Gudstjänst: Nionde söndagen efter Trefaldighet

 Denna söndags gudstjänst hämtas från Immanuelförsamlingen. Evangelietexten är Matt 25:14-30 och temat de goda och trogna tjänarna och den onde och late tjänaren. Fler gudstjänster kan ses via denna länk: https://missionsprovinsen.se/live/

Sjunde och åttonde söndagen efter Trefaldighet

 

P g a resa kommenteras förra söndagens evangelietext från Huspostillan här, tillsammans med dagens text, med stöd av Huspostillan. Överlag görs i denna serie om kyrkoåret försök att kärnfullt och kort lyfta huvudbudskapen i texterna.

Sjunde söndagen efter Trefaldighet

Den gångna söndagen var temat i Huspostillan hämtat från Mark 8:1-9 och det andra brödundret som Jesus utförde för att bespisa de tusentals som samlats för att höra honom ute i ödemarken. Kärnan i evangelietexten, och även Luthers utläggning i Huspostillan, handlar om att Gud vill ge dem som kommer för att del av hans ord både av den andliga maten och den kroppsliga. Håller vi oss till Jesus och till ordet så ska Gud också förse oss med allt vi behöver för både ande och kropp. I grunden handlar det om att vi ska förtrösta på Gud och att inte, som världen gör, bekymra oss över kroppens behov. 

Så lovar ju också Jesus att om vi först söker Guds rike så ska vi få allt det andra vi behöver (Matt 6:24-34). Nu ser vi också senare i Mark 8 att lärjungarna bekymrar sig för att de hade glömt att köpa bröd och Jesus påminner dem då om brödundret och mängderna mat som blev över.

Här är det viktigt att tro på Guds löften och att förlita oss på att han ska uppfylla de löften han ger oss. Detta är att hålla Gud och hans ord för sanning. Så gjorde också Abraham som trodde Gud och löftet som han fick och den tron tillräknades Abraham som rättfärdighet.

Åttonde söndagen efter Trefaldighet

Här är evangelietexten hämtad från Matt 7:15-23 i slutet av Jesu bergspredikan (Matt 5-7) och Jesus varnar för de falska profeterna och hur vi ska känna igen dessa. Vi vet också att många ska föras vilse (se ex.vis Matt 24, Luk 21). När Bibeln använder ordet många eller något som helst förstärkningsuttryck så är det verkligen en förstärkning, d v s många i det här fallet. Här är det viktigt att förstå att en Guds profet är mer än en siare. Ordet profet i grekiskan betyder; förkunnare, talare, talman. En Guds profet manar, förmanar, tröstar och varnar Guds folk. Jesus varnar oss alltså för falska förkunnare av Guds ord, människor som förvränger sanningens evangelium om vår Herre Jesus och Jesus säger oss att vi ska känna igen dessa på deras frukt. 

Gemensamt för dessa falska profeter är olika former av gärningsläror som för människor bort från sanningen och Guds nåd och frälsning som enbart finns i tron på Herren Jesus Kristus. Sådan är både människan och människans religioner, att hon gärna vill bli förtjänt av sin frälsning. Luther kallade somliga av dessa mer moderna former för "svärmare" och "vederdöpare". Idag kan vi känna igen dessa på de många tecken och under som man säger sig ha del i, tillsammans med spådomar och mycket annat bland det som vi kan kalla för tecken-religiösa. Mammon är också central bland några av dessa (framgångsteologi/prosperity gospel) och vi vet att ingen kan tjäna två herrar samtidigt (Matt 6:24, Luk 16:13).

De goda gärningarna är av Gud och inte människan och frälsningen är enbart i Jesus Kristus som fullgjort allt i vårt ställe och offrat sig själv för oss (Joh 6:28-29, 14:12). Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem (Ef 2:10). Må Gud helga och bevara oss i sanningen och lära oss att förstå och tro detta. Amen.

Gudstjänst - Sjätte söndagen i Trefaldighet

Livesänd gudstjänst kan med fördel ses hos någon av Missionsprovinsens församlingar.

Idag gör vi ett sammandrag av Luthers Huspostilla och hans texter för denna gudstjänst. Evangelietexten är från bergspredikan, Matt 5:20-26:

20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, skall ni inte komma in i himmelriket. 21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. 22 Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. 23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. 26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.

Detta kan vara en svår text att förstå. Här gör Luther en intressant utläggning i det att han håller den förolämpade som den som riskerar domen om han inte är villig till försoning och att förlåta den som förorättat honom. Många har nog läst texten som att den förste bär hela skulden och står risk att dömas i Guds domstol. Men läser vi Guds ord som det alltid ska läsas, i förhållande till helheten, ser vi att båda har ansvar för att försoningen blir verklighet (v 25). Så här förklarar Luther sin förståelse av texten:

Följ därför Kristi råd. Ödmjuka dig inför Gud och bekänn din synd. Förlika dig med din nästa och låt vreden fara. Kom sedan och offra din gåva. Du hör här, att du annars icke får ha något att göra med Gud, eftersom han icke vill låta ditt offer och din bön behaga sig. Det är detta Kristus menar, då han säger: lägg ned din gåva där framför altaret. Han vill därmed ha sagt: Du kan i alla fall icke vinna något inför Gud med denna gåva.

Detta gäller nu den ena parten, den som förolämpat sin nästa och givit anledning till vrede. Han bör icke endast ödmjuka sig inför Gud och bekänna, att han har gjort orätt, utan han bör också göra det inför sin nästa. Sedan får han vänta förlåtelse av Gud.

Men Herren har också en förmaning till den andra parten, den som är förolämpad och tycker sig ha god anledning att vredgas. Denne skall gärna förlåta och icke låta länge krusa sig. Ty det, säger Herren, har med sig en stor fara. Ty om du låter länge be dig och icke är villig till förlikning, så kan din motpart överlämna saken åt domaren, det är till Gud i himmelen, och säga: "Herre, jag har gjort vad på mig ankommer. Hos dig finner jag nåd, men icke hos människor. Nå väl, jag lämnar saken i dina händer."

Om nu Gud finner dig i en sådan sinnesstämning, hur tror du väl att hans dom utfaller? Han tar dig, som icke vill förlåta eller glömma, och överlämnar dig åt rättstjänaren och låter kasta dig i fängelse. Och därifrån slipper du icke ut, förrän du har betalt den yttersta skärven. Det vill säga, att där icke mer skall vara någon nåd att få, såsom det också heter i Luk. 6:38: "Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Så vill Herren ha det, att man å ömse sidor skall vara barmhärtig, låta vreden falla och visa vänlighet den ene mot den andre. Annars står femte budet där och anklagar oss, att vi är mördare inför Gud, och då skall han icke heller låta straffet utebli.

Så skall de kristna lära och leva. Och om vi icke flitigt övar detta, så ådrager vi oss Guds misshag och skadar oss själva icke blott till gods och liv utan också till själen, såsom Herren här hotar.

Evangelietexten är ett allvarligt bud till oss kristna och hur vi ska förhålla oss till varandra och en i högsta grad aktuell text för alla tider. Här lär oss Jesus att mord har en moder, vilken är förbittring, vrede och hat. Det är i hjärtat handlingen föds och den som hatar och är vred är redan i syndens grepp och en brödramördare (1 Joh 2:9, 3:15, 4:20). Mord är den yttersta konsekvensen av våra redan fördärvade hjärtan. Så är också de onda orden och tankarna frukter av ondska i hjärtat (Matt 15:18-19). Jesus går därför till roten av det onda och visar vilken väg vi måste ta, vilket är fredens och försoningens väg. Vi tror också att Jesus själv är Vägen (Joh 14:6). Han är också vår rättfärdighet, den som inte bara predikar lagens djupa mening utan den som också uppfyller hela lagen (Matt 5:17), i vårt ställe för att vi, liksom de skriftlärda och fariséerna, inte kan hålla lagen (Rom 3:20). I honom tillräknas vi rättfärdighet genom tron (Rom 3:26, 4:5) och att tro på Jesus är att hålla Guds ord för sanning och gärna lyda det genom den Helige Ande som är trons gåva, allt efter den nåd Gud ger oss. Om vår rättfärdighet är Jesus, då överträffar den de skriftlärdas och fariséernas och vi är stadda på Vägen till himmelriket.

Här säger alltså Herren Jesus att också vi kristna kan hamna i Guds domstol, redan i detta livet och medan vi anser befinna oss på Vägen till himmelriket. Därför ska vi noga akta oss för att göra vår broder illa på något sätt, eller att inte förlåta den som gjort oss illa. Det är ett mycket starkt allvarsord och en kraftig varning till oss. Här ser vi flisan och bjälken och Fader vårs "såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro", för att nämna några lärdomar från Kristus.

Sanningen är en helhet och denna evangelietext bildar också en väv med Jesu lära i stort. Den broder som anser sig förorättad måste därför noga granska sitt eget öga så att det ser klart i denna sak. Må ingen gå till Gud i orätta ärenden och själv riskera tillrättavisning. Och ska vi bli förlåtna måste vi själva förlåta andra och med det mått vi mäter med ska det mätas upp åt oss.

Så ska vi alltså vandra tillsammans på Kristi Väg och lyda honom när han befaller: 

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Joh 13:34