19 söndagen efter Trefaldighet (Matt. 9:1-8 - den lame i Kapernaum, äv. Luk. 5:17-26)

 Jesus steg i en båt och for över sjön och kom till sin egen stad. Där förde de till honom en lam man, som låg på en bädd. Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." Några skriftlärda tänkte: "Han hädar." Jesus såg deras tankar och sade: "Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder." Sedan sade han till den lame: "Stig upp, ta din bädd och gå hem!" Då steg mannen upp och gick hem. När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor. Matt. 9:1-8 [äv. Mark. 2:1-12; Luk. 5:17-26.]

Huspostillan på nätet: https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/19_son_e_tref.htm

(Huspostilla kursiverad nedan)

Den lame säger själv inget i texten. Han bärs av andra till Jesus och firas ner genom taket (Mark. o Luk.). Det är en rik text som är värd att begrunda men vi bör som vanligt akta oss för att spekulera. Det extrema handikappet som sådant kan man tänka på. Ett handikapp som inte bara drabbar en utan många, vilket gör detta handikapp lite unikt, möjligen tillsammans med blindhet även om totalförlamningen är långt värre beroendemässigt. Mannen är extremt beroende av andra för sin förflyttning, för sina dagliga behov och omsorger. Han är här också beroende av andra för att komma till frälsningen eftersom han inte kan komma till Jesus av sig själv. 

Man kan genom den stora folkmassan i huset få bilden av en kyrka i vilken Jesus är i centrum och kring vilken många samlats för att höra hans ord. I denna "kyrka" visas några viktiga principer för frälsning och principernas ordning som börjar med tro, som leder till förlåtelse och därefter helande. 

Med lamheten som en bild för synden ser vi i texten Guds principer och hur de verkat genom tiden. Först ser Jesus, och lägg märke till det, deras tro. Kravet på tro är därmed uppfyllt och synderna kan förlåtas, även om ingen i texten och sällan i evangeliet ber om just syndaförlåtelse. Syndaförlåtelsen kommer av tron och det beror på att synden inte står klar för den oomvända människan som lever i och av jämmerdalens mörker och dimma. 

Och då han såg deras tro, sade han till den lame: "Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna." v. 2

Såsom många andra helade i evangeliet kommer den lame till Jesus för att bli just helad. Men Jesus ser synden och syndens allvar och hinder för frälsning och tar först fasta på denna. Utan tro och utan syndaförlåtelsen genom tron kan ingen bli frigjord från syndens skuld och band som hindrar människan från att bli frälst, få frid med Gud och komma till hans eviga rike.

Så nu är trons krav uppfyllt och den lame löst från sin synd men fortfarande bunden i sin bädd. Men vi ser också något annat i huset. Några tvivlar och ifrågasätter Jesu auktoritet att förlåta synder. Här kommer nästa skede in som förklaras: "Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå?"  

Så ser vi då detta; tro, förlåtelse, helande, där tron är lösenordet till frälsningens port och förlåtelsen och helandet går hand i hand men helandet är omöjligt utan tron och förlåtelsen. Hade Jesus sagt "Stig upp och gå", utan att nämna förlåtelsen, så hade likväl innebörden varit att mannens synder var förlåtna. På samma sätt kan ingen hållas i syndens bojor när man förlåtits. 

Hos Lukas (5:25-26) ser vi att mannen som blivit helad "tog bädden som han legat på och gick hem, under det att han prisade Gud. Alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud, och de uppfylldes av fruktan och sade: "Det vi har sett i dag är ofattbart."

Det är en viktig påminnelse till oss som fått våra synder förlåtna och som blivit helade och som blir helgade att ständigt prisa och tacka Gud för hans nådeverk med oss. Låt Guds verk bli synliggjort i oss, till Guds ära och till världens häpnad, fruktan och omvändelse. Ett verk som Herren Jesus i allt har fullbordat på korset, och ett verk i vilket Gud fortfarande verkar genom vår Herre Jesu uppståndelse för vårt liv, tillväxt och ståndaktighet i honom, så att vi ska få vara med honom för evigt. Därför, låt oss ständigt tacka och prisa Gud genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Huspostilla

Luther tar fasta på syndaförlåtelsen och kyrkans makt att förlåta synder och framförallt läggs vikt på avlösningen som här jämförs (men inte likställs) med sakramenten. Principen som gäller för sakramenten gäller dock även här, menar Luther.

I denna dagens evangelium bör vi i synnerhet lägga märke till den nåderika predikan, som Gud har låtit komma oss till del, nämligen att vi här på jorden kan säga till varandra: "Dina synder förlåtas dig."

Han knyter också detta löfte om syndaförlåtelsen till Guds ord och vikten av att tro ordet och Guds alla löften. Detta måste ingå i tron och är grunden för våra sakrament, det faktum att ordet är uttalat av Gud och därmed verksamt så som det utlovar. 

Här gör Luther skillnad på de sanna troende och andra religioner och villoläror. Dessa andra saknar denna totala tro på Guds ord och ifrågasätter det eller har det inte alls, såsom muslimer och andra religioner.

Det är detta som Kristus här framförallt har velat visa genom sitt beteende mot den lame. Denne låg där i sin säng och sträckte händer och fötter ifrån sig, såsom det brukar vara i en sådan sjukdom. Men då Kristus befallde honom att stiga upp, så stod han också upp, frisk och färdig. [...]

Vidare visar Luther på ondskans förmåga att så tvivel på ordet och att leda vilse och konstaterar:

Men när hjärtat tror, så bevisar man därmed vår Herre Gud den största ära, och det är den som han helst vill ha. Ty man anser honom då för sannfärdig och för en herre som inte kan ljuga, om det han säger än låter alldeles omöjligt. [...]

Så skall ord och tro höra ihop. Det ena kan inte vara utan det andra. Den som tror och inte har ordet, han tror som turkar och judar. Dessa säger väl, att Gud är nådig och barmhärtig. Men de har inget löfte därom. Ty Gud vill inte vara nådig utan Kristus. Och en kristen måste tro så, att han inte bara håller före att Gud är nådig bara mot några som är särskilt fromma, utan mot honom själv och förlåter just honom hans synder för medlarens, sin Sons, Jesu Kristi skull. Och tvärtom: har man ordet men inte tron, så gör ordet ingen nytta. Ordet och tron måste alltså förenas och liksom förmälas med varandra. Det ena får inte skiljas från det andra. [...]

Lär dig alltså att förstå, att båda delarna måste vara med. Du måste ha ordet och med tron hålla dig fast därvid, och så mycket som möjligt är ta dig till vara för att tvivla på det. Då får du allt som ordet lovar dig och som du behöver till både kropp och själ.

Allt beror nämligen på, att ditt hjärta tar åt sig denna försäkran och håller det för sant, att Gud för Kristi skull vill vara nådig mot dig.

Ateismens Idol - AI som människans nya avbild och avgud

 

     Foto från konsert i Tulum, Mexiko

Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss." (1 Mos. 1:26).

  Nu säger människan likadant. Den s k artificiella "intelligensen", en fåfäng avbildning av mänsklig intelligens, ska införlivas, inte bara i samhällets funktioner och människors vardag, utan också i avbilder av mänskliga kroppar i form av robotar. Och detta införlivande av AI pågår redan och utvecklas snabbt. Så vad vi har är redan nu en rörlig och talande avbild av en människa. En avbild som kan kommunicera med och påverka människor.

Det gör AI till ett farligt verktyg med makt att styra människors idéer och tankar, betydligt mer potent än dagens teknologi och sociala medier. AI ska också införlivas i vetenskapen och möjligen också i politiken vilket skulle innebära ett stort överförande av makt från människan till sin avbild.

Vad vi ser växa fram är en lögn och en allvarlig, världsomspännande och hädisk lögn. Lögnen består i att den kan konkurrera med mänskliga förmågor givna människan av Gud. Det är en lögn som många tror på och sätter sitt hopp till. AI lovar att lösa mängder av människans problem och framställs ibland som en artificiell frälsare.

Den andra lögnen består i att man säger att denna påstådda superintelligens kan hota människans existens. Det kan den inte, det kan bara Gud. 

AI kan varken frälsa eller eliminera Guds skapelse, människan. Gud är både skapare, upprätthållare, frälsare och domare av människan genom sin Son, Jesus Kristus och den helige Ande.

Men vad AI kan göra är att vilseleda människan och driva henne om möjligt än längre från Gud och sanningen. 

Det här behöver vi avslöja för vad det är, bevaka och varna för.

18:e söndagen efter Trefaldighet (Matt 22: del av tempelundervisningen; största budet, vem Messias är)

 

Fariséerna hörde att Jesus hade gjort sadducéerna svarslösa och samlades kring honom. En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna." Medan fariséerna var samlade, frågade Jesus dem: "Vad anser ni om Messias? Vems son är han?" De svarade honom: "Davids". Då sade han till dem: "Hur kan då David, driven av Anden, kalla honom Herre och säga: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter. Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son? Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom. [I 1962 års svenska utgåva anges texten felaktigt till verserna 34-36.] Matt. 22:34-46

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/18_son_e_tref.htm

(Huspostillans text nedan kursiverad)

Om första stycket, det största budet

Denna evangelietext är hämtad från Jesu sista vistelse i Jerusalem och då han förkunnade Guds ord i templet, med början i Matt. 21. Jesus har precis tystat sadducéerna angående uppståndelsen och nu börjar fariséerna att svärma runt honom och en laglärd frågar Jesus vilket det största budet är, för att sätta honom på prov. Återigen talar Jesus som fullkomlig läromästare när han sammanfattar hela lagen och profeterna i buden att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Så många människomeningar och diskussioner undanröjs i denna  fullkomliga sanning som Herren levererar i dessa få meningar. Det är Gud som här och i hela evangelierna tydligt visar att han har den fullkomliga makten över sitt ord. Det är bara Gud som kan ge sitt ord, bevara det genom alla tider och göra det begripligt för människan.

Judarna var inte eniga om vilket det största budet var, det rådde olika meningar i olika falanger. Lagen hade man delat in i större och mindre bud men det största kunde man alltså inte enas om *.

Även Luther tar fasta på denna oenighet och kopplar den till hur illa det går när man avfaller från Guds ord och börjar odla människomeningar istället för att hålla sig till Guds ord. Luther gör också kopplingen till sin egen tid och den romerska kyrkans avfall från ordet och hur man på samma sätt som judarna hade övergått till människomeningar och avföll både från ordet och det praktiska kristna livet.

På samma sätt kan vi idag se vår tids avfall från ordet och hur det får människorna att bli allt ogudaktigare och förnekare, inte bara av Guds moraliska lag utan också förvrängare av evangeliet och förnekare av Jesus Kristus. Därför blir de utlämnade till allt värre synder, så som varit Guds dom över dem sedan begynnelsen. Rom 1:18-32.

Huspostilla:

Men varav kommer sådant oförstånd och sådan olydnad? Det kommer inte av något annat, än att människor låter ordet fara och i stället företar sig en del utvärtes gärningar, som väcker ett visst uppseende och ser vackra och goda ut. Man iakttar t.ex. vissa dagar, klär sig ovanligt och äter och dricker inte vad andra äter och dricker. Sådant faller i ögonen och förvillar människorna. Emellertid försummar man de viktigaste gärningarna och buden nämligen att älska Gud och bevisa människorna allt gott. Detta ser vi här på fariséerna och de lagkloka. Ty dessa frågar efter det yppersta budet i lagen just därför, att de inte själva var ense därom, utan den ene höll ett, den andre ett annat för det förnämsta. 

Alltså innehåller denna berättelsen en välbehövlig varning, i det att vi av den ser, hur så höga män varit så blinda och inte förstått, vilket som var det största och vilket det minsta budet. Och ändå var de lärare, som skulle vara ledare för de andra och undervisa dem om den gudstjänsten. [...]

Och det är den slutliga lönen för människoläror när man företar sig sådana gärningar som Gud inte har befallt. Därigenom blir människorna så förblindade, att de inte längre ser de tio buden utan förlorar dem ur sikte.

Denna människornas förlust av Guds verk och vilja ser Luther i den kommande domen, som den står skriven i Matt. 25.

Ty här står: det andra budet är det första likt. Den som älskar sin nästa, han älskar således Gud. Därför skall också det utslaget fällas på den yttersta dagen: "Hade du tjänat din nästa, så hade du tjänat mig, och jag skulle ha lönat dig i rikt mått. Men nu hade jag fått dö och förgås, för så vitt det hade berott av dig." För en sådan dom borde vi akta oss, ty med den följer den eviga fördömelsen.

Om det andra stycket, vems son Messias är

Huspostillan visar på båda styckenas samband i det att lagen varken kan hållas utan att ha Kristus och lagen kan inte heller uppfylla de löften som är i Jesus Kristus allena. Just därför ställer Jesus frågan, om vems son Messias är, till judarna direkt efter att ha svarat på frågan om både uppståndelsen och det största budet. Herren själv vet ju att utan honom kan ingen leva i Guds vilja eller hålla buden, än mindre uppstå till evigt liv. Endast Herren kommer att fullkomligt hålla lagen och buden och ta vårt skuldebrev upp på korset för alla som tror på honom som korsfäst och dödad för syndernas förlåtelse och uppstånden från de döda. Men för den som inte tror blir lagen en skoningslös domare. Joh. 1:16-18; Joh. 3:18; Kol. 2:14.

Bara i Guds Son, Jesus Kristus, är löftet om våra synders förlåtelse och försoning med Gud, genom att han på korset offrade sitt liv för våra synder och uppstod på tredje dagen. Så får vi syndernas förlåtelse, den helige Ande som gåva och löftet om evigt liv, när vi håller detta evangelium för sant och heligt och förtröstar på honom i allt, så att vi kan leva i hans vilja och lära oss gudsfruktan och gudstjänst. 

Detta är den frälsande tron på den levande Gudens Son, Messias Jesus. Det är den tro och den bekännelse på vilken Jesus grundar sin församling, en församling som helvetets portar aldrig ska få makt över. En bekännelse som genom tron äger alla Guds välsignelser och löften. Frälsningen är helt beroende av att Jesus är Messias, den levande Gudens Son och den som David talar om, "det är kristendomens lifsfråga" (Fjellstedt). Matt 16:13-18; Apg. 2:38.

Därav vikten att verkligen förstå och tro på vem Messias Jesus är; Guds enfödde Son, förstfödd före allt skapat. Själv villig att göra Faderns vilja och frälsa oss från evig fördömelse och genom sitt lidande och sin död på korset, ta vårt straff, vårt lidande och vår död på sig själv för att vi ska få frid med Gud undan vredesdomen och så få leva för evigt i salighet med honom. Joh 3:16; 10:18; Kol. 1:15; 1 Thess. 5:9-10.

Därför är det också viktigt att förstå vad det innebär att tro Guds ord och att inte förneka den minsta prick. Håller man det minsta för osant eller felaktigt kan man inte heller övertyga Gud om att man håller det största för sant och rätt (Rom 10:9-10). Så förstod inte judarnas religiösa etablissemang Guds ord, inte heller den avfallskyrka som reformatorerna vände sig emot på 1500-talet, och inte heller den förnekelse av Guds ord som härjar i vår tid. Så är det med avfallet från ordet att det börjar med det lilla och förnekar det största, vem Messias är. 

Men den kristne är helgad av Gud i sanningen (Joh. 17:17) för att genom sanningen vinna sanningen som är Jesus Kristus. Då, när vi som har öron hör ordet, då tror vi det och vill följa det, vakar och ber att vi ska kunna bestå inför Herren Jesu snara och plötsliga tillkommelse som vi väntar från himlen. Luk. 21:34-36. Tro och förtrösta därför på Herrens ord och löften och lyssna inte till världen och denna onda tiden! 

Ur Huspostilla:

Men Kristus visar oss här, att detta [lagen] inte kan hjälpa oss till det eviga livet. Vi måste komma längre och rätt lära oss, vad Kristus är och vems son han är. Fariséerna visste väl, att Kristus skulle vara Davids son. Men Kristus lär oss här, att det inte räcker med detta. Ty om han inte vore något mer än Davids son, så måste han dö liksom David, och kunde blott ha ett timligt rike. Men Kristus har ett evigt rike, och David, hans stamfader, kallade honom genom andeingivelse herre. Hur stämmer det nu överens, att Kristus är på en gång Davids son och Davids herre? 

Detta är nu den fråga som fariséerna inte kan svara på, liksom än i dag ingen jude kan svara på den. Här är det inte tal om nästan, om kärleken eller om goda gärningar, utan här är det endast fråga om att lära sig vems son Kristus är. Den som vet det, han kan inte taga miste om vägen till det eviga livet. [...]

Det må så vara, att lagens lära är oss given, för att vi skall göra mindre synd, men synderna blir dock inte därmed utplånade. Därför måste man utöver lagen ha en annan lära, som visar oss, hur vi skall bli befriade från synderna. Ty eftersom vi inte kan fullkomligt hålla lagen, så uträttar lagen blott det hos oss, att vi får ett ont samvete och för syndens skull fruktar för Guds vrede och dom. 

Mot denna oro som lagen verkar i samvetet har nu denna fråga hjälp att ge, nämligen därigenom att du lär dig förstå, vad Kristus är och vad han har gjort. Här säger Kristus själv, att han inte blott är Davids son, vilket judarna höll honom för att vara, utan också Davids Herre, det är sann Gud av evighet. Vad gör nu denne Guds Son? Han utblottar sig själv, såsom Paulus säger, och blir människa och dör på det heliga korsets stam. Och varför det? Därför att han är Guds lamm, d. ä. det offer som Gud själv utsett för världens synd. Sedan han dött, uppstår han åter på tredje dagen från de döda till ett evigt liv och sitter på Guds högra sida. Detta bör vi lära oss om Kristus och lägga väl märke till. Ty den som kan detta, han får hjälp. Den som inte lär sig det, han måste förgås i synd och död. Vi är nämligen allesamman syndare, och lagen förmår inte blott inte att hjälpa oss från synden, utan den till och med anklagar oss inför Gud och gör oss därmed till riktiga syndare. Då står vi där och kan, åt oss själva lämnade, varken komma fram eller tillbaka. I synd är vi avlade och födda. Ju längre vi lever, desto mer växer och förökas synden hos oss. Den ligger nämligen inte på oss såsom en annan börda, som vi kan lägga bort och kasta ifrån oss, utan hon sitter i märg och ben och lemmar och lämnar oss därför ingen ro. Detta måste vi erkänna, om vi blott vill öppna ögonen och se oss själva in i hjärtat. 

Då ligger den enda räddningen och hjälpen däri, att vi lär oss vem Kristus är. Om du först vet vem Kristus är och sedan också får höra vad han gör, då är du hjälpt. Är du en fattig syndare som mycket brutit mot Guds vilja, så se här: denne Kristus har Gud sänt för att lida och betala för dina synder. Varför skall du då oroa dig för en skuld, som en så rik herre har tagit på sig och redan betalt? Det kommer endast an på, att du med fast tro tillägnar dig detta lidande och denna död.[...]

Därför skall vi hålla denna läran kär och av hjärtat tacka Gud för att vi inte längre vandrar i sådan stor blindhet, som förr rådde under påvedömet och på Jesu tid bland judarna. Ty vi har nu läran om Kristus ren, så att vi genom den inte blott vet, hur vi skall bli fria från synden och bli saliga, utan också får den helige Ande, som genom denna lära driver oss till att på rätt sätt och av hjärtat börja älska Gud och nästan. 

Det förläne vår käre Herre Kristus Jesus oss alla. Amen.

*Studiebibeln Band I, 1987, Stockholm: Normans (s.477)

17 efter Trefaldighet (Luk 14: sabbaten, främsta platserna)

 

När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna, vaktade de på honom. Och se, en man som led av vatten i kroppen stod framför honom. Jesus frågade de laglärda och fariséerna: "Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller är det inte tillåtet?" Men de teg. Han rörde då vid mannen och botade honom och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: "Om någon av er har en son eller så bara en oxe som faller i en brunn, skulle han då inte genast dra upp honom även om det vore sabbat?" Det kunde de inte svara på. När han märkte hur gästerna valde ut de främsta platserna, berättade han en liknelse för dem. Han sade till dem: "När någon bjuder dig på bröllop, ta då inte den främsta platsen vid bordet. Kanske någon av gästerna är mer ansedd än du. När den som har bjudit både dig och honom kommer och säger till dig: Lämna plats åt honom, då måste du skamsen inta den nedersta platsen. Nej, när du är bjuden, gå och sätt dig på den nedersta platsen. När värden kommer skall han då säga till dig: Min vän, sätt dig högre upp. Då blir du hedrad inför alla de andra gästerna. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Luk. 14:1-11

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/17_son_e_tref.htm

(Huspostillan nedan i kursiverad stil)

    Ordet sabbat dyker ofta upp i evangeliet, mycket beroende på att det var på sabbaten man möttes och diskuterade religiösa frågor. Jesus, och senare apostlarna, gick själva i synagogan på sabbaten och använde tillfället för att förkunna evangeliet. Vid judendomen på Jesu tid var sabbaten ett tungt generalbud som belagts med en mängd människoläror; muntlig religiös tradition som tar fart efter exilen i Babylon och skrivs ner i vad som ibland kallas "fädernas stadgar", Mishnah och Talmud (om sabbaten; traktaterna Shabbath och Erubin). Dessa pålagor kan tyckas märkliga eftersom de så kraftigt fördöms av profeterna (ex. Jes. 10:1-2). Och det är dessa människobud som också Jesus bemöter hos de judiska religiösa ledarna, ofta just på sabbaten. Flera gånger försöker man snärja Herren genom att man ansåg att man inte fick bota på sabbaten eller anklaga honom för sabbatsbrott, som var straffbart med döden enligt Mose lag (2 Mos. 31:12-16; Matt. 12:1-2, 10; Mark. 3:1-2; Luk. 13:10-17; Joh. 5:1-18; 7:19-24; 9:13-17.

Sabbaten är, som Herren säger, gjord för människan och inte människan för sabbaten (Mark. 2:27-28). Den är ett lufthål i jämmerdalen för många troende som i sin vardag kan ha mycket att stå i. Det är en vilodag åsidosatt av Gud för att människan ska få vila från sitt arbete och få ny kraft och välsignelsen från Guds ord. Det är att helga sabbaten, att avsätta den för Gud. Så gjorde också Herren Jesus, han tjänade Gud i allt som lagen föreskriver, både Gud och nästan. Men inte som en religiös fromhetsövning utan i kärlek och sanning och inte heller bara på sabbaten.

Det är inte klart om man försöker snärja Jesus i Lukas evangelietext. Lukas skriver att man vaktade på honom. Det lär inte ha varit ovanligt att man hade ett slags öppet hus när man höll sabbatsmiddag och det tycks vara så här när vi läser att Jesus "gick in för att äta hos en av de ledande fariséerna". Luther tycks i alla fall ana ugglor i mossen utifrån hans tolkning. Oavsett vilket blev mannen botad, till Guds ära och pris. Herren uppträder också med myndighet och domarens kunskap om lagen och med sin gudomliga vishet och visar här som så ofta att ingen kan stå honom emot. "De teg". Jesus viker inte för människobuden. Låt detta tala in i vår tid att Herren Jesu sanning, kunskap och visdom är absolut, vilket alla ska få visshet om. Och låt det tala till oss att det är Guds ord vi ska höra, läsa och lyda och inte människoläror.

Luther om sabbaten och gudstjänsten

Detta evangelium innehåller två stycken. Det första angår gudstjänsten och visar, hur man bör skicka sig mot Gud. Det andra lär oss, hur vi skall förhålla oss mot människor.

[...]

Denna lära om vilodagen går alltså framför allt ut på, att vi måtte lära oss att rätt förstå det tredje budet, vad det innebär och vad det fordrar. Ty meningen är inte, att vi skall gå sysslolösa och göra ingenting, utan att vi skall höra Guds ord och göra och leva därefter. Men vad säger då detta ord? Det lär oss, att vi enligt lagens senare tavla skall älska varandra och göra varandra allt gott. Det är Guds vilja, att du på vilodagen skall höra och lära dig detta. [...]

Härpå syftar det sköna språket hos profeten Hosea 6:6: "Ty jag har min glädje i kärlek och inte i offer och i kunskap om Gud mer än i brännoffer." Men vad menas med att lära känna Gud? Ingenting annat än att höra Guds ord. Ty utan ordet kan ingen veta något om Gud. Men när ordet kommer och säger: "Jag är Herren, din Gud, som har sänt min Son och utgivit honom i döden för dig; jag är också den som i dopet upptagit dig", då lär vi genom detta ord att känna Gud, att han är nådig och barmhärtig. Ty detta är något som förnuftet aldrig kan veta eller lära av sig själv. Härav följer då, att emedan man genom ordet kommer till kunskap om Gud, så är det att rätt helga vilodagen, när man hör Guds ord och lever och gör efter det. Detta bryr sig fariséerna, de usla skrymtarna inte om. De hör inte Guds ord och gör inte heller efter det, ändå vill de gå och gälla för att inte bryta vilodagen. [...]

Därför bör hos de kristna vara sabbat alla dagar, ty vi bör alla dagar höra Guds ord och ställa vårt leverne därefter. Likväl är söndagen inrättad för folket, på det att var man framför allt på den dagen skall höra och lära Guds ord och sedan leva därefter. Ty de sex dagarna måste man sköta sitt arbete och förvärva sitt uppehälle. Så vill Gud ha det, ty han har befallt oss att arbeta. Men den sjunde dagen vill han ha helgad, så att man inte skall arbeta på den, på det att envar då skall vara oförhindrad att öva sig i Guds ord och verk och göra, inte det som hör till det timliga, utan det som Gud i sitt ord fordrar och vill ha gjort.

Detta är det första stycket av dagens evangelium, att envar skall lära sig, att det är att tjäna Gud och att rätt och väl helga vilodagen, när vi hör Guds ord och gör därefter Det är därför att tjäna Gud, när du går till predikan eller läser evangelium. Det är honom en tacknämligare tjänst än allt offer och annan helighet, såsom profeten Hosea säger.

I det andra stycket börjar Jesus att återigen tillrättavisa middagsgästerna. Denna gång söker man de främsta platserna vid bordet och man kanske kan ana tumultet när en middagsgrupp på samma gång ska ha ett begränsat antal platser, de främsta.  Denna bild har mycket visdom från Herren att lära oss också idag. Vi kan därför med fördel läsa också fortsättningen av Luk. 14. 

Luther om andra stycket, hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor

I detta stycket om de främsta platserna visar Luther hur stolthetens högfärd såväl som ödmjukhet straffas och belönas av både Gud och människor. Gud har i detta nedlagt i människan att utföra sin vilja att straffa stoltheten och löna ödmjukheten. Luther använder kungarna Saul och David som exempel; hur Saul började i ödmjukhet men med tiden blev allt stoltare och mer uppblåst, medan David behöll sin ödmjukhet inför Gud. Så vi ser att Gud själv, och genom människor, straffar stoltheten och lönar ödmjukheten.

Det andra stycket handlar om ödmjukheten. Ty så uttyder Herren själv till slut liknelsen: "Var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd." Detta är en sanning - det skall ni komma ihåg - inte blott inför Gud utan också inför människor. Ty alla människor är så beskaffade, att de är fientliga mot de högfärdiga, däremot måste den vara en ovanligt elak människa, som är fientlig mot ett ödmjukt hjärta. Det faller sig i stället naturligt för människor att älska ett sådant hjärta. Man ser ju, att när en flicka är villig och tjänstaktig i huset och med okonstlat sinne gör vad man befaller henne, så vinner hon snart husbondefolkets hjärta, så att man inte kan vara ovänlig mot henne. Det är helt naturligt, att var och en älskar ödmjukt, tillbakadraget och stilla folk.

Däremot kan man inte med högfärdigt folk. Så snart far eller mor hos ett barn eller en tjänare märker stolthet och olydnad - ty dessa båda odygder följs vanligen åt - så att de säger: "Jag gör inte vad du befaller mig", då är de betänkta på, hur de skall kunna bryta stoltheten och ödmjuka dem, eller också kör de bort dem ur huset. Världslig överhet gör på samma sätt. Den som sätter sig upp och inte vill lyda, honom tuktar den genom bödeln med repet eller svärdet. [...] 

Ty sådan är Guds ordning, att den som förhäver sig, måste förnedras, och tvärtom att den som förnedrar sig skall bliva upphöjd. 

Den käre Guden vare tack och lov, att han i dag har undervisat oss så. Han give ock sin nåd till att vi må efterfölja denna lärdom, för sin Sons Jesu Kristi skull. Amen.

16 sönd. efter Trefaldighet (Luk 7:11-17: änkan i Nains son uppväcks)

 

Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.  Luk. 7:11-17

https://logosmappen.net/uppbyggelse/luther/huspostillan/16_son_e_tref.htm

   Detta är det första fallet av tre som det berättas om i evangeliet där Jesus uppväcker en död. Den andra som uppväcks från döden är synagogföreståndaren Jairus enda barn och dotter (Matt 9:18-26; Mark. 5:21-43; Luk. 8:40-56) och den tredje är Lasarus (Joh. 11:1-44).

Det är en kort text om vi tänker på det stora underverk som sker här men vi ser "mycket folk" som följde Jesus och "mycket folk från staden" som följde med änkan i sorgetåget. Här möts två härar vid staden Nain (skönhet, behaglighet), den ena ledd av döden följd av sorg och förtvivlan och den andra ledd av Livet följd av hopp och förväntan. Det är inget litet pris som döden här tågar ut med, en ung man i sina bästa år och därtill en förkrossad mor och änka i förlusten av sin ende son. Men döden ska snart se sig besegrad och fråntagen sitt pris och alla tårar.

Änkan har förlorat sin ende son och får sorg på sorg och börda på börda. Under Bibelns tid räknades änkor som särskilt utsatta och hjälpbehövande. Mose lag har flera stycken som ställer änkor under lagens beskydd och församlingens ansvar och profeterna påminner ofta om plikten att sörja för dem. 

"Gud i sin heliga boning är de faderlösas fader och änkors försvarare", skriver psalmisten (68).

Även i den kristna urkyrkan fortsätter omtanken om änkor och faderlösa (ex Jak 1:27, 1 Tim 5). I Apostlagärningarna berättas om Tabita (Dorkas) som gjort mycket för fattiga och änkor, som dog och blir uppväckt (Apg. 9:36-41).

Det är änkan vid Nain som Jesus nu förbarmar sig över, v 13: När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte."

Vi får läsa att Jesus rörde vid båren, ett stort tabu eftersom man blev oren enligt Mose lag om man rörde vid en död eller något som varit i kontakt med en död. Och man kan tänka sig suset som gick genom den myckna folksamlingen. Och kanske kan vi, som Luther, hos änkan ana den totala omställning som ska följa när Jesus talar orden och hennes son sitter upp. "Ja, man kan nästan undra över att hon inte genast faller ner och dör av glädje."

Luther tar fasta på tron och barmhärtigheten, sin vana trogen att dela upp texten i huvudstycken "för det första om hur vi bör trösta oss mot döden, ty att lära sig det är av högsta vikt; för det andra om den kristliga barmhärtighet och medlidsamhet som vi bör bevisa varandra."

 Här är ju ett av få exempel bland Jesu underverk där tro inte nämns eller efterfrågas, Jesus uppväcker den unge mannen i kraft av sin egen makt och vilja. Men Luthers tal om tro är hur vi genom vår tro på Herren Jesus ska trösta oss mot döden och inte alls fästa oss vid den utan hålla fast vid löftet om livet:

"Denna berättelse skall vi nu ge väl akt på, för att lära oss att därmed stärka och bevara vår tro. Ty Herren Kristus tänker här inte endast på denna kvinnan, utan han vill lära oss allesamman, att döden ingenting har att betyda. Därför behöver vi inte frukta för den, utan kan gå den i möte med undergivet sinne. Vi behöver inte akta varken döden eller någon annan olycka. Ty vi äger i Kristus en sådan herre, som så lätt kan hjälpa och förvandla både död och andra olyckor. Ty se här, hur snart och lätt det går att hjälpa denna kvinna, fastän hon misströstar om all hjälp. Vem kunde väl hoppas, att hennes döde son, som man nu bar till graven, skulle åter bli levande?"

För att inte frukta döden behöver vi en rätt tro på Jesus, den tro som i honom ser en sann och barmhärtig frälsare som utgivit sig själv för oss och uppstått på tredje dagen, för att vi ska leva. Den som inte tror kommer därför att frukta döden. Men de kristna har inget att frukta, ty Kristus Jesus är Herren.

"För de otrogna måste han vara en domare, fastän han gärna skulle vilja vara deras Frälsare, om de trodde på honom. Men de är fientliga mot honom och vill inte taga emot hans rike. Därför måste han bete sig mot dem som en domare. Men de fromma som förlitar sig på honom vill han skaffa frid och ro i evighet."

Luther går nu över till barmhärtigheten, den vi ska öva mot varandra och hur den handlar om "att man tar sig an andras nöd och elände." Och "att låta nästans nöd gå mig till hjärtat, som om den skulle vara min egen. Detta ser vi här på Herren. Han kommer som en främling, men så snart han ser änkans nöd, tar han sig an saken, som om det varit hans egen son, gråter med modern, samt tröstar och hjälper henne."

Det finns två slags nöd här som beskrivs, andlig nöd och kroppslig nöd. Den andliga nöden är ett orätt religiöst liv och synd. Den kroppsliga nöden kan vara sjukdom och fattigdom. Här finns en del stränga regler vilket får tjäna som en understrykning av allvaret i den mänskliga nöden och vår plats i den.

Och bortom detta allvar och denna jämmerdal väntar livet som Jesus har lovat oss när vi tror på honom. Så lätt ska han väcka oss som om vi bara sov, om vi nu skulle insomna. Det är en tro och ett hopp att hålla fast vid.