligga i en hög, så skulle den ju inte vara dig så kär som ditt liv? Likaså är din kropp kärare för dig än alla kläder i världen. Är vi då inte onda och otacksamma människor, på vilka Gud har allt skäl att vredgas? Vi måste ju erkänna, att han oombedd och av sig själv har gett oss det som är det mesta och största, och ändå vill vi inte lita på honom, att han skall ge oss det som är mindre. [...]

Redan av det vi finner hos oss själva, vårt liv och vår kropp, ögon, öron, händer, fötter och alla lemmar, borde vi kunna inse och erkänna, att Gud är nådig och har gett oss mycket och gjort oss gott. Men därjämte ställer han här fram för oss även exemplet av andra varelser, för att vi därav skall lära oss att förtrösta på Gud och inte sörja. Här flyger de små fåglarna förbi våra ögon, oss till föga ära. Vi borde väl ta av oss hatten för dem och säga: 'Min käre herr doktor, jag måste erkänna, att jag inte kan den konsten som du kan. Du sover hela natten i ditt näste utan allt bekymmer. Om morgonen stiger du upp igen, är glad och vid gott mod, sätter dig på en gren och sjunger, prisar och tackar Gud. Sedan söker och finner du din föda. Fy, vad har då jag, gamle narr, lärt mig, när inte jag också kan göra så, fast jag har så mycken anledning till det.'"

Bekymra er inte

Girigheten matar Mammon som aldrig blir nöjd utan slukar all människans tid och kraft. Och sedan utkräver Gud människans liv, i en tid hon inte känner, och var är då hennes samlande och rikedom? Luk. 12:15-21. Så förstår vi att Mammon inte har i våra hjärtan att göra med alla sina bekymmer som kväver ordet och drar oss bort från Gud. Matt 13:22.

Med detta ser vi också vad som kan hindra oss i vår gudstjänst. Men vår Helige Gud hjälper och botar oss om vi omvänder oss och ber om hjälp. Jes. 57:15-19.

När vi nu lärt detta behöver vi inte bekymra oss för det vi behöver utan kan i förnöjsamhet förtrösta på vår Fader i himlen. Han låter oss se det världen inte ser och få det världen med sin girighet aldrig kan få. En oändlig skatt som aldrig förstörs och därtill mer än vi behöver för tiden här. 

Så här avslutar Luther sin predikan i sin Huspostilla:

"En fågel måste dock arbeta och flyga efter sin föda. Herren Gud vill väl föda honom, men han vill inte kasta maten in i boet till honom. Följ nu hans exempel. Var gudfruktig och flitig i ditt arbete och låt Gud sörja för resten, hur han vill skaffa dig ditt uppehälle. Men, som sagt, var inte girig utan låt dig nöja, ty Gud kan inte tåla girighet. Detta är den lärdom vi får av dagens evangelium. 

Vår käre Herre Gud give oss genom Kristus sin helige Ande, så att vi måtte bättra oss och bli fromma. Amen."

5 Mos. 12:4-7; Ords. 11:28; Jer. 48:7; Mal. 3:14-18; Matt 7:24-27; Matt 13:22; Luk. 12:15-21; Joh. 14:21-26; Ef. 6:1-9; Kol. 3:23-24 (fler)

14 söndagen efter Trefaldighet

   På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" Och han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig." Luk 17:11-19.

Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/14_son_e_tref.htm

Luther lyfter fram två huvudstycken ur denna text; tro och tacksamhet.

De tio spetälska ropade på Jesus i förhoppning om hans barmhärtighet och lydde också Jesus när han sa att de skulle gå och visa sig för prästerna. 

Luther hänvisar till Jakob (1:6-7) och hur viktigt det är att förlita sig på att få gåvan man ber om och att inte vackla och tvivla; "Om vi tror syndernas förlåtelse och evigt liv genom Kristus, så skall det vara så." Men "ett tvivlande hjärta, som inte tror och inte håller det för säkert, att det skall få något av Gud, får aldrig sin bön hörd."

 Tacksamheten ser Luther ur två synvinklar, dels den tacksamhet vi bör visa framförallt Gud och även människor när vi får något, och att ha fördrag med den otacksamhet som människor visar oss. Luther använder Guds tålamod med världen som exempel på hur också vi bör tåla otacksamheten.

"Om ni vill vara fromma kristna, bör ni därför lära er att vara tacksamma, först och främst mot vår nådige Fader i himmelen, som ger oss både liv och lemmar och håller dem vid makt, och som dessutom ger oss allt som hör till det eviga livet. Därnäst skall ni också vara tacksamma mot edra föräldrar, vänner och grannar, ja mot alla som har gjort gott mot er. Dem skall ni göra gott igen, så att, om ni än inte kan vedergälla det med gärningar, ni dock i orden visar er tacksamma och vänliga."

Studiebibeln (Gilbrant, B. ii, 1978) noterar att den ende som visade tacksamhet också var den ende som fick höra Jesu ord "din tro har frälst dig".

Vi kan notera här att tacksamheten är central. Den visar på den sanna tron, den som inte bara hoppas på att få utan också visar tacksamhet för det den fått. Hur det gick för de nio som inte vände om och tackade Jesus får vi inte veta.

Det har sagts att spetälska är en bild av synden men detta är omtvistat eftersom Bibeln inte ger konkret besked i detta. 

I Jesu Bergspredikan (Matt 6:22-34) uppmanar Jesus oss flera gångar att "se" detta i världens ögon lilla, hur skönt Gud klär ängens liljor osv. Lär vi oss göra det och verkligen "se" blir detta enkla och för världen självklara; liv, sinnen och lemmar, mat för dagen, kläder, husrum och allt vårt goda, till något vi har av Gud och genom Guds nåd. Detta har också Världen av Guds nåd men tror och tackar honom inte och får därför aldrig höra att tron har frälst dem.

Därför är också tacksamheten till stor nytta för oss eftersom den över tid öppnar våra ögon för det som i världens ögon är oansenligt och ringa. Detta blir för den tacksamme lärjungen så pass stort att tingen som Världen ränner efter alltmer minskar i värde. Det i sin tur fostrar oss över tid i Guds vilja att vara förnöjda i hjärtat med vad han i sin nåd vill ge oss. Men störst och främst är syndernas förlåtelse och frälsningen i Jesus Kristus. Utan honom har vi inget och förmår heller inget.

Så är denna tacksamhetens källa Herren Jesus själv, han som frälst oss genom Guds vilja och i våra hjärtan skapat tacksamhet för våra synders förlåtelse och vår frälsning, för frid och gemenskap med Gud. Honom tillhör lovprisningen, äran och tacksägelsen i evigheters evighet. Amen.

13 söndagen efter Trefaldighet (Luk. 10:23-37, den barmhärtige samariten)

När de var ensamma, vände sig Jesus till lärjungarna och sade: "Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det." Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Jesus sade till honom: "Vad står skrivet i lagen? Vad läser du där?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv". Jesus sade till honom: "Du svarade rätt. Gör det, så får du leva." Då ville mannen försvara sig och frågade Jesus: "Vem är då min nästa?" Jesus svarade: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka. Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus till honom: "Gå du och gör som han." Luk. 10:23-37

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/13_son_e_tref.htm

   Denna söndag är evangelietexten hämtad från Luk 10:23-37. Jesus, "Skriftens kärna och stjärna", talar om det som forna tiders heliga gudsmän såg fram emot och hoppades få se och höra, evangeliet. Och hur saliga lärjungarna var som fick se och höra det. 

En laglärd, och vi andra, får lära oss om Guds kärlek till oss syndare och vad den innebär och hur denna kärlek är hela lagens uppfyllnad. Ty när lagen gick den av Djävulen och Världen slagne och döende syndaren förbi, då stannade Samariten som förbarmade sig över honom. Samariten skötte om och förband hans sår och tog honom till ett värdshus och betalade allt vad det skulle kosta för hans vård och omsorg till dess att Samariten skulle komma tillbaka.

Om denna evangelietext ur Huspostilla:

Härav finner man då lätt svaret på den invändning, som de påviska gör mot oss. Kristus säger ju: "Gör det, så får du leva." Och därav drar de den slutsatsen, att man kan bli salig genom lagens gärningar. Men Herren vill med detta ord låta den skriftlärde och oss alla förstå, att vi omöjligen kan hålla lagen, om inte våra hjärtan först genom evangelium får den helige Ande och blir renade från synden. Alltså är detta talat på lagens sätt, ty den befaller oss att göra Guds vilja. Men därmed är det inte sagt, att vi också verkligen kan göra den. Detta måste Kristus uträtta i oss genom det heliga evangelium och sin helige Ande. Just därför framställer Herren här denna liknelsen om den mannen som råkat ut för rövare, för att visa, hur stor nöd som råder bland oss människor, och hur vi endast genom Kristus, den barmhärtige samariten, kan bli frälsta och fria från den.

Ty vi arma människor har genom synden råkat ut för de värsta rövare, i det att djävulen och döden blivit oss övermäktiga. De har inte blott plundrat oss och tagit ifrån oss alla andliga gåvor, som Gud förunnat och gett oss. Utan de har även sargat och slagit oss, i det att vi genom synden råkat i all slags jämmer, olycka och elände. I detta måste vi bli liggande, så vitt på prästen och leviten, d. ä. lagen, ankommer. Ty de går förbi och hjälper inte den nödställda människan. Därför säger också Paulus: "Ingen människa blir genom lagen rättfärdig eller fri från synden." Men till slut kommer samariten, vår käre Herre Kristus, vilken hans eget folk inte vill kännas vid, utan höll honom för att vara en hedning och en som var besatt av djävulen. Han tar sig an vår nöd, förbinder våra sår, tvättar dem med vin, och gjuter sin nåds ljuvliga olja i dem. Han tar på sig vår synd, vilken han bär på sin kropp, och för oss så till det rätta härbärget, d. ä. den kristna kyrkan, och där anförtror han oss åt värden, d. ä. åt dem som är i predikoämbetet och har att förkunna Guds ord.

Idag har flera bland Missionsprovinsens församlingar sänt fina gudstjänster live och dessa kan ses och höras via denna länk:

https://missionsprovinsen.se/live/