20 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 22: kungasonens bröllop)

 

Jesus talade än en gång till dem i liknelser: "Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son. Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Jag har gjort i ordning min måltid. Mina oxar och min gödboskap är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad. Sedan sade han till sina tjänare: Allt är klart för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå därför till vägskälen och bjud till bröllopet alla som ni träffar på. Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster. När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. Ty många är kallade, men få är utvalda." Matt. 22:1-14 https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/20_son_e_tref.htm

Evangelietexten visar på vikten av att tacka ja till Guds inbjudan till sin Sons, Jesu Kristi bröllop. Många har tackat nej, och tackar än idag nej till denna inbjudan, att ta emot Jesus som Messias och frälsare. Man söker lyckan i denna världen och vänder ryggen till den sanna saligheten som bara finns i Kristus. Texten är direkt riktad till judarna på Jesu tid som ratade honom och orden visar på hur Gud likväl tänker fylla sitt hus genom att gå ut till hedningarna. Och det är också ett ord till vår tid och en varning att inte rata inbjudan utan tacka ja till Jesus och Guds bröllopsinbjudan. Och att, väl på bröllopet, bära bröllopskläderna, Konungen, Sonen och bruden till heder och ära.

Vi läser om hur Guds utsända tjänare slås ihjäl på grund av denna bröllopsinbjudan, som om ratandet i sig inte vore illa nog. Inbjudan börjar redan med profeterna som förkunnade Messias ankomst och dödades under det gamla förbundet och fortsätter med Guds martyrer, med början hos Johannes Döparen. Idag fortsätter motståndet mot det goda budskapet om Jesus, man motarbetar Guds ord, förvränger, förvanskar och förnekar. Och i många delar i världen förföljs och dödas kristna för sin tro och för evangeliet. Försök, den som kan, att förstå den Guds nåd som vilar över oss (Ps. 33:22) och håller emot denna oräkneliga armé av motståndare på alla flanker, i himlarymderna och i världen, och som bevarar oss i sitt ord. 

Lägg märke till hur "både onda och goda" samlades in till bröllopet. Detta eftersom bara Gud är god (Mark. 10:18; Luk. 18:19) och den som tror sig vara god är lika beroende av Guds nåd i Herren Jesus som den som inser att den är ond. Den som tror sig vara god ska här ta sig i akt för att tänka att den inte behöver Jesus eftersom den inte gör något ont. Nej, synden är lagd i och på alla och "alla har syndat och saknar härligheten från Gud" (Rom 3:23). Lägg väl märke till det.

Vi kan därför läsa att inte alla som tackat ja till inbjudan och kommit till bröllopet var värdiga. En person på bröllopet var inte klädd i bröllopskläder, utan kom till bröllopet iklädd sin egen rättfärdighet, sina smutsiga trasor och av synden fläckiga kläder. Bara i förtröstan på att Kristi rättfärdighet allena gör oss rättfärdiga och friar oss från synd, har vi den rätta, rena och vita bröllopsklädseln. Vi är bara värdiga i Jesus Kristus, det är hans rättfärdighet som klär oss. Och det är genom att tro allt hans ord och hålla fast vid det, såsom vi blivit lärda (Matt. 28:20), som han vill klä oss i den rätta och rena klädnaden (Jes. 61:10).

Ur Huspostilla:

Här skall man först lägga märke till, vad som menas med himmelriket Det är nämligen inte ett konungarike här på jorden, utan det är ett rike i himmelen. Och i det riket är Gud själv ensam konung. Det riket är den kristna kyrkan, och den finns här på jorden. Herren använder denna liknelse om ett bröllop, därför att konungens Son, vår käre Herre Kristus, tagit kyrkan till sin brud. Himmelriket skall därför förstås på det sättet, att det finns här på jorden, men ändå inte är ett världsligt eller timligt rike, utan ett andligt och evigt. Med oss kristna här på jorden förhåller det sig nämligen så, att vi redan mer än till hälften befinner oss i himmelriket Ty vi är där med själen och anden, fast i tron. Och till slut skall också kroppen komma efter.[...]

Så bör vi då först och främst lära oss, att himmelriket är vår Herres Kristi rike, och att det finns, där ordet och tron finns. I detta rike har vi i hoppet evigt liv. Och om vi ser på ordet och tron, så är vi där rena från synden och fria från döden och helvetet. [...]

Konungen blev vred och sände ut sitt krigsfolk, nämligen romarna, vilka han tog i sin tjänst. Dessa dräpte mördarna, brände upp staden i eld, och förfor så grymt med judarna, att de sålde dem billigare än sparvar, nämligen trettio för en penning. Då blev det ett ömkligt skriande och klagande, som kunde ha bevekt Gud själv i himmelen. Men de hade ju velat ha det så. De hade länge festat, och låtit förgäves predika för sig. Nu fick de till slut betala kalaset och Gud ville inte mer lyssna till dem. Tag dig därför väl till vara. (Luther refererar här till romarnas förstörelse av Jerusalem och templet år 70 e. Kr.)

Vi har också mycket annat på oss, som med rätta förtörnar vår Herre Gud. Vrede, otålighet, girighet, omsorger för vår utkomst, onda lustar, otukt, hat och andra laster är alltsamman stora och förskräckliga dödssynder. Och de går i svang och tar överhand över allt i världen. Likväl är dessa synder att räkna för intet i jämförelse med föraktet för Guds ord. Och det föraktet är så stort och allmänt i alla stånd, att man väl må gråta och jämra sig däröver. Det är också säkert, att om man blott skulle låta ordet få framgång och hålla det i ära, så skulle Gud ha tålamod med andra synder både länge och väl. Men det vill världen inte alls. Den är mätt på ordet, föraktar det och vämjes vid det, liksom en sjuk vid mat och läkemedel. Därför vredgas Gud över en sådan vrånghet och straffar den. 

[...]Dråp, äktenskapsbrott och tjuveri har ändå stundom med sig ånger, så att hjärtat blir förskräckt och önskar att det vore ogjort. Ty där är ändå ingen som håller sådant för rätt. Men att man inte beflitar sig om att höra ordet eller rent av föraktar och förföljer det, däröver gör sig ingen något samvete. Just därför är det också en sådan förskräcklig synd, att både land och folk till slut går under genom den. Ty när synden inte erkännes så kan där omöjligen bli bot och bättring. Så har det gått med staden Jerusalem och med alla konungariken.

Vårt land får också en gång sitt straff. Ty synden ropar alltjämt upp till himlen och lämnar inte Gud någon ro. Därför måste han vredgas och säga: "Jag har givit er min käre Son, min högsta och käraste skatt. Jag vill också gärna tala med er och lära och undervisa er om, hur ni skall få evigt liv. Men jag finner ingen som vill lyssna till mig. Därför måste jag låta straffet komma." Om detta säger Herren själv: "Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda." Joh. 3:19.

Så har det gått med de kristna i österlandet, i de sköna länder som turkarna [muslimerna] lagt under sig. Och inte heller vi vill nu längre höra eller tåla evangelium. Därför får vi i stället höra på och dras med de partier som djävulen uppväcker, vederdöparna och sakramentssmädarna. Så går det, när man föraktar och inte vill lyssna på Guds ord. Detta är den största och svåraste av alla synder. Därför följer också därpå det största och svåraste straff. Vår Herre Gud skulle gärna se, att vi föll på knä för ordet och skrev det, inte bara i böcker med gyllene bokstäver, utan också i våra hjärtan. Men så vill världen alldeles inte ha det. Nej. hon kan knappast tåla, att det finns skrivet i böcker och ljuder från predikstolen. Hon vill ha djävulen i sitt hjärta. Och han regerar henne också mer än tillräckligt. [...]

Alltså har vi här att lägga märke till denna Herrens allvarsamma predikan mot judarna. Han bestraffar dem för att de hade föraktat bröllopet, d.v.s. bespottat det heliga evangelium, när det predikades för dem, samt dräpt tjänarna. [...]

Låt oss därför inte följa deras exempel utan med flit och angelägenhet höra ordet. Och låt oss framför allt hålla dem, som inbjuda till bröllopet, i all ära, samt älska och värdera dem för deras Herres skull, som har sänt ut dem. Så skall Gud vara med oss i all nöd. Han skall hjälpa och beskydda oss och till slut ge oss det eviga livet för sin Sons, vår Herres Jesu Kristi skull, han som är vår käre brudgum. [...]

Likväl är en avgjord sanning, att denne konungen inte bara vill inbjuda alla till sin Sons bröllop, utan också kommer att se efter, om de inbjudna har klätt sig brudgummen till ära. 

[...] Och då skall du inte tänka, att du skall kunna smyga dig undan. Konungen skall få syn på dig och draga fram dig, antingen på den yttersta dagen eller i din sista stund. Och han skall säga till dig: "Finner jag dig här, du som har namnet och kallas kristen, men likväl inte tror, vad en kristen bör tro? Aldrig i hela ditt liv har du med allvar frågat efter, hur du skall kunna bli fri från synden och bli from och salig. Alla dina tankar har varit vända till gods, ära och goda dagar. Därför kommer du nu så sotig och osnygg. Bort med dig. Du får inte vara med bland dem som har bröllopskläder. [...]

[...] Därför måste den förskräckliga domen fällas över de kristna som inte tror, att man skall gripa dem vid händer och fötter och kasta dem i mörkret utanför. Det vill säga: de måste för evig tid ligga fångna med djävulen i helvetet och i helvetets eld. Händer och fötter är nämligen bundna, så att de inte kan göra sig lösa med några gärningar. Därtill får de ligga i mörkret och vara skilda från Guds ljus. De är berövade all tröst och vistas i evigt kval, ångest och jämmer, och får aldrig mer se någon gnista av ljus. 

[...]

Detta blir straffet för att man inte velat känna ej heller rätt använda den tid i vilken man var sökt, i det att man varit inbjuden och haft tillgång till nattvarden, dopet, evangelium och avlösningen, men likväl inte trott det eller gjort sig någon nytta av det. Herren vill alltså gärna lära oss och få oss till att erkänna, hur stor nåd som bevisats mot oss därigenom, att vi är bjudna till denna saliga måltid, där vi skall finna frälsning från synd, djävul, död och evig jämmer. Den som nu inte vill med tacksamhet ta emot detta utan försmår en så stor nåd, han skall till straff därför lida den eviga döden. Ty här är blott två ting att välja på: antingen tro och taga emot evangelium och bli salig, eller att inte tro och bli evigt fördömd.

[...]

Så är nu detta summan av dagens predikan, att Herren vill både locka och skrämma oss, så att vi lär oss att med allvar fatta och tro ordet, och hoppas hans glada tillkommelse, när han kommer åter på den yttersta dagen för att förlossa oss ur all nöd och hjälpa oss till både kropp och själ.

Det förläne oss den allsmäktige Gud, vår nådige Fader, genom sin Son Jesus Kristus och den helige Ande. Amen.

Är du redo när Jesus kommer?

 

Vid korsvägen mellan himlen och avgrunden hänger Jesus Kristus. Där har han dött för dig och för mig. (H. Thielicke)

Frågan om vi är redo lyser klart i evangeliet, den ställs till frälst som ofrälst. Frågan om vi är redo är kontextuell, återkommer om och om igen och handlar om vi har tagit emot frälsningen i Jesus. Är du redo och kommer Jesus, Guds Son, att finna tron på honom i ditt hjärta när han kommer? 

När tidstecknen hopar sig och ropar att brudgummen Jesus kommer är det tid att också ropa på omvändelse, till oss själva och andra. Att ropa ut vad som står på spel och vad som väntar mänskligheten. Det är inte populärare än en läkares cancerdiagnos men likväl nödvändigt. Och betydligt allvarligare. Vi förkunnar därför att världen är döende i den dödliga sjukdomen otro och att det enda botemedlet är Jesus Kristus.

Första gången Jesus kom så var det för att frälsa världen, när han återkommer enligt sitt löfte är det för att döma världen som nu har fått höra det goda budskapet om frälsningen i Jesus Kristus, Guds Son.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Joh. 3:16-18

Frågan om vi är redo handlar om liv eller död, himmel eller helvete. Mellan livet och döden finns inget och inte heller mellan himlen och helvetet. Det finns inte en väg mellan himmel och helvete, ingen bro och ingen stege, bara en avgrund som ingen kan korsa efter det att domen har fallit. I domen finns ingen förhandling, den är fullkomlig, rättvis, rättfärdig och oåterkallelig, avkunnad av Gud själv.

Jesus beskriver detta i liknelsen med den fattige Lasarus som kommer till paradiset och den rike som kommer till helvetet och där ser Lasarus vid Abrahams sida och som ropar till Abraham för att få lindring i helvetet:

Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Luk. 16:24-26

Det är antingen eller, vitt eller svart och valet att ta emot den goda gåvan som är Herren Jesus är var och ens eget val. Gåvan är helt av nåd från Gud eftersom ingen kan berömma sig av att ta emot en gåva. Och varför skulle du inte välja frälsaren Jesus som ger det eviga livet hos Gud i himmelriket, där ingen ondska, ingen sjukdom och inga tårar finns? Varför skulle du inte välja det goda framför det onda? Domen kommer och från den finns ingen överklagan eller flykt. Du avgör själv var du kommer att tillbringa evigheten. 

Ty här är blott två ting att välja på: Antingen tro och taga emot evangelium och bli salig, eller att inte tro och bli evigt fördömd. (M. Luther)

Omvänd dig därför och tro evangelium, att Jesus är Guds Son, den utlovade Messias, världens frälsare som av egen fri vilja lät sig lida svårt och dö på korset för dina synder och som uppstod på den tredje dagen, för att du ska få frid med Gud och ett evigt och saligt liv. Tror du detta får du förlåtelse för din otro. I morgon kan det vara försent (Matt. 24:30; Luk. 12:13-21).

Så säger Jesus med vetskap om att han ska komma att lida och dö i korsfästelsen för våra synder:

"Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt." Matt. 11:27-30

19 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 9:1-8 - den lame i Kapernaum, äv. Luk. 5:17-26)

 Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." Några skriftlärda tänkte: "Han hädar." Jesus såg deras tankar och sade: "Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." Sedan sade han till den lame: "Stig upp, ta din bädd och gå hem!" Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. Matt. 9:1-8 [äv. Mark. 2:1-12; Luk. 5:17-26.]

Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/19_son_e_tref.htm

(Huspostilla kursiverad nedan)

Den lame säger själv inget i texten. Han bärs av andra till Jesus och firas ner genom taket (Mark. o Luk.). Det är en rik text som är värd att begrunda men vi bör som vanligt akta oss för att spekulera. Det extrema handikappet som sådant kan man tänka på. Ett handikapp som inte bara drabbar en utan många, vilket gör detta handikapp lite unikt, möjligen tillsammans med blindhet även om totalförlamningen är långt värre beroendemässigt. Mannen är extremt beroende av andra för sin förflyttning, för sina dagliga behov och omsorger. Han är här också beroende av andra för att komma till frälsningen eftersom han inte kan komma till Jesus av sig själv. 

Man kan genom den stora folkmassan i huset få bilden av en kyrka i vilken Jesus är i centrum och kring vilken många samlats för att höra hans ord. I denna "kyrka" visas några viktiga principer för frälsning och principernas ordning som börjar med tro, som leder till förlåtelse och därefter helande. 

Med lamheten som en bild för synden ser vi i texten Guds principer och hur de verkat genom tiden. Först ser Jesus, och lägg märke till det, deras tro. Kravet på tro är därmed uppfyllt och synderna kan förlåtas, även om ingen i texten och sällan i evangeliet ber om just syndaförlåtelse. Syndaförlåtelsen kommer av tron och det beror på att synden inte står klar för den oomvända människan som lever i och av jämmerdalens mörker och dimma. 

Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." v. 2

Såsom många andra helade i evangeliet kommer den lame till Jesus för att bli just helad. Men Jesus ser synden och syndens allvar och hinder för frälsning och tar först fasta på denna. Utan tro och utan syndaförlåtelsen genom tron kan ingen bli frigjord från syndens skuld och band som hindrar människan från att bli frälst, få frid med Gud och komma till hans eviga rike.

Så nu är trons krav uppfyllt och den lame löst från sin synd men fortfarande bunden i sin bädd. Men vi ser också något annat i huset. Några tvivlar och ifrågasätter Jesu auktoritet att förlåta synder. Här kommer nästa skede in som förklaras: "Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå?"  

Så ser vi då detta; tro, förlåtelse, helande, där tron är lösenordet till frälsningens port och förlåtelsen och helandet går hand i hand men helandet är omöjligt utan tron och förlåtelsen. Hade Jesus sagt "Stig upp och gå", utan att nämna förlåtelsen, så hade likväl innebörden varit att mannens synder var förlåtna. På samma sätt kan ingen hållas i syndens bojor när man förlåtits. 

Hos Lukas (5:25-26) ser vi att mannen som blivit helad "tog bädden som han legat på och gick hem, under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud, och de uppfylldes av fruktan och sade: "Det vi har sett i dag är ofattbart."

Det är en viktig påminnelse till oss som fått våra synder förlåtna och som blivit helade och som blir helgade att ständigt prisa och tacka Gud för hans nådeverk med oss. Låt Guds verk bli synliggjort i oss, till Guds ära och till världens häpnad, fruktan och omvändelse. Ett verk som Herren Jesus i allt har fullbordat på korset, och ett verk i vilket Gud fortfarande verkar genom vår Herre Jesu uppståndelse för vårt liv, tillväxt och ståndaktighet i honom, så att vi ska få vara med honom för evigt. Därför, låt oss ständigt tacka och prisa Gud genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Huspostilla

Luther tar fasta på syndaförlåtelsen och kyrkans makt att förlåta synder och framförallt läggs vikt på avlösningen som här jämförs (men inte likställs) med sakramenten. Principen som gäller för sakramenten gäller dock även här, menar Luther.

I denna dagens evangelium bör vi i synnerhet lägga märke till den nåderika predikan, som Gud har låtit komma oss till del, nämligen att vi här på jorden kan säga till varandra: "Dina synder förlåtas dig."

Han knyter också detta löfte om syndaförlåtelsen till Guds ord och vikten av att tro ordet och Guds alla löften. Detta måste ingå i tron och är grunden för våra sakrament, det faktum att ordet är uttalat av Gud och därmed verksamt så som det utlovar. 

Här gör Luther skillnad på de sanna troende och andra religioner och villoläror. Dessa andra saknar denna totala tro på Guds ord och ifrågasätter det eller har det inte alls, såsom muslimer och andra religioner.

Det är detta som Kristus här framförallt har velat visa genom sitt beteende mot den lame. Denne låg där i sin säng och sträckte händer och fötter ifrån sig, såsom det brukar vara i en sådan sjukdom. Men då Kristus befallde honom att stiga upp, så stod han också upp, frisk och färdig. [...]

Vidare visar Luther på ondskans förmåga att så tvivel på ordet och att leda vilse och konstaterar:

Men när hjärtat tror, så bevisar man därmed vår Herre Gud den största ära, och det är den som han helst vill ha. Ty man anser honom då för sannfärdig och för en herre som inte kan ljuga, om det han säger än låter alldeles omöjligt. [...]

Så skall ord och tro höra ihop. Det ena kan inte vara utan det andra. Den som tror och inte har ordet, han tror som turkar och judar. Dessa säger väl, att Gud är nådig och barmhärtig. Men de har inget löfte därom. Ty Gud vill inte vara nådig utan Kristus. Och en kristen måste tro så, att han inte bara håller före att Gud är nådig bara mot några som är särskilt fromma, utan mot honom själv och förlåter just honom hans synder för medlarens, sin Sons, Jesu Kristi skull. Och tvärtom: har man ordet men inte tron, så gör ordet ingen nytta. Ordet och tron måste alltså förenas och liksom förmälas med varandra. Det ena får inte skiljas från det andra. [...]

Lär dig alltså att förstå, att båda delarna måste vara med. Du måste ha ordet och med tron hålla dig fast därvid, och så mycket som möjligt är ta dig till vara för att tvivla på det. Då får du allt som ordet lovar dig och som du behöver till både kropp och själ.

Allt beror nämligen på, att ditt hjärta tar åt sig denna försäkran och håller det för sant, att Gud för Kristi skull vill vara nådig mot dig.

Ateismens Idol - AI som människans nya avbild och avgud

 

     Foto från konsert i Tulum, Mexiko

Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss." (1 Mos. 1:26).

  Nu säger människan likadant. Den s k artificiella "intelligensen", en fåfäng avbildning av mänsklig intelligens, ska införlivas, inte bara i samhällets funktioner och människors vardag, utan också i avbilder av mänskliga kroppar i form av robotar. Och detta införlivande av AI pågår redan och utvecklas snabbt. Så vad vi har är redan nu en rörlig och talande avbild av en människa. En avbild som kan kommunicera med och påverka människor.

Det gör AI till ett farligt verktyg med makt att styra människors idéer och tankar, betydligt mer potent än dagens teknologi och sociala medier. AI ska också införlivas i vetenskapen och möjligen också i politiken vilket skulle innebära ett stort överförande av makt från människan till sin avbild.

Vad vi ser växa fram är en lögn och en allvarlig, världsomspännande och hädisk lögn. Lögnen består i att den kan konkurrera med mänskliga förmågor givna människan av Gud. Det är en lögn som många tror på och sätter sitt hopp till. AI lovar att lösa mängder av människans problem och framställs ibland som en artificiell frälsare.

Den andra lögnen består i att man säger att denna påstådda superintelligens kan hota människans existens. Det kan den inte, det kan bara Gud. 

AI kan varken frälsa eller eliminera Guds skapelse, människan. Gud är både skapare, upprätthållare, frälsare och domare av människan genom sin Son, Jesus Kristus och den helige Ande.

Men vad AI kan göra är att vilseleda människan och driva henne om möjligt än längre från Gud och sanningen. 

Det här behöver vi avslöja för vad det är, bevaka och varna för.

18:e söndagen efter Trefaldighet (Matt 22: del av tempelundervisningen; största budet, vem Messias är)

 

Fariséerna hörde att Jesus hade gjort sadducéerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna." Medan fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids". Då sade han till dem: "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son? Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. [I 1962 års svenska utgåva anges texten felaktigt till verserna 34-36.] Matt. 22:34-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/18_son_e_tref.htm

(Huspostillans text nedan kursiverad)

Om första stycket, det största budet

Denna evangelietext är hämtad från Jesu sista vistelse i Jerusalem och då han förkunnade Guds ord i templet, med början i Matt. 21. Jesus har precis tystat sadducéerna angående uppståndelsen och nu börjar fariséerna att svärma runt honom och en laglärd frågar Jesus vilket det största budet är, för att sätta honom på prov. Återigen talar Jesus som fullkomlig läromästare när han sammanfattar hela lagen och profeterna i buden att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Så många människomeningar och diskussioner undanröjs i denna  fullkomliga sanning som Herren levererar i dessa få meningar. Det är Gud som här och i hela evangelierna tydligt visar att han har den fullkomliga makten över sitt ord. Det är bara Gud som kan ge sitt ord, bevara det genom alla tider och göra det begripligt för människan.

Judarna var inte eniga om vilket det största budet var, det rådde olika meningar i olika falanger. Lagen hade man delat in i större och mindre bud men det största kunde man alltså inte enas om *.

Även Luther tar fasta på denna oenighet och kopplar den till hur illa det går när man avfaller från Guds ord och börjar odla människomeningar istället för att hålla sig till Guds ord. Luther gör också kopplingen till sin egen tid och den romerska kyrkans avfall från ordet och hur man på samma sätt som judarna hade övergått till människomeningar och avföll både från ordet och det praktiska kristna livet.

På samma sätt kan vi idag se vår tids avfall från ordet och hur det får människorna att bli allt ogudaktigare och förnekare, inte bara av Guds moraliska lag utan också förvrängare av evangeliet och förnekare av Jesus Kristus. Därför blir de utlämnade till allt värre synder, så som varit Guds dom över dem sedan begynnelsen. Rom 1:18-32.

Huspostilla:

Men varav kommer sådant oförstånd och sådan olydnad? Det kommer inte av något annat, än att människor låter ordet fara och i stället företar sig en del utvärtes gärningar, som väcker ett visst uppseende och ser vackra och goda ut. Man iakttar t.ex. vissa dagar, klär sig ovanligt och äter och dricker inte vad andra äter och dricker. Sådant faller i ögonen och förvillar människorna. Emellertid försummar man de viktigaste gärningarna och buden nämligen att älska Gud och bevisa människorna allt gott. Detta ser vi här på fariséerna och de lagkloka. Ty dessa frågar efter det yppersta budet i lagen just därför, att de inte själva var ense därom, utan den ene höll ett, den andre ett annat för det förnämsta. 

Alltså innehåller denna berättelsen en välbehövlig varning, i det att vi av den ser, hur så höga män varit så blinda och inte förstått, vilket som var det största och vilket det minsta budet. Och ändå var de lärare, som skulle vara ledare för de andra och undervisa dem om den gudstjänsten. [...]

Och det är den slutliga lönen för människoläror när man företar sig sådana gärningar som Gud inte har befallt. Därigenom blir människorna så förblindade, att de inte längre ser de tio buden utan förlorar dem ur sikte.

Denna människornas förlust av Guds verk och vilja ser Luther i den kommande domen, som den står skriven i Matt. 25.

Ty här står: det andra budet är det första likt. Den som älskar sin nästa, han älskar således Gud. Därför skall också det utslaget fällas på den yttersta dagen: "Hade du tjänat din nästa, så hade du tjänat mig, och jag skulle ha lönat dig i rikt mått. Men nu hade jag fått dö och förgås, för så vitt det hade berott av dig." För en sådan dom borde vi akta oss, ty med den följer den eviga fördömelsen.

Om det andra stycket, vems son Messias är

Huspostillan visar på båda styckenas samband i det att lagen varken kan hållas utan att ha Kristus och lagen kan inte heller uppfylla de löften som är i Jesus Kristus allena. Just därför ställer Jesus frågan, om vems son Messias är, till judarna direkt efter att ha svarat på frågan om både uppståndelsen och det största budet. Herren själv vet ju att utan honom kan ingen leva i Guds vilja eller hålla buden, än mindre uppstå till evigt liv. Endast Herren kommer att fullkomligt hålla lagen och buden och ta vårt skuldebrev upp på korset för alla som tror på honom som korsfäst och dödad för syndernas förlåtelse och uppstånden från de döda. Men för den som inte tror blir lagen en skoningslös domare. Joh. 1:16-18; Joh. 3:18; Kol. 2:14.

Bara i Guds Son, Jesus Kristus, är löftet om våra synders förlåtelse och försoning med Gud, genom att han på korset offrade sitt liv för våra synder och uppstod på tredje dagen. Så får vi syndernas förlåtelse, den helige Ande som gåva och löftet om evigt liv, när vi håller detta evangelium för sant och heligt och förtröstar på honom i allt, så att vi kan leva i hans vilja och lära oss gudsfruktan och gudstjänst. 

Detta är den frälsande tron på den levande Gudens Son, Messias Jesus. Det är den tro och den bekännelse på vilken Jesus grundar sin församling, en församling som helvetets portar aldrig ska få makt över. En bekännelse som genom tron äger alla Guds välsignelser och löften. Frälsningen är helt beroende av att Jesus är Messias, den levande Gudens Son och den som David talar om, "det är kristendomens lifsfråga" (Fjellstedt). Matt 16:13-18; Apg. 2:38.

Därav vikten att verkligen förstå och tro på vem Messias Jesus är; Guds enfödde Son, förstfödd före allt skapat. Själv villig att göra Faderns vilja och frälsa oss från evig fördömelse och genom sitt lidande och sin död på korset, ta vårt straff, vårt lidande och vår död på sig själv för att vi ska få frid med Gud undan vredesdomen och så få leva för evigt i salighet med honom. Joh 3:16; 10:18; Kol. 1:15; 1 Thess. 5:9-10.

Därför är det också viktigt att förstå vad det innebär att tro Guds ord och att inte förneka den minsta prick. Håller man det minsta för osant eller felaktigt kan man inte heller övertyga Gud om att man håller det största för sant och rätt (Rom 10:9-10). Så förstod inte judarnas religiösa etablissemang Guds ord, inte heller den avfallskyrka som reformatorerna vände sig emot på 1500-talet, och inte heller den förnekelse av Guds ord som härjar i vår tid. Så är det med avfallet från ordet att det börjar med det lilla och förnekar det största, vem Messias är. 

Men den kristne är helgad av Gud i sanningen (Joh. 17:17) för att genom sanningen vinna sanningen som är Jesus Kristus. Då, när vi som har öron hör ordet, då tror vi det och vill följa det, vakar och ber att vi ska kunna bestå inför Herren Jesu snara och plötsliga tillkommelse som vi väntar från himlen. Luk. 21:34-36. Tro och förtrösta därför på Herrens ord och löften och lyssna inte till världen och denna onda tiden! 

Ur Huspostilla:

Men Kristus visar oss här, att detta [lagen] inte kan hjälpa oss till det eviga livet. Vi måste komma längre och rätt lära oss, vad Kristus är och vems son han är. Fariséerna visste väl, att Kristus skulle vara Davids son. Men Kristus lär oss här, att det inte räcker med detta. Ty om han inte vore något mer än Davids son, så måste han dö liksom David, och kunde blott ha ett timligt rike. Men Kristus har ett evigt rike, och David, hans stamfader, kallade honom genom andeingivelse herre. Hur stämmer det nu överens, att Kristus är på en gång Davids son och Davids herre? 

Detta är nu den fråga som fariséerna inte kan svara på, liksom än i dag ingen jude kan svara på den. Här är det inte tal om nästan, om kärleken eller om goda gärningar, utan här är det endast fråga om att lära sig vems son Kristus är. Den som vet det, han kan inte taga miste om vägen till det eviga livet. [...]

Det må så vara, att lagens lära är oss given, för att vi skall göra mindre synd, men synderna blir dock inte därmed utplånade. Därför måste man utöver lagen ha en annan lära, som visar oss, hur vi skall bli befriade från synderna. Ty eftersom vi inte kan fullkomligt hålla lagen, så uträttar lagen blott det hos oss, att vi får ett ont samvete och för syndens skull fruktar för Guds vrede och dom. 

Mot denna oro som lagen verkar i samvetet har nu denna fråga hjälp att ge, nämligen därigenom att du lär dig förstå, vad Kristus är och vad han har gjort. Här säger Kristus själv, att han inte blott är Davids son, vilket judarna höll honom för att vara, utan också Davids Herre, det är sann Gud av evighet. Vad gör nu denne Guds Son? Han utblottar sig själv, såsom Paulus säger, och blir människa och dör på det heliga korsets stam. Och varför det? Därför att han är Guds lamm, d. ä. det offer som Gud själv utsett för världens synd. Sedan han dött, uppstår han åter på tredje dagen från de döda till ett evigt liv och sitter på Guds högra sida. Detta bör vi lära oss om Kristus och lägga väl märke till. Ty den som kan detta, han får hjälp. Den som inte lär sig det, han måste förgås i synd och död. Vi är nämligen allesamman syndare, och lagen förmår inte blott inte att hjälpa oss från synden, utan den till och med anklagar oss inför Gud och gör oss därmed till riktiga syndare. Då står vi där och kan, åt oss själva lämnade, varken komma fram eller tillbaka. I synd är vi avlade och födda. Ju längre vi lever, desto mer växer och förökas synden hos oss. Den ligger nämligen inte på oss såsom en annan börda, som vi kan lägga bort och kasta ifrån oss, utan hon sitter i märg och ben och lemmar och lämnar oss därför ingen ro. Detta måste vi erkänna, om vi blott vill öppna ögonen och se oss själva in i hjärtat. 

Då ligger den enda räddningen och hjälpen däri, att vi lär oss vem Kristus är. Om du först vet vem Kristus är och sedan också får höra vad han gör, då är du hjälpt. Är du en fattig syndare som mycket brutit mot Guds vilja, så se här: denne Kristus har Gud sänt för att lida och betala för dina synder. Varför skall du då oroa dig för en skuld, som en så rik herre har tagit på sig och redan betalt? Det kommer endast an på, att du med fast tro tillägnar dig detta lidande och denna död.[...]

Därför skall vi hålla denna läran kär och av hjärtat tacka Gud för att vi inte längre vandrar i sådan stor blindhet, som förr rådde under påvedömet och på Jesu tid bland judarna. Ty vi har nu läran om Kristus ren, så att vi genom den inte blott vet, hur vi skall bli fria från synden och bli saliga, utan också får den helige Ande, som genom denna lära driver oss till att på rätt sätt och av hjärtat börja älska Gud och nästan. 

Det förläne vår käre Herre Kristus Jesus oss alla. Amen.

*Studiebibeln Band I, 1987, Stockholm: Normans (s.477)